Ingår i temat
Lön & karriär
Läs senare

Alla vill till lönehimlen

Lärarna vill ha mer än andra i avtalsrörelsen. Men är det
möjligt? De är inte den enda gruppen som anser sig underbetald.

14 Mar 2012
Alla vill till lönehimlen
Illustration: Ladislav Kosa

17 januari 2012. Lärarförbundets och Lärarnas Riksförbunds samverkansråd lämnar över sitt yrkande inför årets avtalsrörelse till Sveriges Kommuner och Landsting.
Kravet lyder:

»Det centrala avtalet ska utgöra startpunkten på en relativlöneförskjutning till fördel för Samverkansrådets medlemmar och undanröja de strukturella hinder som finns för detta.«

Det vill säga: Lärarna ska ha mer än alla andra grupper i årets avtalsrörelse.

Yrkandet har föregåtts av en massiv kampanj i form av opinionsbildning, marknadsföring och lärardemonstrationer runt hela landet.

10 februari 2012. Fem fackförbund — Kommunal, Vårdförbundet, Akademikerförbundet SSR, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund och Vision — publicerar en debattartikel i Dagens Nyheter. Fackförbunden protesterar mot strukturell lönediskriminering som drabbar kvinnodominerade branscher.

Utspelet — som varken Lärarförbundet eller Lärarnas Riksförbund har inbjudits till — kan ses som ett tungt inhopp i avtalsrörelsen och kommer, i alla fall sett utifrån lärarfackens synvinkel, med sämsta möjliga tajmning, just när lärarförhandlingarna har rullat i gång.

— Jag tolkar det som att den artikeln var riktad direkt mot lärarnas lönekrav, säger Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund.

Utspelet sätter fingret på en känslig punkt: Att det finns många kvinnodominerade yrkesgrupper med lång utbildning, stort ansvar och viktiga arbetsuppgifter i den offentliga sektorn som är underbetalda — och som det nu är dags att uppvärdera lönemässigt.

7 augusti 2011. »För Folkpartiets del är det viktigaste kravet inför höstens budget att åstadkomma en lärarreform, som innebär nya karriär- och utvecklingsmöjligheter för lärarkåren, samtidigt som lönenivåerna successivt lyfts.«

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) lyfte i sitt sommartal i Marstrand fram lärarnas löner som Folkpartiets enskilt viktigaste krav inför budgetförhandlingarna.

Det har närmast blivit en tävlan bland ledande politiker att högst utropa »Duktiga lärare ska ha bra betalt!«

Både finansminister Anders Borg (M) och Miljöpartiets språkrör Gustaf Fridolin har uttalat sitt stöd för höjda lärarlöner — trots den heliga regeln om att politiker inte ska blanda sig i parternas löneförhandlingar.

Och enligt en undersökning från Lärarförbundet tycker 46 procent av svenska folket att lärarna är den yrkesgrupp som bör få mest i avtalsrörelsen.

Det är alltså många som tycker att lärarna är värda högre löner. Men är det möjligt att höja lärarnas löner mer än för andra liknande grupper?

Den statliga myndigheten Medlingsinstitutet bildades år 2000 och har i dag en mycket stark position på den svenska arbetsmarknaden. En av Medlingsinstitutets tre huvuduppgifter är att verka för en »väl fungerande lönebildning«.

En väl fungerande lönebildning innebär att den konkurrensutsatta sektorn är lönenormerande, det vill säga att löneutvecklingen inom den internationellt konkurrensutsatta exportindustrin ska vara en norm för övriga branscher.

Detta innebär att handlingsutrymmet för andra branscher att avvika från den så kallade industrinormen är mycket liten eller nästan obefintlig.

Men det finns en öppning. En god lönebildning ska också kunna innebära att en grupps relativa löner, jämfört med andra gruppers löner, är möjlig att förändra, enligt regeringens uppdrag till Medlingsinstitutet.

För att det ska vara möjligt att avvika från normen och höja lönerna mer för en utpekad grupp krävs dock tre saker, enligt den statliga utredningen »God sed vid lönebildning«:

  • Samtycke från motparten. Avsteg från normen får inte framtvingas genom konflikt.
  • Parter som avtalar om avsteg från normen ansvarar själva för att övertyga övriga delar av arbetsmarknaden om skälen, så att avsteget inte utlöser kompensationskrav från andra yrkesgrupper.
  • Avsteget får inte göras som en kortsiktig lösning, utan ska vara ett led i en långsiktig förändringsprocess, till exempel för att åstadkomma relativlöneförändringar.

Villkoret att en facklig organisation ska få stöd av andra fackliga organisationer för sitt krav på att just den egna yrkesgruppen behöver lyftas är mycket svårt att åstadkomma, visar erfarenheten. Åtminstone i de centrala avtalsförhandlingarna.

— I de centrala förhandlingarna är det en väldigt stark bevakning. Om något förbund vill höja relativlönerna för sina medlemmar finns det alltid något annat förbund som tycker att deras medlemmar har det lika eländigt, säger Claes Stråth, generaldirektör vid Medlingsinstitutet.

Om ett förbund i en avtalsrörelse skulle lyckas få gehör för en central höjning av relativlönerna är risken dessutom stor att effekten inte blir långvarig.

— Det visar sig ofta att sådana löneskillnader jämnas ut så småningom, eftersom andra grupper i efterhand lyckas kompensera sig, säger Claes Stråth.

Lärarfacken och dåvarande Kommunförbundet (nu Sveriges Kommuner och Landsting, SKL) har tidigare gjort allvarliga försök att uppvärdera lärarna på central nivå.

I 1996 års avtal enades arbetsgivare och fack om att lärarna under fem år skulle få 10 procent mer än andra kommunala grupper i löneökningar. Ingen annan grupp fick en sådan skrivning i sitt avtal.

— Vi var överens om att lärarnas löner skulle uppvärderas. Det framgick tydligt av avtalstexterna. Men det reella utfallet blev inte så, säger Per Reinolf, förhandlare på Kommunförbundet under 90-talet och en av hjärnorna bakom femårsavtalet.

Andra kommunala grupper lyckades i löneöversynerna kompensera sig och få lika mycket som lärarna.

— Vi resonerade om hur sjutton vi skulle kunna garantera de extra 10 procenten, säger Gunilla Runnquist, förhandlingschef på Lärarförbundet under 90-talet och nu medlare hos Medlingsinstitutet.

— Några absolut bindande garantier var svårt att få, men avtalet innehöll en tydlig avsikt från parterna att lärarna skulle ha 10 procent mer än andra grupper. Men det visade sig att så fort en grupp ville ha mer utlöste det kompensationskrav. Andra kommunala grupper tyckte, med viss rätt, att de också låg för lågt.

Inför nästa avtal ville medlemmarna ha starka centrala garantier för löneutvecklingen. Femårsavtalet som slöts 2000 innebar att lönerna för landets lärare skulle öka med 20 procent. Men även denna gång fick andra kommunala grupper i praktiken lika mycket eller mer.

Nu är lärarna mitt uppe i en ny avtalsrörelse. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén har varnat för att det kan bli »en av de tuffaste avtalsrörelserna någonsin«.

Ramen för avtalsrörelsen sattes redan i december 2011. Då tecknade fack och arbetsgivare inom industrin ett nytt avtal som på årsbasis ger 2,6 procent. Det ses allmänt som en norm för arbetsmarknaden och för alla avtal som ska tecknas under 2012.

Normen ifrågasätts dock av lärarfacken, som säger att det är dags att justera upp lärarlönerna. Lärarfacken kräver att denna avtalsrörelse resulterar i ett tydligt första steg mot 10 000 kronor i högre lön.

Men lärarna är inte ensamma om att ifrågasätta industrinormen.

De kvinnodominerade förbunden inom kommunerna och landstingen har gått ut hårt med krav långt över den nivå som satts av industrin. Vision (före detta SKTF) och Akademikerförbundet SSR, som bland annat organiserar socionomer, har begärt 3,6 procent i sitt gemensamma yrkande. Kommunal, som bland annat organiserar barnskötare och elevassistenter, begär 3,5 procent plus en jämställdhetspott.

Förbunden hävdar att deras medlemmars lönegap gentemot männen i industrin måste börja minska.

Och kvinnoförbunden verkar inte vara särskilt intresserade av att stå tillbaka för att lärarna ska få mer.

— Vi har stor sympati för lärarnas krav. Men kraven för våra medlemmar är lika berättigade, säger Annica Strandhäll, förbundsordförande i Vision, som organiserar 160 000 tjänstemän i kommuner och landsting.

Hon pekar på att det i båda fallen handlar om kvinnodominerade grupper i offentlig sektor med för låga löner.

— Vi organiserar till exempel kuratorerna i skolan — välutbildade yrkesmänniskor med ett stort ansvar och viktiga arbetsuppgifter. De behöver också uppvärderas.

Mathias Åström, förhandlingschef på Lärarförbundet, försöker vidga lärarfackens argumentation och hävdar att en uppvärdering av lärarna inte handlar om egennytta utan om att värna Sveriges framtid.

— Det här är inte bara ett fack till som kräver mer till sina medlemmar. Vi har argument som ingen annan har: Att allt börjar med en bra lärare och att Sverige måste konkurrera med kunskap och innovationsförmåga för att överleva.

— Det är ett vitalt samhällsintresse att de mest begåvade studenterna väljer att bli lärare och att de duktigaste lärarna stannar kvar i yrket, säger Mathias Åström.

Men flera erfarna avtalsbedömare tvivlar på att lärarfacken i de centrala förhandlingarna kommer att kunna få mer än andra grupper.

Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco:

— Det har visat sig vara mycket svårt att få ut mer än andra i de centrala avtalen. I förhandlingar står varje förbund sina egna medlemmar närmast.

Gunilla Runnquist, tidigare förhandlingschef på Lärarförbundet:

— Jag står verkligen bakom att lärarna måste uppvärderas. Men det har visat sig vara väldigt svårt att få andra att stå tillbaka för att en grupp ska få mer. Det leder nästan alltid till kompensationskrav.

Mathias Åström hävdar att en centralt bestämd uppvärdering av lärarlönerna både är möjlig och nödvändig — och förenlig med principen om industrinormens betydelse.

— Samhällsekonomin tål en relativförflyttning till lärarnas fördel. Det är inte ett grundskott mot normen och en väl fungerande lönebildning, säger han.

Han menar att det nu finns ett unikt tillfälle att särbehandla lärarna.

— Det finns en bred samling, hos både politiker och hos det svenska folket, om att Sveriges lärare måste få bättre betalt.

Medlingsinstitutets generaldirektör Claes Stråth, som är en försiktig general och noga aktar sig för att lägga sig i parternas förhandlingar, pekar på att det har visat sig vara lättare att få upp relativlönerna i lokala än i centrala förhandlingar.

— Väl fungerande individuella och differentierade system har givit vettiga löneökningar enligt många av de fackliga organisationerna — alltså det som händer ute i verkligheten. Det handlar ju också om den efterfrågan och marknad som finns.

Samma spår är Sacos Gunnar Wetterberg inne på:

— För de yrkesgrupper som har haft bra löneökningar är det i den lokala lönebildningen som det har hänt saker. Inom Saco ser vi att de grupper som har den största lönespridningen, som civilingenjörer och civilekonomer, också är de som har de högsta lönenivåerna. De som får höga löner drar med sig resten av kollektivet.

Lärarfacken har redan prövat att sätta sitt hopp till kloka lokala arbetsgivare, som kan premiera duktiga lärare. Men sedan den individuella och differentierade lönesättningen infördes 1996 har lönespridningen minskat, inte ökat.

— Den individuella lönesättningen verkar inte ha spelat så stor roll. I skolan belönar man inte lärare med goda egenskaper, säger forskaren Björn Öckert på Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU).

Han har i sin forskning funnit att lärarnas lönestruktur är anmärkningsvärt sammanpressad och att lärarnas förmågor i mycket liten utsträckning premieras med högre lön.

Ett avgörande problem i avtalsrörelsen är dessutom den stora bristen på förtroende mellan parterna. Flera avtalsrörelser har slutat med att många kommuner har lagt sig på avtalets absolut lägsta lönehöjningsnivåer.

— Förtroendet för att kommunerna ska betala något mer än vad det centrala avtalet ger är lika med noll. Vi litar inte ett dugg på kommunerna, säger Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund.

I den senaste avtalsrörelsen ökade lärarnas löner med 4,2 procent under 2010 och 2011. Det är 0,7 procentenheter mer än vad avtalet garanterade. Enligt avtalet ska en ökad måluppfyllelse leda till högre löner. Men så har det inte blivit, enligt Lärarförbundet, som menar att kommunerna därmed inte följer intentionerna i avtalet.

Detta har lärarfacken tröttnat på.

I yrkandet till Sveriges Kommuner och Landsting i årets avtalsrörelse skriver Lärarförbundets och Lärarnas Riksförbunds samverkansråd därför:

»Erfarenheterna från de gångna decennierna visar att det är nödvändigt med regleringar i centrala avtal för att de kommunala huvudmännen ska göra det som de centrala parterna avser.«

Det är ord och inga visor.

— Och det betyder att avtalet måste resultera i en centralt bestämd procentsiffra. Det räcker inte att uttala förhoppningar om högre lön. Vi har sett att kommunerna inte klarar av det förtroendet, säger Lärarförbundets förhandlingschef Mathias Åström.

Yrkandena från lärarfacken är raka motsatsen till det yrkande som Sveriges Kommuner och Landsting har lagt. SKL vill ha ett sifferlöst tillsvidareavtal, precis som SKL har med flera andra fackliga organisationer.

Parterna står alltså på helt motsatta sidor och positionerna tycks vara låsta. Men finns det inga öppningar?

Ordföranden i SKL:s förhandlingsdelegation Ingela Gardner Sundström (M) tror att en bukett av karriärtjänster skulle kunna vara en nyckel till att lyfta både lärarlönerna och skolans kvalitet.

Hon konstaterar självkritiskt att kommunerna måste bli bättre på att få till stånd en fungerande individuell lönesättning och att de centrala parterna måste fundera på hur de kan stötta de lokala parterna. Klart definierade karriärtjänster som innebär en lönekarriär kan vara ett led i detta.

I ett sådant arbete måste toppolitikerna i varje kommun vara involverade, framhåller Ingela Gardner Sundström.

— Kommunens högsta politiker behöver tänka igenom mer fantasifullt hur de ska göra för att behålla de lärare som är stjärnor, så att deras kapacitet kan användas för att utveckla skolan och andra lärare. Att ge duktiga lärare karriärtjänster med bra löner är viktigt också för att visa ungdomar att man kan göra ekonomisk karriär även som lärare.

Regeringen har aviserat att den tänker satsa 25 miljoner kronor i år och 880 miljoner kronor 2016 på karriärtjänster. Ett förslag om hur de karriärtjänsterna ska se ut kommer snart att presenteras av regeringens utredare Anita Ferm.

Enstaka kommuner satsar också på karriärtjänster. Några exempel: Sollentuna ska under våren rekrytera sex lärarcoacher som får 5 000 kronor i lönepåslag och Södertälje erbjuder fyra lärarcoacher 40 000 kronor i månadslön. Så det rör på sig.

Gunilla Runnquist har som tidigare förhandlingschef för Lärarförbundet bittra erfarenheter av hur svårt det är att uppvärdera lärarlönerna centralt. Hon tror att fler karriärtjänster kan vara en framgångsväg, som båda parter också har ett gemensamt intresse av. Karriärtjänsterna kan öka lönespridningen kraftigt och därmed sätta fart på den lokala lönebildningen som så länge har stått och stampat.

— Det går inte att lyfta upp lönerna för alla lärare på en gång. Men man kan höja några lärares löner riktigt ordentligt. Det har tyvärr funnits en rädsla hos både arbetsgivare och lärare att låta vissa dra ifrån. Men har du ett gäng lärare som löneleder 10 000 kronor över andra lärare är det mycket lättare att lyfta de andra i gruppen. 

Avtal går ut i april

21 december meddelade SKL sin inriktning för hela den kommunala avtalsrörelsen. 17 januari fastställde Lärarförbundets och Lärarnas Riksförbunds samverkansråd sina yrkanden till SKL. 23 januari startade förhandlingarna. 30 april upphör nuvarande avtal att gälla.

Alla artiklar i temat Lön & karriär (10)

Från löpet

ur Lärarförbundets Magasin