Läs senare

Airi delar sin tid mellan förskola och forskning 

Sedan i höstas delar Airi Bigsten sin arbetstid mellan att vara förskollärare i Falköping och doktorand i pedagogiskt arbete i Göteborg. Ett brobygge mellan praktisk erfarenhet och vetenskap. 

10 Maj 2006

Airi Bigstens väg mot forskarutbildningen började för fyra år sedan vid Skövde högskola. Ett erbjudande om 60 poäng pedagogik med inriktning mot skolutveckling i teori och praktik gick ut till alla lärare i Skaraborgs län, från förskola till och med gymnasieskola. Förutsättningen var att de hade arbetat i yrket minst tre år.
   Hon sökte, blev antagen och började läsa på sin fritid, en del andra fick betalt av sin kommun. Tjugo poäng pedagogik hade hon med sig från förskollärarutbildningen. När Airi skrev sin C- och D-uppsats undrade handledaren vad hon tänkt sig sedan.
   – Egentligen var jag inne på forskarutbildning redan när jag började, men som förskollärare är man inte så van vid att tänka sig en fortsättning till akademins högre nivåer.
   C-uppsatsen handlade om olika etiska dilemman och hur pedagoger i förskolan tänkte för att lösa dem. På D-nivån fortsatte hon med en observationsstudie av hur pedagogerna gestaltade och förmedlade moral genom sitt sätt att kommunicera med och förhålla sig till barnen i förskolan.
   Efter att kommunen fått information om den nya forskarskolan i utbildningsvetenskap vid Göteborgs universitet förklarade man sig villig att satsa på och betala för någon lärare. Airi Bigsten menar att det är en växelverkan mellan högskolan och kommunen där båda kan se till sina intressen. Högskolan vill få de vidareutbildade lärarna till forskarutbildning för att dels bygga upp en egen rekryteringsbas, dels få ut forskarkunskap i skolorna, vilket också gagnar kommunen.

Varför vill hon då forska?
   Airi Bigsten skrattar och säger:
   – Det är så spännande.
   Strax allvarligare söker hon efter orden. Säger att det både är en personlig resa att vilja utvecklas som lärare och en vilja att utveckla verksamheten.
   – Genom att titta på sin praktik och få in ett forskningsperspektiv så kan teorin hjälpa mig att upptäcka saker jag inte sett tidigare. Å andra sidan behöver den forskning som finns på högskolorna förstärkas med den praktiska sidan. Annars är risken att forskningen stannar på högskolorna, och lärarna i verksamheten har svårt att se kopplingen mellan teoretiska och praktiska delar.
   Genom att föra samman de två delarna hoppas hon bidra till ny kunskap som kommer barnen till nytta. Men om hennes framtid kommer att ligga inom den akademiska miljön eller i kommunens praktiska verklighet tycker hon är svårt att veta. Helst vill hon se det som både och.
   Hon vet, och tycker det är självklart, att kommunen vill få nytta av hennes kunskap. Efter att i åtta år ha fått utbildningen betald kan man inte bara dra i väg.
   – I förlängningen beror det på om kommunen vill ha den kompetens jag får och är beredd att betala för den. I dag syns det inte i lönekuvertet att man har fördjupat sig inom sitt ämne.
   Att börja på en forskarutbildning innebär att tankarna leds i nya banor. Airi Bigsten säger att hon har blivit mer ifrågasättande och inte låter det hon läser lika lätt passera.
   – I forskningsarbetet måste man reflektera, fundera och problematisera. När tankeprocesserna kommer i gång kan man upptäcka att tidigare forskning man tagit till sig kanske inte var så bra. Man ser den på ett annat sätt.

Airis forskarutbildningsämne är pedagogiskt arbete. Hon tyckte det ämnet kändes rätt för det tema hon valt, som är nya livsmönster i skola och omvärld. Hon är fortfarande ute efter pedagogernas tankar och medvetenhet om hur de agerar i förskolan, om hur etiska förhållningssätt styr den moral de förmedlar och gestaltar.
   – Vi har ju ett uppdrag i läroplanen att förena lärande, omsorg och fostran. Fostra barnen till att ifrågasätta, jobba självständigt, ta ansvar för sitt eget lärande
   – det är ett annat uppdrag i dag än förr. I samhället har det skett värdeförskjutningar från den förut starkare solidaritets- och jämlikhetstanken mot ett mer individuellt perspektiv. Vad vill ungdomar bli i dag – jo, de vill bli idol. Så visst har livsmönstren ändrats.
   På Airi Bigstens förskola har man i flera år jobbat med inriktning mot Reggio Emilia-pedagogik. Man har också haft många utvecklingsarbeten, bland annat fått EU-pengar för kompetensutveckling av arbetslaget och varit med i aktionsforskningsprojektet Q i förskolan.
   – Vi har en tradition där alla är sugna på vidareutveckling, att få in ny kunskap och fundera över hur man kan omsätta teorierna. Så min forskarutbildning ses som en källa till mer kunskaper.

Efter en dryg termin på forskarskolan känns mycket fortfarande nytt och avhandlingsarbetet har inte riktigt kommit i gång. Airi konstaterar att det tar tid att hitta sig själv i alla teorier och tankar. Samtidigt försöker hon ha i huvudet att det är ett nytt yrke hon lär sig, fast hon å andra sidan fortfarande arbetar i förskolan.
   – Vi är både lärare och forskare. Vi diskuterar mycket kring hur vi ska hitta vår identitet när vi står med ett ben på varje sida. Än har vi inga svar, det är en process vi måste gå igenom.
   Enligt Högskoleverkets utvärdering förra året är lärarutbildningens vetenskapliga anknytning svag på många håll. Det är inte heller ovanligt att de studerande säger att de ska bli lärare och inte forskare. Airi Bigsten tror att de kommunfinansierade doktoranderna kan hjälpa till att överbrygga klyftan mellan praktisk erfarenhet och vetenskap.
   Från kollegerna i Falköping har Airi bara mött positiva reaktioner.
   – De tycker att det är roligt att kommunen satsat på förskolan. Men en del blir lite förskräckta och undrar hur jag ska orka i åtta år.

VIVECA BROZIN BOHMAN

ur Lärarförbundets Magasin