Läs senare

”Aktivt skolval löser inga problem”

IntervjunGör skolan statlig och avskaffa såväl friskolor som skolval.
Per Molanders förslag är mer radikala än Skolkommissionens.

av Karin Lindgren
03 Maj 2017
03 Maj 2017
Foto: Marc Femenia

Det är dags för omprövning av svensk skola. Det tycker regeringen, fackförbunden, OECD, Skolkommissionen — och Per Molander. Rapporten han har skrivit åt Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, har välkomnats av vissa. Andra har kallat den tendentiös, enögd och en produkt som aldrig borde ha släppts fram.

Anledningen till de hårda orden: Den är så radikal. Långt radikalare än de förslag Skolkommissionen presenterade den 20 april.

— Det blir med nödvändighet kompromissbetonat när många olika intressegrupper är med i en utredning, säger den före detta generaldirektören diplomatiskt om kommissionens betäknande.

Lärarna ska vara barnens vägvisare och ödmjuka tjänare.

Skolkommissionen vill bland annat ha en miniminivå för hur mycket kommunerna ska lägga på skolan. Du vill att staten ska ta tillbaka HELA ansvaret för skolan. Varför då?

—  För att kommunaliseringen — och den försvagning av lärarfunktionen den har lett till — är den mest fundamentala orsaken till de försämrade resultaten.

Per Molander

Aktuell: Med rapporten »Dags för omprövning« – en analys av de ­senaste decenniernas reformer och hur bland annat skolan ska styras.

Ålder: 66 år.

Bakgrund: Doktor i reglerteknik. 35 år i statsförvaltningen, bland annat på finansdepartementet. Forsknings­ledare på SNS. Huvudsekreterare i ­katastrofkommissionen efter tsunamin. Författare till tre böcker om politisk filosofi.

Familj: Hustru, katt och två utflugna barn.

Bor: Villa i Uppsala. ­

Foto: Marc Femenia

Fritid: Skriver bok. Paddlar kajak.

Personlig pryl: ”Svensk språklära som jag hade i realskolan. Jag skrev själv en språkhandledning för medarbetarna på Inspektionen för socialförsäkringen där jag inpräntade fyra K:n – korrekt, klart, koncist, konkret.”

Varför?

— Därför att man inte kan förvänta sig att kommunerna ska beakta nationella intressen när de dimensionerar skolan på lokal nivå, till exempel att en högre utbildningsnivå leder till en bättre fungerande demokrati, högre tillit i samhället, minskad kriminalitet och bättre fysisk och psykisk hälsa.

Är de för snåla, menar du?

—  Ja. Ta den kvalitetsjusterade lärartätheten, ett mått som forskarna på IFAU (Institutet för arbetsmarknads och utbildningspolitisk utvärdering) har utvecklat och som innebär att den vanliga lärartätheten justeras för lärarnas utbildning och erfarenhet. Den föll med över 40 procent de första sju–åtta åren efter kommunaliseringen. Ingenting radikalt har hänt med nivån sedan dess.

Men kommunerna vill väl också ha tillit i samhället?

— Ja, men fokus ligger på lokala kollektiva nyttigheter som fungerande VA-nät, gator och parker. Dessutom flyttar genomsnittssvensken elva gånger i livet, fyra av gångerna mer än tio mil. Det innebär att en kommun som lägger mycket pengar på utbildning kommer att få se en del av investeringarna försvinna till andra delar av landet. Att det minskar viljan att satsa är en standardobservation i ekonomisk analys.

Du tycker att kommuners storlek är en underskattad faktor. Vad kan Göteborg göra som inte Leksand kan?

— Hålla sig à jour med den pedagogiska utvecklingen, genomföra läromedelsgranskningar och kvalificerade utvärderingar. Det är typiska saker som en central instans ska göra, som staten gjorde fram till 1980-talets slut och som bara staten och de största kommunerna klarar av. I mediankommunen med 15 000 invånare kan man inte räkna med att kapaciteten ska finnas.

Liberalerna och Lärarnas Riksförbund vill göra skolan statlig – men ha kvar friskolorna. Är inte det en framkomlig väg?

— Nej. Får kommunerna underkänt följer som en direkt logisk konsekvens att även de privata huvudmännen blir underkända. De tar ju ännu mindre hänsyn till kollektiva aspekter och har ännu lägre lärartäthet än kommunerna. En privat skola struntar i samhällsekonomiska vinster som faller ut när eleverna kommit ut i arbetslivet 15 år senare.

Din rapport är en vidräkning med new public management, de styrmodeller från näringslivet som infördes i den offentliga sektorn på 1990-talet. Har de gjort sitt i skolan?

— Ja, vi har nu har 25 års erfarenhet av valfrihetsreformerna, vilket är en ganska hygglig prövotid. Inte särskilt mycket av det som utlovades — högre effektivitet, lägre kostnader, höjd innovationstakt — har infriats. Valfriheten är det enda argument som förespråkarna har kvar. Men de som bara pratar valfrihet duckar för att den har en kostnad.

Vad har valfriheten lett till, enligt dig?

— Selektion, alltså att elever sorteras efter socioekonomisk bakgrund, och i vissa fall utländsk bakgrund.

— Betygsinflation. Den är oundviklig i ett system med konkurrens där det är skolorna själva som sätter betygen och där lärarna utsätts för press från elever, föräldrar och rektorer.

Skolkommissionen vill ha ett skolval som är aktivt och obligatoriskt – och lottning när en skola är översökt. Hjälper det?

— Nej, barnen från gynnade hem kommer fortfarande att välja vissa skolor och vi kommer att ha kvar problemet med betygsinflation eftersom betygen är det viktigaste konkurrensmedlet.

I sin rapport beskriver Per Molander danska Holstebro, som tog emot en stor andel nyanlända häromåret. Kommunens skolval ledde till att vissa skolor fick 80 procent nyanlända och andra skolor inga alls. Då upphävde kommunledningen resultatet av skolvalet, satte sig ner med föräldrarna och kom överens om att ingen skola skulle ha mer än 20 procent nyanlända och ingen mindre än fem procent.

Vad visar det?

— Att elever och föräldrar har förmågan att ställa upp på gemensamma politiska beslut som är rationella för kollektivet. Men så länge beslutet är individuellt väljer man enbart det man tycker är bäst för ens eget barn. Det är denna mekanism i människans natur som gör att skolvalet leder till selektion och är så destruktivt.

Men är inte föräldrarna de bästa företrädarna för sina barns intressen?

— Inte alltid. De flesta föräldrar vill reproducera sig själva i barnen och vidarebefordra sin egen världsbild. Men barnen har rätt att möta andra idéer, världsåskådningar och kamrater med annan bakgrund — det ligger i deras intresse. Och då måste varje skola vara ett litet samhälle i miniatyr.

Vad är lärarnas uppdrag?

— Lärarna ska vara barnens vägvisare och ödmjuka tjänare, i metaforisk mening, och ha som långsiktigt mål att fostra dem till autonoma individer.

Detta är ESO

Expertgruppen för studier i offentligt ekonomi, ESO, är en självständig kommitté under Finansdepartementet.

ESO genomför studier och identifierar viktiga frågor i samhällsdebatten.

Röster om rapporten

”Rapporten lider av så allvarliga brister att den inte bör ligga till grund för politiska beslut.”

Henrik Jordahl, docent i national­ekonomi, Institutet för näringslivs­forskning

”Jag tror faktiskt aldrig jag hört en sådan avklädning av de idéer och marknadsliberala doktriner som i årtionden väglett svensk politik.”

Göran Greider, chefredaktör Dalademokraten

Från löpet

ur Lärarförbundets Magasin