Ingår i temat
Kongress 2010
Läs senare

Avtalad planeringstid – en utopi?

I mer än 40 år har förskollärare och fritidspedagoger kämpat för centralt reglerad planeringstid. Men inget händer. Nu höjs röster för att byta strategi.

04 Nov 2010

På Bäverns förskola i Sundbyberg har förskolläraren Sussi Munkvall två timmar egen tid i veckan utanför den schemalagda tiden med barnen. Då ska allt det ske som hon lärde sig när hon utbildade sig: Planering av vad som ska göras och utvärdering av det som gjorts.

— Allt som rör utveckling ska rymmas på dessa två timmar. Det räcker inte till någonting, säger hon.

Bild: Ladislav KosaHon beskriver själv konsekvenserna av för lite tid för planering, reflektion och samsnackande med kollegerna. Formuleringarna känns igen från årtionden av debatt om sambandet mellan tid och pedagogisk kvalitet.

— Det blir som barnpassning …

I den lärarfackliga världen är kravet på reglerad planeringstid för förskollärare och fritidspedagoger ett av de äldsta. I varje avtalsrörelse sedan 70-talet har det stötts och blötts och på varje förbundskongress har ombuden filat vidare på formuleringarna.

Men svaret från andra sidan förhandlingsbordet har hela tiden varit ett och detsamma:

Nej! Kommunernas centrala företrädare har inte gett vika en tum.

Till årets kongress för Lärarförbundet har det kommit ett 30-tal motioner med krav på avtalsreglerad tid för pedagogisk planering, reflektion och utvärdering för förskollärare och fritidspedagoger.

En del motionärer vill ge frågan högsta prioritet i kommande centrala förhandlingar med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Andra nöjer sig med att föreslå att särskilda resurser avsätts för att hjälpa förbundets avdelningar att sluta lokala avtal i sina kommuner. I sitt yttrande över motionerna antyder nu förbundsstyrelsen att man kommit till den centrala vägens ände.

I 2010 års avtalsrörelse, som avslutades före sommaren, krävde Lärarförbundet precis som tidigare en central avtalsreglering av planeringstiden. Och som tidigare sa SKL nej.

I själva verket kom förhandlingarna att handla om något helt annat, nämligen kommunernas angrepp på förtroendearbetstiden för lärare med ferieanställning i grundskola och gymnasium. Och nu har styrelsen dragit sina slutsatser.

— Med en motpart som sagt nej i 40 år är planeringstid inget vi kan strejka oss till. Vi måste använda andra vägar, säger Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén.

Den väg som förbundet numera följer brukar benämnas professionaliseringsstrategin. Det är genom ökat fötroende för lärarnas professionella kompetens, snarare än centrala avtal, som lärarnas löner och arbetsvillkor ska förbättras.

När riksdagen, i och med beslut om utvecklad läroplan och ny skollag, ställer krav på lärarlegitimation och behörighet och lägger ökat pedagogiskt ansvar på förskollärarna, beraktar Eva-Lis Sirén det som tydliga signaler.

— Detta är troligen ett paradigmskifte för förskollärarna. Det ger oss argument för att kräva bättre löner och arbetsvillkor, till exempel tid för planering.

I 2010 års nytecknade centrala avtal mellan lärarförbunden och SKL finns också skrivningar om vikten av att diskussioner om verksamhetsutveckling och ökad måluppfyllelse förs på varje arbetsplats.

Eva-Lis Sirén påminner om den period under 90-talet då de centrala parterna slöt så kallade skolutvecklingsavtal som skulle följas upp med lokala avtal. I många kommuner ledde det till lokala avtal om reglerad planeringstid.

Men när dåvarande Kommunförbundet såg hur krav som man tidigare sagt nej till i stället förverkligades lokalt, svalnade intresset, enligt Eva-Lis Sirén. Många kommuner sa upp sina ofta färska lokala avtal.

I lärarförbundens och SKL:s nya avtal öppnas dock åter vägen att teckna lokala avtal för att uppfylla de centrala parternas intentioner.

— Och den vägen är viktig för oss, säger Eva-Lis Sirén

Men faktum kvarstår. Motionsfloden till kongressen visar att många lokalavdelningar står fast vid kravet på fortsatt kamp för en central avtalsreglering, gärna med angivelse av ett bestämt antal timmar i veckan som reserveras för planering.

Till de mer kategoriska motionärerna hör Lärarförbundet i Kristianstad: Minst sex timmars centralt reglerad planeringstid per vecka, ett krav som dessutom ska vara »oavvisligt« i kommande kommunala avtalsförhandlingar.

Odd Skyllberg sitter i lokalavdelningens styrelse och är själv förskollärare. Han började arbeta fackligt för ett 30-tal år sedan och har känt kravet på planeringstid hänga runt halsen på honom och andra förhandlare. Att deras mångåriga kamp inte burit frukt har bara en förklaring.

— Vår motpart vill inte! konstaterar Odd Skyllberg.

Motparten själv brukar motivera sin ovilja med att det är arbetsgivaren som beslutar om hur arbetet ska fördelas. Dessutom rimmar centrala regler utfärdade i Stockholm illa med principen om kommunalt självstyre.

Räcker inte det så brukar arbetsgivaren också påpeka att inga andra kommunala tjänstemän med 40-timmarsvecka har sådana regler för fördelning av arbetstiden som lärarna kräver.

— Men de som arbetar på förvaltningar och kontor kan ju be växeln stänga av telefonen när de ska planera. Det kan inte förskollärarna — de har ansvar för barnen hela tiden, invänder Odd Skyllberg.

Samtidigt vittnar fackliga företrädare som Lärarnas tidning talat med om hur deras lokala arbetsgivare gärna instämmer i att tid för planering behövs, särskilt nu när kvalitetskraven på olika sätt skärps.

I Kristianstad har förvaltningen redan aviserat att man vill diskutera med facket hur man kan möta de nya kraven i kommande läroplan och det ökade pedagogiska ansvar som den nya skollagen lägger på förskollärarna. Men att dessa diskussioner leder till slutsatsen att planeringstiden bör regleras i avtal har Odd Skyllberg inga förhoppningar om.

Hur arbetstiden ska fördelas bestämmer chefen. Och framförallt ska all tid — barnfri eller ej — bekostas med pengar ur en oförändrad budget.

I Jönköping slöts ett lokalt arbetstidsavtal för förskollärare och fritidspedagoger redan 1978. 3,5 timmar i veckan för planering och förberedelse och 2,5 timmar till lärarens eget för- och efterarbete.

Sedan har avtalet justerats och timtalen ändrats under årens lopp, hela tiden dock med särskild tid avsatt för gemensam planering och lärarens eget för- och efterarbete. I versionen från 2005 stadgades också att minst 70 timmar per år ska avsättas för lärarens kompetensutveckling. Under hela tiden har Jönköping betraktats som ett efterföljansvärt exempel i förskole- och fritidspedagogkretsar. Därför blev bestörtningen stor när kommunen förra året helt sonika sa upp sina lokala avtal.

Protesterna lät inte vänta på sig. Till ett lokalavdelningsmöte kom 700 medlemmar i Lärarförbundet, främst förskollärare och fritidspedagoger, en mycket hög siffra i en kommun av Jönköpings storlek.

— Den stora uppslutningen var helt avgörande för att vi lyckades få tillbaka arbetsgivaren till förhandlingsbordet, berättar lokalavdelningens ordförande Cecilia Larsson.

Hon är själv fritidspedagog, ledamot av Lärarförbundets styrelse och styrelsens representant i förbundets ämnesråd för fritidspedagogik.

Till slut enades parterna om en ny lokal överenskommelse, där minst tre timmar i veckan avsätts för gemensam planering och två timmar för lärarens eget för- och efterarbete.

— Det är ett sämre avtal än det vi slöt 1992, innan förskolan fått sin nya läroplan, säger Cecilia Larsson, som tycker att tiden för planering i stället borde ha ökat eftersom kvalitetskraven skärpts.

Oviljan mot att garantera planeringstid i avtal tror hon har flera bottnar. Själv nämner hon det hon kallar en allt starkare styrning utifrån. Politiker och förvaltningstjänstemän visar ett allt större intresse för att styra hur arbetet på arbetsplatsen ska gå till. Deras förtroende för lärarnas kompetens har minskat.

— Våra kunskaper och erfarenheter efterfrågas inte. De styrande ger hellre ut anvisningar om hur vårt jobb ska utföras än för samtal med lärarna. De tycks tro att det bara är att gå ut och göra jobbet, säger Cecilia Larsson.

Hon har svårt att förstå varför frågan om avtalsreglering är omtvistad. Hon tycker inte att de avtal som hon varit med om att sluta
i Jönköping har lett till stelbenthet och till att alla problem på alla arbetsplatser ska lösas på samma sätt.

— Motståndet verkar mer handla om att utvecklings- och kvalitetsfrågor inte ses som fackliga frågor som vi ska sluta avtal om. Det är ett stort bekymmer, anser jag.

På central arbetsgivarnivå är problembeskrivningen inte oväntat annorlunda. Ingela Gardner är moderat kommunalråd i Österåker och ordförande i SKL:s förhandlingsdelegation.

Under den gångna avtalsrörelsen upprepade hon med all tydlighet SKL:s motstånd mot central avtalsreglering av planeringstiden för förskollärare och fritidspedagoger. Och finge hon råda skulle den inte regleras i lokala avtal heller.

— I grunden måste detta vara rektors ansvar, säger hon.

Ingela Gardner tycker att det är gammalmodigt att som lärarna vill dela upp arbetstiden i olika delar, planeringstid och tid med barnen. Att tid för planering och reflektion behövs, tycker hon är självklart.

— Det krävs om vi ska leverera en verksamhet med kvalitet och genomtänkt innehåll, bekräftar hon. Men upprepar att det enligt henne borde vara rektor som bestämmer.

Ingela Gardner är ingen vän av att lokala avtal används på det sätt som det nya centrala avtalet öppnar för. Men om en kommun väljer att sluta avtal om planeringstid för att utveckla verksamheten så är det inget som SKL kommer att motsätta sig.

— Å andra sidan är det heller inget vi rekommenderar.

Hos Ingela Gardner märks alltså inga tecken på en förändrad inställning. SKL fortsätter det spår man följt: Nej till central reglering av planeringstid för förskollärare och fritidspedagoger.

Så vad göra? Lärarförbundets styrelse har redan i sitt yttrande över kongressmotionerna angett sin färdriktning. Vägen till framgång är den så kallade professionaliseringsstrategin.

När omvärldens krav på kvalitet skärps och lärarnas pedagogiska ansvar ökar, så måste förutsättningarna för jobbet ses över. Och då kommer till exempel behovet av tid för planering att framstå allt tydligare.

Cecilia Larsson som varit med och formulerat yttrandet instämmer inte oväntat. Inte minst hyser hon stora förhoppningar om att trycket från allt mer kvalitetsmedvetna föräldrar kommer att öka.

Ändå vidhåller hon sin bestämda uppfattning att någon form av central reglering behövs, inte minst för att upprätthålla en likvärdig standard i olika kommuner.

— En sådan reglering behöver inte innehålla ett bestämt antal timmar som alla ska följa, det finns andra sätt att formulera den på, säger hon

Odd Skyllberg, som ställt sig och sin styrelse bakom den kanske hårdast formulerade kongressmotionen om central reglering — ”ett oavvisligt krav« — begrundar läget. Att regleringen behövs råder ingen tvekan om. Vägvalet handlar snarare om taktik.

Och årtionden av harvande med frågan tycks ha satt sina spår. Trots sin lokalavdelnings skarpa krav lutar han själv nu mer åt förbundsstyrelsens håll:

— På sikt tror jag att det är styrelsens professionaliseringsstrategi snarare än fortsatta krav på central reglering, som kan ge framgång.

Återstår för kongressen att säga sitt. 

Tre vägar

  1. Centralt avtal: Omfattar alla kommuner och tecknas av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Lärarnas samverkansråd.
  2. Lokalt avtal: Sluts av lokalavdelning och kommun men ska följa önskemålen på arbetsplatsen.
  3. Inget avtal: Samråd på arbetsplatsen men chefen bestämmer.

Diskutera!

Hur tycker du att Lärarförbundet ska tackla frågan om reglerad planeringstid?

Skriv till oss och berätta. Mejla till

lararnas.tidning@lararforbundet.se
Skriv »fokus« i ärenderaden.

Alla artiklar i temat Kongress 2010 (9)

ur Lärarförbundets Magasin