Läs senare

En ålderskris i lärarförpackning

av Charlotta Hemlin
03 Maj 2017
03 Maj 2017
Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.

Tonårssonen recenserar sina nya lärare och jag lyssnar nyfiket. En uppskattas för att hon har pli på eleverna. En annan för att hon är ung helt enkelt. Ja, han uttrycker det faktiskt så, som att det råder ett orsakssamband mellan att vara ung och att vara bra.

Det gnisslar inom mig eftersom jag naturligtvis inte kan låta bli att relatera till mig själv. Jag är inte särskilt auktoritär och definitivt inte ung. Längre. Sonen har trampat på en tå som snarare värker än ömmar. Jag är en ålderskris i lärarförpackning.

Det första tecknet på åldrande blir jag varse i kampen om lampknappen i klassrummet. Jag vill tända, eleverna släcka. Jag tänder ändå och eleverna sitter och blinkar som mullvadar i solsken.

En dag kan jag inte läsa klasslistan och samtidigt känna igen eleverna när jag tar närvaro och numera pendlar mina armar ständigt fram och tillbaka med glasögon i olika styrka.

Och sedan kommer alla krämporna på en och samma gång, för att travestera en text av ett annat russin. Skoningslöst drabbas jag av insikt efter insikt:

Jag stöder mig på en bokvagn som vore den en rullator.

 

Rynkorna på halsen orsakas inte av att jag legat konstigt på kudden. Den förvrängda Snapchatbilden ser bättre ut än originalet och när eleverna räknar dagar till studenten, kontrar jag med hur många år jag har till pensionen.

Vankar omkring i korridorerna med en utnött höftled och stöder mig på en bokvagn som vore den en rullator. Inte ens en syn för gudarna. Höften går att reparera så det är inte det egentliga problemet. Problemet är påminnelsen om förgängligheten. Vilken kroppsdel behöver bytas nästa gång? Jag ska ju hålla i yrket också, inte bara i ledstången.

Kollegan konstaterar att dagens gymnasieelever knappt var födda när World Trade Center attackerades i New York. Själv konstaterar jag att jag är exakt tio år äldre än kollegan som krisar lite trots att han inte ens fyllt fyrtio. Samtidigt möter jag lärare som närmar sig 65 utan att ha en tanke på att lämna yrkeslivet och jag älskar ju också mitt jobb. Det är bara det att jag inte riktigt förstår hur jag ska förhålla mig till att bli äldre som lärare. Ålder är inte bara en siffra. Det är ett ansvar också.

Om jag som nyexaminerad hade energi i överflöd borde jag numera kunna bidra med något annat. Kanske lite eftertanke. Mod? Prestigelöshet? Ska det finnas något värde i ålder och erfarenhet får jag faktiskt också se till att leverera.

Jag traskar iväg på ett ännu ett lokalt kulturevenemang där jag som vanligt stöter ihop med min gamla svensklärare från gymnasiet. Hon känner inte igen mig överhuvudtaget.

ur Lärarförbundets Magasin