Läs senare

Feeniks i Helsingfors – en skola i demokrati 

Finländska skolan har rykte om sig att vara auktoritär. Men nu har landet fått sin första ”demokratiska skola”, där eleverna har lika mycket att säga till om som lärarna. 

19 Jan 2006

Krista Katarina King, 13 år, har över en timmes skolväg från Helsingforsförorten Gårdsbacka i söder till förstaden Kervo i norr. Men det är en olägenhet hon gärna tar för att få vara elev i Feeniksskolan, som startades i höstas.
  – Det var ett fruktansvärt oväsen i min gamla klass. Vi var 25 elever och aldrig fick man någon ro, förklarar hon.
  Studieron kan hon knappast klaga på i sin nya skola. Den här förmiddagen är hon ensam elev med två lärare
  – Några som skulle ha kommit meddelade i sista stund via mobilen att de stannar hemma i dag, berättar Marko Koskinen och tillägger att skolan för närvarande har 13 elever.
  – Eleverna bestämmer själva i vilken mån de vill komma hit eller stanna hemma.


Krista Katarina King hör till dem som nästan alltid kommer. Hon har matteboken med sig och försjunker snabbt in i den. I dag övar hon elementär algebra.
   Bredvid sitter läraren Kirsi Teerikorpi och surfar på nätet.
   – Krista vill lära sig hur man skriver en faktaartikel. Jag försöker leta fram några bra sajter på webben åt henne.
   Förmiddagens enda elev har inga problem med (–7)+(–7)+(–7), så vi ber grundaren och läraren Marko Koskinen att förklara vad det här egentligen är för ställe. En ”demokratisk skola”?
   – Den första demokratiska skolan, Summerhill i England, har fungerat oavbrutet i över 80 år. Det finns en snabbt växande rörelse av demokratiska skolor över världen och själv har jag tillbringat tre månader vid Sudberry Valley School i USA.


Marko Koskinen berättar att läsningen av Alice Millers ”Det begåvade barnets tragedi” fick honom att börja fundera. På lärarhögskolan, som han avbröt kort före examen, förstärktes uppfattningen att dagens skola är för auktoritär.
   – Jag hann vikariera som lärare i många år innan drömmen om en demokratisk skola i Finland uppfylldes i höstas.
   Men vad är det egentligen fråga om? En pusselbit får man om man förstår att Finland inte har någon allmän skolplikt. I stället har landet ”studieplikt”. Enligt finländska skolstyrelsen studerade i fjol 282 grundskoleelever hemma eller på lärosäte utan statligt stöd. Eleverna måste av och till tentera av sina kunskaper i en skola i hemkommunen.
   – När jag kom hit gjorde vi tillsammans upp en studieplan som motsvarar vad mina kompisar i vanliga skolan läser, förklarar Krista Katarina King.


Vari består då ”demokratin”? Jo, en gång i veckan har man möte. Då beslutas om gemensamma angelägenheter och en elevs röst väger lika tungt som en lärares.
   – Hos oss bestämmer varje elev vad han eller hon vill läsa och i vilken takt, preciserar Marko Koskinen. Är det rätt att ge unga människor ett så avgörande inflytande över sin utbildning? Säg att någon helt väljer bort matten.
   – Nja, i praktiken fungerar det ändå inte så. Ansvaret ligger ytterst hos föräldrarna, och myndigheterna kan till och med ålägga dem böter om inte studieplanen följs. På papperet omfattar Feeniksskolan även gymnasiestudier, men de flesta eleverna går på högstadiet.
   – Att lärarna har olika bakgrund ser jag inte som något hinder. Jag är själv socialpsykolog och har tidigare jobbat mycket inom privata sektorn med personalfrågor, berättar Kirsi Teerekorpi och tillägger:
   – För mig var det en livschans att få komma hit och jobba utifrån ett demokratiskt arbetssätt. Vi har till exempel gemensamt beslutat att ingen som helst mobbning eleverna emellan är tillåten.
   – Jag är imponerad över hur klipska flera av eleverna är. Ändå är det ett snitt av befolkningen. Det kan vara att de kommer mer till sin rätt i så små grupper som vi har.


Feeniksskolan får inga offentliga bidrag (fast man letar nu finansiärer). Elevernas föräldrar betalar i snitt runt sju hundra kronor i månaden. Av lärarna förväntas alltså ett rätt stort mått av idealitet. – Själv läser jag vid sidan av kemi på universitetet och har studielån att dryga ut med, förklarar Marko Koskinen.
   Utöver lärarna är tre elever och en förälder närvarande när veckomötet ska börja. Föräldern är Eila Hallenberg-Hemming, vars dotter Sirius är 12 år och har studerat hemma sedan i ettan. – Hon lärde sig läsa redan som fyraåring, säger mamman stolt och tillägger att hon ogillar hur den vanliga skolan hela tiden mäter och stressar barnen.
   Dagens möte är öppnat och 16 punkter ska gås igenom. Alla räcker upp handen och ber om ordet. Det är onekligen en skola i demokrati. Föregående protokoll ska godkännas, ett musikgymnasium inbjuder till konsert, klassfoton är tagna och finns på webben. Frågan om permanent skollokal är ännu olöst, en ny lärare ska eventuellt börja på skolan. Dessutom ska ett antal klassutflykter planeras:
   – Vi har ett museibesök på gång i stan.
   – Det är lång resväg. Kan vi besöka något här i närheten i stället? – Inträdet lär vara fem euro.
   – Om vi åker på torsdagen …
   – Då har vi ju möte, bättre på onsdagen!
   Demokrati tar tid. När vi efter dryga timmen lämnar skolan har halva möteslistan gåtts igenom. En tanke är, naturligtvis, att den här tiden kunde ha ägnats åt studier. Å andra sidan, hur mycket tid försvinner i den vanliga skolan innan det blir någorlunda tyst i klassen?
   – Jag går aldrig tillbaka till min gamla skola! försäkrar Krista Katarina King.

SÖREN VIKTORSSON 

ur Lärarförbundets Magasin