Läs senare

Äntligen borgfred för den svenska skolan?

FokusHårda ideologiska strider har länge präglat skolpolitiken. Många hoppas nu att Skolkommissionen ska bana väg för en uppgörelse över blocken.

av Stefan Helte
19 Jan 2017
19 Jan 2017
Äntligen borgfred för den svenska skolan?
Illustration: Ladislav Kosa

Det är den 1 december 2016 och partiledarduell i TV4, bara några dagar innan den nya Pisa-undersökningen ska presenteras.

Redan efter några minuter hettar det till mellan utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) och förre utbildningsministern Jan Björklund (L).

Jan Björklund:

— Utan en skola med höga kunskapskrav och med krav på ordning och reda så hade jag inte stått här i dag. Och det är det som är det stora sveket mot de barn som har svåra förutsättningar …

Gustav Fridolin bryter in:

— Men Jan Björklund, det är ju ni …

Jan Björklund tar direkt tillbaka ordet:

— Vi har haft en skolpolitik som hade flummats till under ett antal årtionden. Och det är det vi nu har styrt upp.

Partierna övertrumfar varandra med detaljförslag

Gustav Fridolin slår tillbaka:

— Problemet är att under din tid ökade ju ojämlikheten och skillnaderna. Jag förstår inte att du accepterar det.

Att skolpolitikerna pucklar på varandra har vi vant oss vid. Men varför är tonläget så högt? Hur kommer det sig att det är så svårt att göra upp över blockgränsen? Och finns det några förutsättningar för att hitta en långsiktig borgfred om skolan?

Frågar man väljarna är skolfrågorna ofta skyhögt prioriterade. Vid fyra av de senaste fem riksdagsvalen har väljarna angett ”Skola och utbildning” som den fråga som har mest betydelse när de väljer parti, enligt Sveriges Televisions vallokalsundersökningar.

Valet 2014 kallades av vissa till och med för Pisa-valet, efter Pisa-chocken året innan.

Klart 20 april

  • Skolkommissionen tillsattes av regeringen i april 2015. Den 20 april i år ska slutbetänkandet lämnas.
  • Kommissionen ska föreslå hur kunskapsresultaten ska höjas, kvaliteten på undervisningen förbättras och likvärdigheten i skolan öka.
  • Den leds av Jan-Eric Gustafsson, senior professor vid Institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet.
  • I kommissionen sitter bland annat Lärarförbundets ordförande, tongivande forskare, skolchefer och kommunpolitiker.

Källa: Regeringen.

— I kölvattnet av den debatten tog Social­demokraterna över Liberalernas roll som det parti väljarna tycker har bäst skolpolitik. Det bidrog till att Socialdemokraterna fick regeringsmakten, säger skolforskaren Maria Jarl, fil dr i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand hävdar att skolan har blivit ”ett politiskt slagfält för partierna”. Vad menar hon med det?

— Jag menar att skolpolitiken har blivit en arena där partierna övertrumfar varandra med detaljförslag i stället för att komma överens om de stora penseldragen. Det är en väldigt hätsk debatt, där politikerna skyller ifrån sig på det andra blocket i stället för att försöka hitta en samsyn om det som verkligen spelar roll.

Det som verkligen spelar roll är lärar­bristen, likvärdigheten, att varje elev garanteras stöd och att lärarna får tid att planera och genomföra undervisningen, enligt Lärarförbundets ordförande.

Däremot inte detaljförslag som de här:

  • Regeringsförslaget om en läsa-skriva-räkna-garanti.
  • Liberalernas förslag om lagstiftning om ­mobilförbud i klassrummen.
  • Moderaternas förslag om diagnostiska prov i alla årskurser för att klargöra elevernas kunskapsutveckling.
  • Borgerliga förslag om att utöka antalet ­undervisningstimmar.

Förslagen kan i och för sig vara väl­menande, enligt Johanna Jaara Åstrand, men är klåfingriga och saknar i vissa fall verklighetsförankring. Regeringens läsa-skriva-räkna-garanti riskerar att bli ett slag i luften som bara leder till mer byråkrati för lärarna. M-förslaget om diagnostiska prov i alla årskurser antyder att lärarna inte vet vilka elever som behöver stöd. Att öka antalet undervisningstimmar i dagens lärarbrist kan få motsatt effekt än den avsedda.

Vi var överens i 25 år och det gick bara utför.

— Sådana här detaljförslag skapar en enorm frustration hos lärarna. Politikerna borde ta ett par steg bort från klassrummet. Det lärarna behöver är inte mer kontroll, utan möjlighet och resurser att sätta in stöd, säger Johanna Jaara Åstrand.

Skolforskaren Maria Jarl är inne på samma spår:

— Det verkar ibland finnas en oklar ansvarsfördelning mellan politiker och lärare. Det kan kanske förklaras med en bristande tillit från politikerna huruvida lärarna tar det ansvar de borde. Eftersom skolfrågorna är så viktiga för väljarna finns det också en tendens att partierna försöker profilera sig med detaljförslag som är lätta att begripa.

Per Kornhall, forskare vid Mälardalens högskola, författare och känd skoldebattör, tror att politikernas vilja att lägga detaljförslag delvis bottnar i frustration.

— I och med att skolan är kommunaliserad har de nationella politikerna avhänt sig verktyg för att påverka skolpolitiken. När de inte kan styra och bestämma så mycket annat än ett ganska löst centralt regelverk är det svårt att verka handlingskraftig, vilket är A och O i politiken.

Illustration: Ladislav Kosa

Han påpekar att det inte är särskilt publikvänligt att tala om hur skolan ska styras och finansieras.

— Därför hamnar ofta diskussionen i lättkommunicerbara frågor som tidigare betyg, fler prov, läxor — saker som alla kan relatera till, men som inte har en avgörande roll för elevernas kunskapsutveckling.

De flesta verkar vara överens om att Mate­matiklyftet är en starkt bidragande orsak till att Sveriges resultat i den senaste Pisa-mätningen vände uppåt. En ganska opolitisk och inte särskilt publikfriande vidareutbildning för lärare som den borgerliga regeringen initierade.

Per Kornhall gratulerade Bertil Östberg, statssekreterare till Jan Björklund och utbildningsministerns högra hand, efter att den förra regeringen hade beslutat om Matematiklyftet.

— Bertil tittade på mig och sa lakoniskt: ”Ja, det är nog bra. Men det är inget man vinner några val på.”

Detta sätter fingret på ett dilemma.

— Mattelyftet är kanske den viktigaste satsningen som har gjorts på svensk skola under de senaste decennierna. Men politikerna uppfattar det inte själva som någon strategisk vinst. Det är en farlig situation. Vårt skolsystem har stora brister, men politikerna missar att lyfta upp viktiga frågorna som styrning och finansiering i debatten, säger Per Kornhall.

Trots det stundtals höga tonläget i skol­politiken har partierna under senare år träffat några blocköverskridande uppgörelser:

Vad vill de?

Skolkommissionen ska:

  • Stärka statens styrning av skolans finansiering. Två modeller övervägs.
  • Införa tioåriga nationella mål för skolan.
  • Skapa ett professionsprogram med karriärsteg för lärare och rektorer.
  • Överväga obligatoriskt skolval och att huvudmän och skolor ska arbeta för så bred social sammansättning som möjligt.

Källa: Skolkommissionens delbetänkande

  • Om tidigare betyg.
  • Om friskolorna.
  • Om nyanländas rätt att runda köerna till friskolor.

De två första av överenskommelserna blev det nästan direkt bråk om.

Den mångåriga ideologiska striden om tidigare betyg har tillfälligt desarmerats — några skulle säga begravts — i en försöksverksamhet där betyg i årskurs 4 ska testas i 100 skolor.

— Men regeringen har skött betygsöverenskommelsen på ett väldigt dåligt sätt. Det hör till grundläggande anständighet att hålla sig till det vi har kommit överens om, säger Camilla Waltersson Grönvall, utbildnings­politisk talesperson för Moderaterna.

Enligt de borgerliga partierna bröt den rödgröna regeringen mot friskoleöverenskommelsen från 2013 genom att efter valet göra upp med Vänsterpartiet om att utreda vinstbegränsningar och ett kommunalt veto mot friskoleetableringar.

Det förslag till vinsttak som regeringens friskoleutredare Ilmar Reepalu presenterade i november tycks ha förgiftat relationerna ytterligare.

— Det är ett helt otänkbart förslag, säger Liberalernas partiledare Jan Björklund.

Mycket talar för att den starkt laddade ideologiska frågan om friskolevinster — som i grunden handlar om hur man ser på marknadsekonomins roll i välfärdssamhället — kan överskugga andra skolfrågor i valrörelsen 2018.

Båda blocken kan ha strategiska fördelar av att göra friskolorna till en stridsfråga.

Skolkommissionen är det ljusaste som hänt svensk skola på länge.

Ändå framhåller flera av de bedömare Lärarnas tidning har talat med att det finns omständigheter som pekar på att skol­politiken kan gå in i en lugnare fas med färre öppna strider:

  • Efter åren av ständigt nya reformer är lärare och skolledare hjärtligt trötta på förändringar och efterlyser arbetsro och långsiktiga förutsättningar.
  • Trendbrottet i den senaste Pisa-mätningen minskar behovet av panikåtgärder.
  • En utredare tittar på hur skönhetsfel i legitimationsreglerna, karriärtjänstreformen och introduktionsåret kan justeras. Det görs på regeringens uppdrag och i nära samarbete med arbetsmarknadens parter.
  • Skolkommissionen, som består av forskare och professionsrepresentanter, har i uppgift att presentera oberoende expertförslag om flera av de stora utmaningar skolan står inför på systemnivå, till exempel skolans finansiering och styrning.

Magnus Erlandsson, doktor i stats­ vetenskap vid Malmö högskola med särskilt intresse för den svenska skolans styrning, påpekar att en slags borgfred redan har inträtt i skolpolitiken efter regeringsskiftet.

— Varje utbildningsminister kan inte starta en revolution. Och den nuvarande regeringen har gett sitt passiva stöd till många av de förändringar som den borgerliga regeringen under ledning av Björklund genomförde, som att starta Skolinspektionen, införa en ny läroplan, göra om skollagen och initiera Matematiklyftet, säger Magnus Erlandsson.

— I praktiken kan man säga att det nu finns en blocköverskridande enighet om väsentliga delar av skolpolitiken, även om det inte har manifesterats i några formella överenskommelser eller gemensamma debattartiklar.

Nu knyts stora förhoppningar till att Skolkommissionens slutbetänkande i april ska lösa upp gamla knutar i svensk skolpolitik och få partierna att över blockgränserna enas om en långsiktig uppgörelse kring hur skolan ska styras och finansieras.

En av dem som hoppas är utbildnings­minister Gustav Fridolin (MP).

— Det är ju hela idén med Skolkommissionen. Mitt mål är att 2017 ska bli året då vi botar oss från den här sjukan med ständig splittring i skolans systemfrågor, säger ministern.

Han menar att skolpolitiken, ungefär som säkerhetspolitiken, borde omfattas av långsiktiga blocköverskridande uppgörelser.

— Vi skulle aldrig acceptera att varje ny regering lägger om kursen i säkerhetspolitiken. Skolan måste behandlas på samma sätt, ungefär som det fungerar i andra länder och som vi hade det i Sverige tidigare.

Lena Hallengren, S-ordförande i utbildningsutskottet:

— Kommissionen blir det stora testet. Om partierna inte är beredda att ta intryck av forskning och erfarenhet från dem som är i verksamheten — ja, då handlar det bara om att man vill ha ideologisk strid.

Skolkommissionen har mandat att under två års tid förutsättningslöst ta sig an de stora systemfrågorna, den är brett sammansatt och har möjlighet att lämna genomarbetade förslag som är förankrade hos betydande forskare och professionsrepresentanter.

Det går att dra paralleller till 1946 års Skolkommission. Den grunnade under flera år över de förslag som senare banade väg för den nuvarande grundskolan och gymnasieskolan.

— Kommissionen är det ljusaste som hänt svensk skola på länge. Det kommer att bli väldigt svårt för politiker oavsett partifärg att gå runt dessa förslag, tror skolforskaren Per Kornhall.

I sitt första delbetänkande från maj 2016 slog kommissionen fast att den svenska skolan behöver samling:

”Länder med framgångsrika skolor visar på betydelsen av bred uppslutning och samling för skolan”.

Jan Björklund verkar inte lika övertygad om att Skolkommissionen är det som ska rädda skolan från fortsatt blockpolitisk strid.

— Jag har väldigt begränsade förväntningar. Kommissionen är i huvudsak parts­sammansatt och vi vet sedan årtionden vad fackförbund och andra aktörer i kommissionen intar för positioner.

Han kallar det första delbetänkandet för en ”otrolig halvmesyr”.

— Några vill förstatliga skolan, några vill ha den fortsatt kommunal och så enas man om en urvattnad och ogenomförbar mitt­ emellan-modell som inte skulle fungera i verkligheten. Det är ju bara snömos.

Jan Björklund är också skeptisk till att i alltför hög utsträckning söka enighet för enighetens egen skull.

— Vi var överens i Sverige i 25 år och det gick bara utför. Sedan genomförde den borgerliga regeringen en stor mängd reformer — och nu har det vänt. Hade vi lyssnat på oppositionen och på Lärarförbundet hade vi ju inte gjort några reformer. Om allt ska vara som förut eller om man gör halvljumma kompromisser bara för att man ska skriva ihop sig är enigheten ingenting värd.

Vad Skolkommissionen leder fram till beror på flera faktorer. Dels huruvida parterna i kommissionen faktiskt lyckas enas, dels vilka förslagen blir, dels om partierna ser strategiska vinster eller inte med att kompromissa ihop sig om gemensamma lösningar där inget parti är klar vinnare.

Jämfört med många andra länder har Sverige starka ideologiska låsningar kring skolpolitiken, påpekar Per Kornhall.

— Allt hänger på att partierna inte får panik inför valet 2018. Om de känner behov av att profilera sig och dra isär skolpolitiken igen kan det bli slarvsylta av kommissionens förslag.

ur Lärarförbundets Magasin