Ingår i temat
Elevhälsa
Läs senare

Föräldern: Det var en enda lång kamp

av Lenita Jällhage
09 Nov 2017
09 Nov 2017
Illustration: Emma Hanquist

När Rasmus mådde allt sämre och sa: ”Mamma, jag vill hoppa från balkongen” kändes det som livet kraschade totalt, säger föräldern Anna.

För två och ett halvt år sedan fick Annas son Rasmus ångest som snabbt eskalerade till självmordstankar. Han gick då i femte klass. Dottern Maja, som är två år äldre, hade besvär med huvud- och magvärk. I slutet av nian fick även hon ångest och ifrågasatte om livet var värt att leva.

Under åren som gått har Anna försökt hålla i rodret mellan alla inblandade aktörer runt barnen. Förutom alla besök till psykologer och läkare har hon diskuterat barnens stödbehov i mängder av möten och telefonsamtal med skola, kommun och olika delar av sjukvården. Hon är själv läkare och kan prata för sig.

— Men som mamma har man begränsade möjligheter. Allt tar enormt med tid och när det blir tre-fyra samtal per dag kan det bli svårt att sköta sitt arbete, säger hon.

I december förra året fick Rasmus diagnosen autism efter lång väntan på utredning. Nu väntar även Maja på att få tid för utredning på Bup:s neuropsykiatriska enhet.

— Barnen har haft språksvårigheter sedan de var små men de är smarta och har klarat målen i skolan till dess de blev dåliga, säger Anna.

Maja och Rasmus har alltid vänt saker inåt när de blir oroade över något, berättar Anna. Men på Rasmus första skola saknades kunskap om hur man arbetar med inåtvända barn. De hade fokus på utagerande barn. Det fanns inga resurser för undervisning i mindre grupper utanför klassrummet.

— Sexan var en enda lång kamp. Lärarna och elevhälsan blev stressade när de försökte hitta en anpassad lösning för Rasmus. När han inte svarade på åtgärderna så vände skolpersonalen sin frustration mot oss föräldrar och Bup. Jag fick skulden för att Rasmus inte kom till skolan, säger hon.

Oftast mådde han för dåligt för att gå dit och träffa andra barn.

— Vissa perioder har jag och min man Daniel inte vågat lämna Rasmus själv, säger Anna.

Föräldrarna turas om att vara hemma, men eftersom Anna sköter alla kontakter runt barnen så är hon borta mer från sitt arbete. I våras fick hon en utmattningsdepression och tappade närminnet så nu arbetar föräldrarna två veckor och är ledig en tredje.

De har fått rätt till avlösarservice efter Rasmus diagnos. Assistenterna hjälper honom när inte Anna och Daniel är hemma och ser till att han kommer till och från lektionerna som är mellan klockan 13 och 14 på dagen.

I Rasmus nya högstadieskola har personalen en helt annan kunskap kring barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Nu är han tillbaka i skolmiljön och får enskild undervisning av ett specialteam med lärare och specialpedagog under några timmar i veckan. Rasmus klarar inte av att möta andra barn ännu så undervisningen sker i en separat lokal med egen ingång.

— Personalen är fantastisk, säger Anna.

Dottern Maja är sedan i höstas inskriven på ett gymnasium med hästinriktning. Hon klarar inte heller av att gå på vanliga lektionerna ännu men prövar att vara i stallet tre gånger i veckan. Det fungerar oftast under förutsättning att Anna skjutsar henne.

Anna är frustrerad över att många personer har arbetat parallellt med barnen men sällan tillsammans. Ofta har de inte ens dragit åt samma håll.

— Vi måste dra vår historia gång på gång för nya människor. Samordningen mellan myndigheterna fungerar inte.

— När man har två barn som mår så dåligt — och knappt förstår hur man själv ska stå ut — så är det tufft att samtidigt navigera mellan alla myndigheterna för att driva barnens rättigheter framåt, eftersom ingen annan gör det, säger Anna.

— Det ansvaret skulle föräldrar inte behöva ta.

Alla artiklar i temat Elevhälsa (15)

ur Lärarförbundets Magasin