Läs senare

Åtminstone en elev hade fattat

av Mikael Ekström
23 Mar 2017
23 Mar 2017
Mikael Ekström är grundskollärare 1—7 på Banslätts­skolan i Tullinge.

Efter att ha rett ut ett bråk från rasten, påpekat än en gång för samtliga elever att det inte var okej att slå varandra med pinnar och lätt uppgivet gjort klart att ”det var inte bara jag” är en synnerligen tröttsam bort­förklaring, kunde lektionen äntligen börja. Eller fortsätta, det beror på hur man ser på det. Det var hursomhelst bara 20 minuter kvar av lektionen efter den, för min del, ej planerade inledningen.

De elever, typ halva klassen, som varit delaktiga i rastens bråk var fortfarande sura på varandra och därmed hyfsat okoncentrerade. Det var med andra ord inte de bästa förutsättningarna för att repetera substantiv, verb och adjektiv. Känslan i klassrummet kunde bäst beskrivas som ett laddat lugn. Genomgången gick trots allt förvånansvärt bra, de hade faktiskt koll.

Det var nästan så att jag hade glömt den trista inledningen, det var först när jag bad om ett exempel som innehöll alla tre ordklasserna som verkligheten kom i fatt mig. Svaret från en elev löd nämligen: ”En mesig tönt gråter.” Därefter var lugnet över. Konflikthantering 3 000 startade igen och pågick fram till det var dags att skicka iväg eleverna/getingboet till idrotten.

Jag satte mig vid katedern för att gå igenom mina mejl innan nästa lektion, då jag upptäckte att en elev dröjde sig kvar. Hon stod och tittade på omslaget på läro­boken vi precis använt, om så bara för en kort stund, och verkade förvirrad.

Varför har hon en brännmanet i halsen?

”Varför är hennes hals avskuren?” Jag fattade ingenting. Inte var där väl en illustration på omslaget som visade en halshuggen människa? Jag tittade var hon pekade. Bilden påminde något om det hon beskrivit, men det stämde ändå inte.

”Nja, det är en illustration av en tjej som har en brännmanet i halsen, den är alltså inte avskuren”, svarade jag tryggt. ”Varför har hon en brännmanet i halsen? Det låter otäckt!” sa hon. ”Just denna illustration är gjord till en dikt i boken som handlar om en person som beskriver en känsla.”

Hon såg oförstående ut. Jag förtydligade: ”Alltså, personen i dikten tycker att det känns som att ha en brännmanet i halsen.” Jag insåg att min förklaring inte var vidare bra, men så sken hon upp och utbrast: ”Du menar som en ­metafor!”

Någonting av det jag pratat om hade uppenbarligen fastnat hos någon.

”Exakt!” sa jag och nu var det min tur att skina upp.

”Okej”, sa hon och gick i väg. Hon fick aldrig reda på att hon definitivt räddat min dag, vecka och till och med termin.

ur Lärarförbundets Magasin