Läs senare

Betyget räckte i alla fall till att bli lärare

av Mikael Ekström
22 Maj 2017
22 Maj 2017
Mikael Ekström är grundskollärare 1—7 på Banslätts­skolan i Tullinge.

Jag stod i kön i matvaruaffären en tisdag kväll. Plötsligt hörde jag någon halvskrika: ”Micke!” Jag behövde inte vända mig om, jag visste att det var en gammal elev; Jamie. Jamie slängde sig om halsen på mig och gav mig en kram.

I en rasande fart förklarade hen hur mycket hen saknat mig och att jag varit hens absoluta favoritlärare. Allt var kvalificerat skitsnack och gick under devisen ”du är aldrig mer populär än när du lämnat en klass”. Jamie hade mest hittat på jäkelskap, var alltid oskyldig, gjorde aldrig någon läxa och hade noll respekt. Ni vet, den typ av elev som man aldrig läser om i fortbildningslitteraturen.

Jamie och jag hade inte haft någon speciell kontakt under de åren hen var min elev. Nu uppförde Jamie sig som om jag var Mr Keating från ”Döda poeters sällskap”.

Hen var den typ av elev som man aldrig läser om i fortbildningslitteraturen.

”Vet du vad som gör mig förbannad, Micke?” frågade Jamie, som nu tydligen gick sista året på gymnasiet. Han fortsatte: ”Man måste ha skithöga betyg för att komma in på socionomprogrammet!”

Folk började titta på oss och av någon anledning stod kön helt still. Jag sa det som var helt uppenbart: ”Så du kommer inte in?”

Något inom mig var ändå lite nöjt. Det ska ju löna sig att plugga och få bra betyg. Det är inte en rättighet att få gå en utbildning bara för att man vill det. Och Jamie hade inte gjort sitt jobb, inte för mig och tydligen inte på högstadiet eller gymnasiet heller. Det kallas karma. Medan jag lite skadeglatt log inombords malde Jamie på om hur fruktansvärt orättvist livet var. Hela hens liv var förstört. Bara på grund av, som hen sa, några saknade gymnasiepoäng.

När kön började röra på sig och det var min tur att plocka upp varorna ställde jag pliktskyldigast frågan: ”Vad ska du göra i stället?”

Jamies svar var bland det mest deprimerande jag hört. Hen sa nämligen väldigt uppgivet: ”Jag får väl bli lärare då, antar jag.”

Det fanns mycket jag skulle ha velat säga i det ögonblicket, men jag kramade purjolöken hårt och sa till slut: ”Välkommen till yrket.”

Från löpet

ur Lärarförbundets Magasin