Läs senare

Fredrik Pålsson: När Göran blev Morran

10 Sep 2003

Det är nästan obegripligt hur fort det gick när emu-debatten slutligen gick över styr. Hur kunde den generöse Göran Persson, som på den förra socialdemokratiska partikongressen utlovade högt i tak, helt plötsligt förvandlas till den svenska politikens motsvarighet till Morran i Mumindalen? Nu sätter han munkavle på sina nej-ministrar, och pratar om allt och inget, bara han slipper prata om vad emufaktiskt är.
  I stället för att berätta vad det är som de vill att Sverige ska gå med i, så talar ja-sidans företrädare om sina ”visioner för Europa”. Det är därför som det låter som om det finns flera olika emu, beroende på om den tilltänkta publiken är borgerlig eller socialdemokratisk.

Nu finns det tyvärr baraett emuatt gå med i. Det styrs från Europeiska centralbanken i Frankfurt och inte från Vingåker. Grunden för valutasamarbetet är inflationsbekämpning och ”ekonomisk stabilitet”. I klarspråk betyder det att arbetslösheten får vara hur hög som helst. Men inte hur låg som helst. Stabilitet betyder, i euroversion, att nationella budgetunderskott inte får vara högre än några få procent, även om det skulle kunna gynna den ekonomiska tillväxten på lång sikt.
  De som tycker att detta låter som en vettig politik röstar antagligen redan på ett borgerligt parti. De som inte tycker det måste fås att tro att emu, likt bofinken, kan se ut hur fan som helst, och att den som påpekar motsatsen ”sitter fast i ett förlegat nationalstatstänkande”.
  Nu dyker det till och med upp etnologer som förklarar att svenskarnas ovilja mot valutaunionen beror på vår inkrökta kultur. Vad bra att ni berättade det, för jag trodde i min enfald att folk var rädda för vad som ska hända när arbetslösheten stiger, den offentliga sektorn privatiseras och vi hamnar i samma akuta ekonomiska problem som emu-länderna Tyskland och Irland. När vi egentligen bara är rädda för att Parmaskinkan ska ta över
  matbordet från falukorven.
  Nu har debatten kantrat så till den milda grad att borgerliga ledarskribenter varnar för att ett nej kan resultera i något slags automatisk vänsterpolitik. Tydligen måste vi vid ett nej strunta i statsfinanserna fullständigt, spendera pengar som galningar och låta regeringen bestämma var gemen ska ligga på riksbankschefens skrivbord.
  I själva verket gäller det motsatta: ett ja resulterar i en lagfäst högerpolitik. Ett nej innebär att vi fortsätter att låta folk avgöra vilken politik som ska gälla i riksdagsval. Men demokrati är väl förlegat nationalstatstänkande det med?

EMIL LINDAHL PERSSON FRILANSJOURNALIST

Från löpet

ur Lärarförbundets Magasin