Läs senare

Förstelärarna – en källa till avund

Hur påverkas stämningen i kollegiet av att förstelärarna får 5 000 kronor mer i månaden? Två lärare och en rektor berättar.

31 Okt 2013

Bild: Emma Hanquist
 

Sandra är nyutnämnd förstelärare – och ligger lågt gentemot kollegerna.

Furstelärare. Så säger en del. Eller alla egentligen, eftersom man inte skiljer på ö och u i den här landsändan. Ordet förstelärare är förfärligt. Jag tycker att det delar upp folk. Men man kanske inte måste se det så. Det kanske är någon som ska gå först och leda andra. Det ingår i uppdraget att sprida sina kunskaper.

Men det är svårt att förstå hur jag ska få med mig andra lärare. Jag tänkte först skapa en blogg, men det skulle inte funka att lägga ut saker som ett facit. Klart jag kan sprida hur jag jobbar, men det är förmodligen inte bättre än något som någon annan gör.

Man vill inte verka märkvärdig. Lärare har ju aldrig jobbat på det här sättet tidigare. Alla trampar på samma låga nivå, ingen sticker ut eller upp. Vi förstelärare har därför varit lite rädda för hur vi ska ta kontakt med andra ­lärare. När jag skulle skriva mitt första mejl var jag jättenoga med formuleringarna, och att låta ödmjuk. Det är lite töntigt, för om jag nu har det här uppdraget får jag väl också stå för det och köra på. Men det är väldigt ovant.

Hittills har jag inte mött så mycket avund­sjuka. Många säger grattis, andra att vi behöver mer betalt allihop — och det kan jag ju bara instämma i. Och det känns inte som att det har blivit ett A- och ett B-lag. Vi förste­lärare är så få. Men det blir mer känsligt när många fler utses. Ska hälften vara förste­lärare? Och vad ska i så fall de andra vara? Då blir det tuffare i arbetsgrupperna, för det är värre att känna sig som den enda som inte är bjuden på kalaset.

Ändå har vi diskuterat den nya skiktningen väldigt lite. Få av mina närmsta kolleger har över huvud taget pratat med mig om att jag är förstelärare. Det kanske är lite känsligt ändå. Eller så har man bara inte tid.

På min skola var vi ganska öppna med att vi skulle söka. Först skulle ingen göra det. Man ska jobba kvar på 90 procent på sin tjänst och utveckla ämnet på 10. Vi tänkte att det här är en fälla, för hur ska man kunna göra något på så lite tid? Men så var det en som sa att vi skickar in ändå, för hur många möjligheter finns det att höja sin lön?

Jag och min närmsta kollega sökte. Jag fick det och hon fick det inte. Det funkar hur bra som helst, i alla fall säger hon ingenting. Men om min kollega fått det i stället hade det känts jobbigt, finare människa än så är jag inte. Hon är jättebra och jag hade unnat henne det, men jag hade undrat vad det är för fel på det jag gör.

För mig har det varit något av en boost för självförtroendet. Man jobbar mycket i det tysta och får inte så mycket credit. Nu har ­någon ändå sett att jag verkar göra ett bra jobb. Jag har fått en liten spark framåt, men känner inte att den knuffen gjort att jag dragit med mig några andra.

Den riktiga belöningen är tiden. Jag har inte gått ner i undervisning utan klivit bort som arbetslagsledare och därför sluppit en del möten. I stället sitter jag hemma eller på bibblan och läser för att hänga med. Det är den stora bristvaran i det dagliga, det finns tusen tips men man hinner aldrig reflektera över dem. Vi lärare snackar så mycket om lönen, med det verkligt jobbiga är att man aldrig har tid att tänka. Det är mycket tal om kollegialt lärande, och det här med förste­lärare kanske bara är dumt. Mer gemensam tid för reflektion och diskussion hade nog varit bättre.«

Rektor Per tror inte det blir problem.

Vi rektorer som skötte urvalet av förstelärarna pratade om att det eventuellt kan skapa dålig stämning. Man skulle kunna tänka sig att det blir ­problem med avundsjuka och att förste­lärarna därför får svårt att sprida sina idéer. Men jag hoppas och tror att de riskerna är överdrivna. Möjligen initialt att någon skulle tycka att ‹det var då konstigt att den där kunde få och inte jag›, men det dämpas och försvinner nog snart.

Jag upplever att alla lärare är jätteintresserade av fortbildning och av att prata om utveckling i sina ämnen. De vill hela tiden söka nya vägar och försteläraren kan bli EN inspirationskälla för att komma framåt i den egna metodutvecklingen. Det intresset tar säkert överhanden.

Dessutom finns det fortfarande möjlig­heter för dem som inte valdes. Tanken är att vi ­redan till våren ska utöka antalet förste­lärare. De som inte blir det då heller får se det som att ‹okej, man får inte allt man önskar så det är bara att fortsätta med det goda jobb man redan gjort, men inte som förstelärare›.

Det var väldigt tydligt vilka kriterier som gällde och hur många platser som fanns. Och eftersom det naturligtvis var många fler sökande än platser, tror jag inte det kan ha varit en så tuff upplevelse att inte få tjänsten till slut.«

Martin sökte men blev inte förstelärare – och tycker 5 000 är för mycket.

Egentligen tycker jag inte att just vissa enstaka lärare är förtjänta av 5 000 kronor mer på ett bräde. Det är otroligt mycket pengar i vår värld. Det är väl knappt att man får det ens om man går från lärare till rektor.

I stället kunde man ge flera lärare lite rimligare ökningar. Men jag känner ingen bitterhet, det är bara att gratulera dem som utsetts. Alla lärare är ju värda 5 000 mer, det är inget snack om det.

Jag frågar mig vad förstelärarna ska göra för att vara förtjänta av löneökningen. Det är fortfarande inte klart vad som ingår i för­ordnandet. Blir det en ökad arbetsbelastning blir man inte så avundsjuk, men om de fortsätter som förr med 5 000 mer i månaden — då är det klart att det kan bli lite surt. Hittills har de samma schema i alla fall.

Här på min skola har det inte varit så mycket snack oss lärare emellan. Det är inte så högt i tak. Det gör att det kan vara lite känsligt att tillsätta förstelärare. Inte för att jag räknade med att bli det när jag sökte, men Jante finns hela tiden närvarande och jag undrar lite varför jag inte valdes. Vissa förstelärare på andra skolor hade jag själv inte utsett, inte om det handlar om skolutveckling.

Men än så länge har det inte blivit någon misstämning och det känns inte som att vi blivit ett A- och ett B-lag. Pikar och sådant är det inte tal om, det är mer att man kan komma med en del kul skämt: ‹Haha, du är ju förstelärare, kan du fixa …› Men det är inte allvarligt menat, det är bara vanlig humor­jargong. Vi jobbar på som vanligt, vardagen är som den är och man har fullt upp med sitt.«

Karriärlärare

  • De nya karriärtjänsterna förste­lärare och lektor har införts från och med höstterminen. De utses av huvudmännen — kommuner och friskoleföretag. Staten betalar en löneökning på 5 000 respektive 10 000 kronor i månaden.
  • Förstelärarna ska ha visat stort intresse för att utveckla undervisningen och de ska fortsätta leda lektioner på minst halvtid. Vad de ska göra i övrigt bestämmer huvudmannen.

ur Lärarförbundets Magasin