Läs senare

Det mest förbjudna — det är jag det

av Charlotta Hemlin
23 Feb 2015
23 Feb 2015
Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.
Charlotta Hemlin är lärare i svenska 7-9 på Bergvretenskolan i Enköping.

»Du är för snäll« står det på en av lapparna och jag kvider.

Klassen har utvärderat undervisningen i svenska och skrivit tips till sin lärare. Jo, för en måste ju veta vad en kan göra bättre. Även en lärare behöver lite formativ bedömning. En vill ju utvecklas. Eller, och nu är det nog dags att byta pronomen, jag vill ju ha bekräftelse.

Sorterar bort bekräftelselapparna och ser kritiken lysa i eldskrift: Du är för snäll. Vad säger ungjäveln?

Att vara för snäll är det värsta, det fulaste, det mest förbjudna en lärare kan vara.

En för snäll lärare är inte bara någon som är lite allmänt trevlig. I det lilla ordet »för« ryms en sådan mängd kritik att det hade kunnat spränga hela skolan i luften.

En för snäll lärare håller inte ordning i klassen och skapar ingen arbetsro. En för snäll lärare ställer inte tillräckligt höga krav på sina elever. En för snäll lärare sätter för höga betyg på sina elever.

Tills för ett par veckor sedan hade jag levt i villfarelsen att min skola låtit eleverna jobba osedvanligt hårt för sina betyg. Ekot av illusionerna som brast under en fika med några av kommunens lärare klingar fortfarande i minnet. »Ha, så där säger ju alla«, hade kollegan från grannskolan bryskt avfärdat mig. »Alla tror sig vara den mest stränga vid betygsättning.«

Ingen vill vara för snäll. Det rubbar liksom hela fundamentet för en lärares professionalism.

Alla vet numera vilken påverkan en lärares ledarskap har för elevernas resultat. Det är inte storleken på klass eller betyg i årskurs fyra som gör skillnaden. Det är läraren. Lärarens ledarskap och förmåga att skapa relationer till sina elever. Även till den som sover på bänken eller hoppar ut genom fönstret.

En lärare ska vara sträng, men inte sur, hör jag en elev i nian säga och gottar mig åt att en annan elev undrar om jag gillar mitt jobb eftersom jag oftast är så glad. Det balanseras å andra sidan av svedan av kritiken från kollegan som påpekar att jag tydligare bör tillrättavisa elever som kommer försent.

Det är lättare att hjälpa varandra med pedagogiska planeringar och bedömningsmatriser än med ledarskapet i klassrummet och det kräver sin kvinna att våga erkänna sina misslyckanden på arbetslagsmötet. »På mina lektioner beter de sig inte alls så där« säger någon förvånat och strör således salt i såren för den som blottar sig. »Var mer fyrkantig«, säger en annan, förhoppningsvis välmenande.

Men min relationella kompetens vill inte ta sig sådana uttryck. Jag är liksom rund av naturen.

Frågan är om jag passar som lärare då.

ur Lärarförbundets Magasin