Ingår i temat
Föräldrar
Läs senare

Föräldrakontakt tog vägen via tequila

Krönika"Sedan beställde Tomas in två tequila. Sedan beställde jag in två ­tequila. Vi upprepade proceduren och sedan mindes jag inget mer". Krönikören Mikael Ekström om föräldrakontakten som fick honom att slappna av.

av Mikael Ekström
17 Sep 2012
17 Sep 2012
Mikael Ekström är grundskollärare 1—7 på Banslätts­skolan i Tullinge.

Under mina första år som lärare hade jag, lindrigt sagt, en väldigt osäker inställning till föräldrar. Det baserade sig förmodligen på min unga ålder och min bristande lärarerfarenhet.

Jag visste aldrig hur jag skulle förhålla mig och värst var det när jag träffade föräldrar »utanför« skolan, vilket jag konstant gjorde eftersom jag arbetade i en liten stad. Så fort jag mötte en förälder blev jag obekväm och satte i gång någon sorts nervös lärarautopilot, vilket betydde att jag började prata skola. Tror jag. Jag kom sällan ihåg vad jag sagt. Jag var i alla fall allt annat än mig själv.

Det gick så långt att när jag var i mataffären så plockade jag alltid en purjolök och lade i min kundkorg, bara för att det skulle se bra ut om jag skulle träffa på en förälder.

Jag hade alltså skapat en ganska onyanserad bild av hur en lärare skulle vara.

Det hela kulminerade en lördagskväll på stadens enda ute­ställe. Jag var ute med några jämnåriga kompisar då jag helt plötsligt fick syn på Tomas, en förälder till en av mina elever. Han kom fram till mig och började prata. Jag visste inte vart jag skulle ta ­vägen och gjorde allt för att avstyra samtalet. Plötsligt sa ­Tomas: »Du Micke, vad sägs om att vi för några timmar struntar i att du är Emmas lära­re och jag är hennes pappa?«
Paniken spred sig men jag lyckades snabbt komma fram till två hållbara bortförklaringar. Jag kunde (1) skylla på huvudvärk och gå hem, samt (2) säga nej och gå bort till mina kompisar. Jag hann inte välja något av dessa alternativ innan jag hörde mig själv säga: »Okej!«

Sedan beställde Tomas in två tequila. Sedan beställde jag in två ­tequila. Vi upprepade proceduren och sedan mindes jag inget mer.

När jag vaknade upp dagen efter kände jag, förutom att må illa, mig som den sämsta läraren som någonsin erhållit ett examens­bevis. Hela staden visste säkert att jag, läraren, hade varit ute och festat med en förälder.

Det var med tunga steg jag tog mig till jobbet på måndagen. På parkeringen mötte jag de första eleverna. Danne och Jerry. Klassens två Bart Simpsons wannabe’s. »Var du ute med Emmas farsa i lördags?« frågade Jerry.

Jaha. Visste de det så visste förmodligen alla det. Det var lika bra att erkänna: »Öh, jo, jag träffades på honom i lördags«, svarade jag tyst. »Coolt«, sa Danne. Sedan gick de.

Jag vet inte varför, men Danne och Jerry var mycket tillmötes­gående från den dagen och på mitt nästa föräldramöte infann sig för första gången väldigt många pappor. Tomas, som tidigare knappt visat sig på skolan, kom på besök lite då och då och han följde även med på skolresan i sexan.

Efter den helgen slutade jag att ta mig själv på så stort allvar, vilket gjorde att min föräldrakontakt blev bättre. Nu tycker jag bara att det är trevligt att springa på föräldrar. Och trots att det var många år sedan jag släppte
Emmas klass så håller Tomas och jag fortfarande kontakten.

Alla artiklar i temat Föräldrar (22)

ur Lärarförbundets Magasin