Läs senare

Friskola  – föräldrars vapen i glesbygd

När elevkullarna minskade ville Torsby kommun lägga ner Ambjörby skola. Då startade föräldrarna friskola. I stället blev grannskolan nedläggningshotad. Men då hotar de föräldrarna tillbaka  – med friskola.

14 Jun 2004

Längs Klarälvens strand i norra Värmland ligger byarna på rad, med någon eller några mils avstånd. Här finns för närvarande fem skolor, varav en fristående, med sammanlagt 385 elever. Men inom tre år har antalet barn i skolåldern halverats. Minst en skola måste bort, men vilken? Och vem ska bestämma?  
Vi reser längs älven och får tre olika svar.

Friskolan
I Ambjörby, en bit upp i slänten, står en stadig skola i rött tegel. Fritisbarnen leker på gården och inne i skolan sitter elva elever i 4  –6:an och plitar på en ny skrivuppgift. På en anslagstavla i entrén hänger ett tidningsklipp:  
En triumf för den lilla människan i Ambjörby Byborna körde över politikerna Artikeln handlar om hur föräldrarna lyckades stoppa kommunens nedläggningsplaner för ett och ett halvt år sedan genom att starta en friskola. Birgitta Vikström var förälder i skolan då och med i aktionsgruppen som ansökte om Skolverkets godkännande och rätt till kommunalt bidrag.  
  – Vi ville först och främst ha skolan kvar i bygden. Och eftersom vi hade drivit föräldrakooperativt dagis och varit med i Skolverkets försök med lokala föräldrastyrelser var vi vana vid att vara delaktiga, berättar hon.  
Kommunen var tillmötesgående och sköt upp nedläggningen ett halvår, i väntan på Skolverkets beslut. När godkännandet kom i november 2002 jublade föräldrar och barn.  
Men lärarna låste in sig i ett klassrum för att hämta sig från chocken.  
  – Efter att ha varit nedläggningshotade i flera år hade vi ställt in oss på att flytta till Stöllet och göra det bästa av det. Vi hade förberett barnen och börjat packa. Så när beslutet kom kändes det faktiskt rätt jobbigt, berättar 4  –9-läraren Patric Svensson.  
För honom och kollegan Inga Svartvik uppstod också frågan var de skulle jobba framöver. Åtminstone Inga tyckte att det var svårt, trots att hon trivdes i Ambjörby.  
  – För mig var det inte självklart att stanna. Jag hade jobbat så länge i kommunen och förlorade ju mina poäng där. Om den här skolan går omkull blir det inte lätt att komma tillbaka till kommunen, det finns ju ett överskott på 1  –7-lärare.  
Nu jobbar ändå hon och Patric kvar, ungefär på samma sätt som tidigare, men med extra satsning på friluftsliv och motion. Eftersom föräldrarna redan tidigare var aktiva blev skillnaden inte så stor när de tog över ansvaret helt.  
Jo, det har blivit färre möten, säger de. Och det kan ju vara skönt att slippa ibland, men också bli ganska isolerat.   – Förut träffade vi betydligt fler andra lärare. Det saknar jag. Man behöver höra hur andra jobbar och kunna utbyta grejer, säger Inga.  
Å andra sidan är det en fördel att ekonomin har blivit mer förutsägbar, mer oberoende av kommunens sparpaket. Och att det nu finns en rektor i skolan några dagar i veckan.  
Rektorn, det är numera samma Birgitta Vikström som var med i föräldragruppen i början. Hon tycker att friskolesatsningen har varit positiv: verksamheten fungerar bra, föräldrarna är engagerade, elever och lärare trivs.  
Men trots allt kan hon se nackdelar också. Inte med friskoleformen, direkt. Utan med att skolan är så liten   – 30 elever totalt.  
  – För de små barnen, upp till trean, tror jag det är mest fördelar, men i femman, sexan börjar de sakna att ha fler kamrater. För dem hade det kanske till och med varit positivt att få gå i Stöllet.

Enligt Skolverkets regler får en fristående skola inte ha mindre än 20 elever. Men Birgitta Vikström tror att det finns en smärtgräns vid 25 någonstans, både av ekonomiska och pedagogiska skäl. Som elevprognoserna ser ut i dag når Ambjörby friskola ner till den gränsen om fyra år.  
Även om ingen vill säga det rent ut, hade det nog varit bra för friskolan om Transtrands skola i grannbynhade lagts ner, så som kommunen föreslog i februari. Då hade kanske några elever därifrån valt att börja i Ambjörby och på så sätt räddat friskolans framtid. Men Transtrands skola räddades i sista stund kvar, åtminstone fram till 2007. Och även där finns möjligheten att föräldrarna startar friskola.  
  – I så fall blir det väldigt tufft för oss båda. På sikt måste någon av skolorna läggas ner.  
Birgitta Vikström inser att det kan bli svårt för en kommun att planera långsiktigt när föräldrar kan köra över politikerna och starta friskolor som kommunen måste betala. Men hon försvarar ändå reglerna.  
  – Som liten medborgare ska man kunna höja sin röst och kämpa för att behålla sin skola. Jag tycker det är bra.

Den nedläggningshotade skolan
Sarah Edbom möter upp utanför Transtrands skola. Här går hennes två söner och drygt 60 elever till i år F–6. De kommer från byn, Likenäs, men också från landsbygden intill och på andra sidan älven. Däremot inte från Ambjörby. Hade skolan där lagts ner, då när den var hotad för två år sedan, skulle nog vissa Ambjörbybarn ha flyttats hit. Men friskolesatsningen kom emellan.  
Fast det var ingenting som bekymrade Sarah då. Transtrands skola hade aldrig varit på tapeten i nedläggningsdiskussionerna och barnantalet minskar inte här förrän om 3  –4 år.  
Så när det avslöjades i februari att det fanns ett förslag att lägga ner Transtrands skola var det oväntat.  
  – Det kom som en chock. Skolan betyder så oerhört mycket för vår bygd och för hur Klarälvdalen ska kunna fortsätta att utvecklas. Om den försvann kunde vi lika gärna flytta. Då finns inga framtidsvisioner alls här, säger Sarah Edbom.

Men som så ofta sker fick förslaget fart på föräldrar i byn. De tog fram statistik, gjorde egna beräkningar, bjöd in politiker till stormöte, jagade sponsorer, skickade protestlistor, skrev brev, ringde hem till politiker, gick på möten, kom med alternativa förslag, höll alla barn hemma i skolstrejk …  
Och så tog de fram esset ur rockärmen: en ansökan till Skolverket om att få starta friskola. Sarah Edbom tror att det var det som bet.  
  – När vi skickade in ansökan sa vi till varandra att nu har våra chanser ökat med 90 procent! För om kommunen inte vill ha en friskola till, då får den fortsätta driva Transtrands skola i kommunal regi. Det är det vi vill att de ska göra också. Ansökan är alltså snarare ett påtryckningsmedel än en vilja att ta över skolan.  
Men det är inte alla föräldrar som gillar denna metod. Annki Bengtsson, som har barn både i Transtrands skola och i högstadiet i Sysslebäck, tycker inte man ska använda en friskoleansökan som ett hot.  
  – Det blir bara motsättningar mellan oss och politiker och tjänstemän och det ökar osämjan mellan byarna. I Sysslebäck är de jätterädda att det ska bli friskola här för då kan inte skolan där klara sig. Vi måste samarbeta i stället och se till hela dalgångens behov, säger Annki Bengtsson.  
Men Sarah Edbom tänker strida vidare för Transtrands skola och funderar på att ge sig in i politiken och försöka påverka inifrån. Med ett litet leende berättar hon om sina planer på att gå med i det starkaste partiet, socialdemokraterna, och jobba hårt på att bli personvald i så fall. För hotet mot Transtrands skola är inte definitivt över. Skolverket kan ju säga nej till friskoleansökan.

Den kommunala skolan
I Stöllet, längre söderut, sitter Fredric Norlin på F–9-skolans rektorsexpetidion. Han är rektor för de fyra kommunala skolor som finns kvar i Klarälvdalen och ska försöka organisera en bra undervisning, trots kraftigt minskande elevkullar och krympande budget.  
Han känner friskolans rektor och föräldrarna i Likenäs och förstår att de har sina intressen, men suckar:  
  – Sarah ser på sitt och Birgitta på sitt. Men jag måste se på helheten och då är det problem med att en friskola är som en fredad zon. Alla besparingar måste läggas på de andra skolorna. Från början var friskoletanken att man ville ha en annan pedagogik. Nu handlar det i glesbygden bara om att rädda sin skola. Det finns en fara att man ser skolbyggnaden i sig som viktigare än kvaliteten på undervisningen, tycker han och berättar om när skolan i Höljes skulle läggas ner.  
  – Där ville eleverna flytta, men föräldrarna ville ha kvar skolan för bygdens skull. Det är inte alltid bara barnens bästa de ser till. Att vara ensam tjej i sexan kanske inte är så roligt, till exempel.  
Ännu klarar man en god kvalitet i de skolor som finns, tycker Fredric Norlin. Men både socialt och pedagogiskt kommer den att hotas när barnkullarna minskat ännu mer. Eleverna får färre valmöjligheter och färre kompisar. Lärarna får undervisa i fler ämnen, i B-form i stället för A-form, och så vidare.  
Han hoppas att det inte blir något av friskoleplanerna vid Transtrands skola. Då skulle de två kommunala skolor som blev kvar vara de som ligger längst ifrån varandra. Möjligheterna att planera skulle begränsas ytterligare.  
Fredric Norlin vill i stället ha en arbetsgrupp med rektor och personal som försöker hitta en långsiktig planering för hela området. Då kan föräldrar bilda en referensgrupp, men han vill inte att de ingår i en arbetsgrupp.  
  – Vi behöver en visionär bild av hur det ska se ut här om fem år och då kan man inte ha bestämt sig från början. Föräldrarna har inte en helhetsbild, de ska se till sitt, men det kan inte vara så att där man är bäst på att protestera, där blir skolan kvar.  
Fredric Norlin är inte bara rektor utan också socialdemokratisk politiker med plats i kommunfullmäktige. Han har själv både blivit påhoppad och sett hur andra politiker har blivit hårt angripna under skolnedläggningsdebatterna. Frågan väcker starka känslor.  
Men han tycker att politikerna ändå måste våga fatta beslut. Och som rektor vill han ha långsiktighet i politiken.  
  – Men det är nog inte alla politiker som redan nu vill diskutera vilken skola som ska läggas ner 2007. Det kommer ju ett val däremellan.

EVA JACOBSSON

ur Lärarförbundets Magasin