Läs senare

Facitkulturen hämmar eleven

04 Mar 2010
Anne-Marie Körling.

Matematikboken flyger genom rummet och kraschlandar på golvet. Eleven lägger sig gråtande över bänken. Jag är ny lärare i klassen.
— Jag är dum i huvudet, hulkar eleven. Jag fattar inte ett skit!
Det gör inte jag heller. Men frågan är hur jag ska reagera på elevens reaktion av frustration, förtvivlan och sorg? Ska jag använda min makt, sätta en bråkighetsstämpel och kasta ut eleven ur klassrummet? Ska jag abdikera genom att befria eleven från uppgiften eller ska jag undersöka vad, hur och varför så att jag kan hjälpa eleven igenom såväl känslorna som svårigheterna?
Jag väljer det sista. Jag väljer att vara pedagog.
— Gråt du. Var arg. Låt matematikboken vara!

Några dagar senare ber jag eleven visa mig den uppgift som kom att utlösa alltsammans. Eleven får i egen takt bena ut vad det är som är svårt. Uppgiften handlar om att rangordna sex ord för olika föremål från lättast till tyngst. Eleven har varit hänvisad till sitt egna tysta inre tänkande. De handfasta sakerna att väga måste fantiseras fram inne i huvudet. I elevens arbetshäfte syns det arga och häftiga suddandet. Pappret tål inte en utsuddning till. Spår av tårar syns i boken. Men elevens problem handlar inte om matematikboken eller förståelse. Den handlar om det
facit eleven inte får titta i.
— Jag vet inte vad som står i facit. Jag vet inte hur det rätta ser ut, säger eleven uppgivet.
Det rätta? undrar jag och berättar att författaren säkert har en annan lösning än den eleven har. Jag förklarar att för­fattaren och eleven inte behöver tycka lika eftersom ord kan uppfattas olika. Det oroliga matematikansiktet spricker upp.
— Men va? Har matematikboken en författare? Kan jag ha en annan uppfattning?
Och så har eleven plötsligt tre olika förslag på lösningar och är sprudlande glad:
— Du vet, som jag ser det.

Det hade varit så lätt att göra denna elev till en bråkig och stökig elev och missa den fina upptäckten att det i själva verket handlar om hur eleven upplever sina möjligheter att uttrycka sina kunskaper och sin förståelse. Puh, tänker jag. Här sitter eleven och är helt rätt ute. Detta med facit och skolans rätt- och felkultur. Den hämmar elevens relation till sig själv, sitt lärande och den kreativitet som omsluter alltsammans.
Det handlar alltid om kommunikation. Från den rättmätiga ilskan att inte få förklara vad man kan och hur man förstår, till författarens förslag till lösning i facit. Det är i dialogen vi lär oss förstå det vi kan. Kanske facit kunde spegla det: Så här ser jag på svaret.
Ska vi jämföra?

ur Lärarförbundets Magasin