Läs senare

Ann Pihlgren: Sokratiska samtal i skolan

En levande dialog, är demokratins viktigaste redskap. Och filosofiska samtal är ett utmärkt sätt att lära sig föra en verklig dialog. Det tycker Ann Pihlgren som doktorerar på Sokratiska samtal med barn och ungdomar.

19 Mar 2005

Ann Pihlgren har ett långvarigt förhållande med den gamle filosofen Sokrates. Det inleddes redan när hon läste pedagogik för snart 15 år sedan. En föreläsning av professor Lars Lindström om Sokratiska samtal fick Ann att gå igång på alla cylindrar.

– Jag blev så himla tänd på det här så jag har inte kunnat släppa det sedan dess, förklarar hon.
Så småningom började hon själv undervisa i och föreläsa om Sokratiska samtal, både tillsammans med Lars Lindström och på egen hand.

Numera är Ann Pihlgren rektor på Freinetskolan Mimer i Norrtälje, en liten friskola med barn från 1 till 16 år. I hennes tjänst ingår 20 procents forskning och den tiden, ungefär en dag i
veckan, ägnar hon åt en studie om Sokratiska samtal med barn och ungdomar. Som doktorand är hon knuten till Lärarhögskolan i Stockholm.

Men vad är då ett Sokratiskt samtal? Vid en föreläsning på Lärarhögskolan tidigare i våras gav Ann Pihlgren ett smakprov på hur ett sådant kunde inledas.

Som ”starter” fick vi som var där se en provocerande bild, ett foto av en målning från 1800-talet. Målningen föreställde ”slavpojken Siriacco” som led av partiell albinism, en sjukdom som gjort honom vitfläckig på stora delar av kroppen.

Sedan fick vi besvara frågan, ”Om du sett ut som Siriacco, skulle du då låtit dig målas av?”. Svaren varierade alltifrån ”Absolut inte” via ”Det beror på syftet” till ”Ja, jag blir avbildad alltså finns jag”. Ett spektra av svar som lätt kunde länkas vidare till ett samtal om ett antal centrala idé- och värdefrågor.

– Och alla de här synpunkterna brukar komma fram även i samtal med små barn, påpekar Ann Pihlgren.

Barnen brukar ha med ett krassare svar också ”det beror på hur mycket jag får betalt”. Då gäller det för pedagogen som leder samtalet att hålla i sig och inte börja moralisera eller värdera svaren. För ett sokratiskt samtal ska inte syfta till att komma fram till ett slutgiltigt svar, något rätt eller fel.

– Ett lyckat samtal ur den här aspekten är ett samtal där vi kommer ut med fler frågor än vi hade från början – för då har vi börjat tänka.

Det betyder inte att det inte finns några regler för ett sokratisk samtal. Tvärtom är reglerna ganska viktiga. Att det ska vara just ett samtal till exempel, ett gemensamt utforskande genom eftertänksam dialog – inte en debatt som kan vinnas eller förloras.

Men varför ska barn, ända ner i förskoleåldrarna, engageras i filosofiska samtal?

– Det grundläggande skälet handlar om demokrati. Att göra barn och ungdomar delaktiga i det allmänna, ständigt pågående samtalet om vad det är att vara människa, säger Ann Pihlgren.

Dialogen, anser hon, är det viktigaste redskapet för att hålla demokratin vid liv. Och genom sokratiska samtal tränas barn och ungdomar i att lyssna på andra människor, visa respekt för andras åsikter och samtidigt tänka själva.

– De lär sig kritiskt granska och värdera. Det ger också en hel del språklig kunskap och uppenbarligen även effekter på självbilden. Barnen har själva sagt i intervjuerna att de blivit säkrare på vilka de är och hur de ska agera i kritiska situationer.

I Ann Pihlgrens projekt ingår fem grupper av barn och ungdomar på Mimer och fyra grupper på en annan skola. Samtliga grupper på Mimer samt två på den andra skolan har regelbundet haft Sokratiska samtal. De två återstående är kontrollgrupper.

Grupperna har videofilmats vid tre tillfällen, i inledningsskedet, i mitten och mot slutet av projekttiden. Dessutom har 25 barn och de pedagoger som lett samtalen intervjuats enskilt.

Med bara en dag i veckan till förfogande för forskningen har Ann Pihlgrens studie dragit ut på tiden. När insamlingsskedet nu är avslutat har projektet pågått i fyra år.

– Visst har det varit frustrerande ibland men å andra sidan har det varit bra också, saker har hunnit mogna. Men nu måste jag nog snabba upp det. Med den här snigeltakten skulle det ta fyra år till innan jag blir klar och så länge orkar jag inte vänta. Jag är själv så nyfiken på hur det ska bli.

Ursula Stigzelius

Från löpet

ur Lärarförbundets Magasin