Ingår i temat
Fria skolvalet
Läs senare

Fritt val = fritt fall?

Valfrihetsreformerna har ökat kunskapsklyftorna. Men frågan är om de också ligger bakom de försämrade resultaten i Pisa.

05 Mar 2014

Bild: Ladislav Kosa

Året är 1991. Barn placeras i en kommunal grundskola nära hemmet. När det är dags för gymnasiet börjar man i den närmaste skolan som har den utbildning man vill gå. Det finns privatskolor som får statsbidrag efter beslut av regeringen men de är mycket ovanliga. Det handlar om Waldorf-, Montessori-, konfessionella och internationella skolor samt om de tre riksinternaten. Stiftelseformen dominerar. Andelen elever som går privat är cirka 1 procent i grund­skolan och 1,7 procent på gymnasiet.
Svenska elevers resultat är mycket goda i ett internationellt perspektiv, särskilt i läsförståelse och naturkunskap. Sverige kommer till exempel på tredje plats när det gäller 9- och 14-åringars läsförståelse i en studie från det internationella utvärderingsinsti­tutet IEA med 31 deltagande länder.

2014. Barn och föräldrar har rätt att välja vilken skola de vill — och gå där i mån av plats (och på gymnasiet om betygen räcker). Det saknas statistik för hur många som går i en annan kommunal skola än den de tillhör enligt skolupptagningsområdet, men 13 procent av grundskoleeleverna och 26 procent av gymnasieeleverna går i friskolor. Majoriteten av friskolorna är vinstsyftande aktiebolag. Många ingår i en större skol­koncern och ­koncernerna ägs ofta av ett riskkapitalbolag.

Svenska niondeklassare ligger långt under snittet för jämförbara industriländer i läsförståelse, matematik och naturkunskap. Av de 33 OECD-länder som deltar i Pisa 2012 har Sverige den allra sämsta resultatutvecklingen sedan den första mätningen 2000.

Vid ett seminarium på Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) dagen efter släppet av Pisa-studien diskuteras möjliga förklaringar till det svenska raset. Lärarnas undervisning, elevernas attityder, valfrihetsreformerna och kommunaliseringen är några försök till svar.

På en publikfråga om vad som egentligen skiljer Sverige från Norge och Danmark, som nu har signifikant bättre resultat i alla de tre uppmätta områdena, svarar Skolverkets generaldirektör Anna Ekström:

— Sverige har fritt skolval och en annorlunda skolmarknad.

Någon dag senare ligger ett »förtydligande« av Skolverkets ståndpunkt på verkets webbplats: »Det är fortfarande en öppen fråga om det fria skolvalet har påverkat den stora nedgången i den generella kunskaps­nivån i Pisa 2012.«

— Utifrån den forskning som gjorts och våra egna analyser är vi rätt övertygade om att vi har ökade resultatskillnader mellan skolor och ett likvärdighetsproblem som är orsakat av det fria skolvalet. Däremot är vi försiktiga med att säga att det bidrar till det genomsnittliga nivåfallet. Här behövs mer forskning, säger Sverker Härd, chef för en­heten för resultatutvärdering på Skolverket.

I forskningsantologin »Skolan och ojämlikhetens urbana geografi« (Daidalos 2013) beskriver sociologen Jenny Kallstenius flödena till och från tre kommunala grundskolor i Stockholms innerstad. Skolorna tog i början av 2000-talet emot ett stort antal elever från utsatta förorter.

— Föräldrarna hade ofta hög utbildning från sina ursprungsländer. De ville att deras barn skulle gå i vad de kallade en »svensk skola«. Men de hade ingen möjlighet att flytta till ett mer svenskt område. För dem blev skolvalet en väg att förbättra förutsättningarna till integration för sina barn, säger Jenny ­Kallstenius.

Skolvalet kan alltså minska boende­segregationens negativa konsekvenser på individnivå, men om man ser på det över­gripande mönstret har sorteringen förstärkts.

Flera av innerstadsföräldrarna i Jenny Kallstenius studie började ta sina barn ur skolan när inflödet ökade av elever med annan bakgrund. De valde någon annan kommunal eller fristående skola med högre status och motiverade beslutet med att de var oroliga för att deras barn skulle få en försämrad utbildning annars. En del av syftet med förortsbarnens skolbyte blev därmed förfelat.

Men de största förlorarna var de som inte valde alls och blev kvar på förortsskolorna som de studiemotiverade kamraterna ratade.

Det är denna grupp — lågpresterarna, de omotiverade och de som inte får så mycket stöd hemma — som tappat mest i kunskaper i Pisa-mätningarna. De högpresterande har tappat i matematik men ligger kvar på nästan samma nivå som tidigare i läsförståelse och naturkunskap. Sammantaget blir det en ­kraftig försämring för Sveriges del.

Det låter onekligen troligt att här finns ett samband med det fria skolvalet. Låt oss titta närmare på utvecklingen och vad den forskning som gjorts hittills säger.

Under 1980-talet började den offentliga sektorns dominans ifrågasättas och privata alternativ efterfrågas. Det vinstdrivande förskoleaktiebolaget Pysslingen startades 1984 och fick den dåvarande socialdemokratiska regeringen att införa en stopplag som förbjöd statsbidrag till »daghem och fritidshem som drivs i uppenbart vinstsyfte«.

Efter regeringsskiftet 1991 revs Lex Pysslingen upp och året därpå infördes friskolereformen och det fria skolvalet. Argumenten för och emot känns igen från i dag:

Från den borgerliga sidan och Miljöpartiet talades det om föräldrars rätt att välja sina barns utbildning. Konkurrensen mellan skolor skulle ge pedagogisk mångfald, höja kvaliteten i skolväsendet och leda till bättre resursanvändning.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hävdade att klyftorna skulle öka.

I rapporten »Välfärdstjänster i privat regi« (SNS Förlag) beskriver en grupp nationalekonomer och statsvetare framväxten och drivkrafterna bakom valfrihetsreformerna. Ett genomgående mönster är att borgerliga regeringar har drivit på privatiseringarna och sedan har S låtit reformerna vara kvar när de har tagit över makten, med vissa modifieringar.

Det tog tio år innan friskoleexpansionen tog riktig fart. Efter millennieskiftet blev aktiebolagen fler och de stora vinstsyftande koncernerna började etablera sig.

— När Socialdemokraterna visat att de ­accepterade reformerna kändes det sannolikt politiskt säkert för företagen och då blev det också attraktivt att satsa stort, säger Henrik Jordahl, docent i nationalekonomi vid Institutet för Näringslivsforskning och redaktör för SNS-srapporten.

Att valfrihetsreformerna skulle vara en orsak till Sveriges ras i Pisa är långsökt, enligt Henrik Jordahl.

— Det finns inte stöd för det. Om något ser man en liten positiv vinst på elevernas resultat, säger han.

Han refererar till två ganska nya studier:

Nationalekonomerna Mikael Lindahl och Anders Böhlmark drar i »Independent schools and long-run educational outcomes« (reviderad rapport 2013) slutsatsen att fri­skolorna och den ökade skolkonkurrensen har förbättrat elevernas resultat.

De har bland annat tittat på tre omgångar av Timss och funnit att svenska åttondeklassares resultat försämrades mindre under perioden 1995—2007 i områden med många friskolor.

Den andra studien är också från förra året och heter »Effekter av 1992 års skolvalsreform«. Nationalekonomerna Verena Wondratschek, Markus Frölich och Karin ­Edmark tittar där på elever som har olika många skolor i närheten av hemmet att välja bland. Dessa elevers resultat jämförs med varandra och med resultatet för elever som gick i skolan före reformen.

Om skolvalet påverkar borde skillnaden mellan elever som har många skolor att välja mellan och elever som bara har en eller få, vara större efter reformen än före, är tanken.

Men studien visar inga dramatiska ­effekter. När det gäller grundskolebetygen ser forskarna vissa tecken på positiv på­verkan, men den är både liten och osäker.

Den nationalekonomiska ståndpunkten skulle kunna sammanfattas så här: Att kunskapsnivån sänkts, som de internationella undersökningarna visar, beror på andra saker än valfrihetsreformerna. Har dessa påverkat handlar det bara om de ökade skillnaderna mellan skolor.

Andra forskare, företrädesvis pedagoger och sociologer, håller inte med. Enligt dem finns det mycket som pekar på att det fria skolvalet och de klyftor det lett till är en viktig faktor bakom de sjunkande kunskaperna.

— Nästan alla länder i världen som har lyckats förbättra sina Pisa-resultat har gjort det genom att höja resultaten för de låg­presterande eleverna. Dessa länder, till exempel Polen och Tyskland, har också ökat likvärdigheten i sina skolsystem, säger ­Magnus Oskarsson, lektor vid Mittuniversitetet och projektledare för Pisa i Sverige.

I Pisa kan man se korrelationer — att saker samvarierar — men inte kausalitet — att det ena är orsak till det andra.

— Men när vi jämför vår utveckling med den i andra länder blir det en väldigt stark hypotes att det svenska tappet hänger ihop med skolvalet och den snabba marknads­anpassningen av skolan — även om vi inte kan presentera kausala pilar, säger Magnus Oskarsson.

Enligt honom lägger många andra länder mycket större fokus på undervisningens kärna, det som händer i mötet lärare—elev.

— Det har vi tappat i Sverige. Här priori­terar skolor saker som inte nödvändigtvis har med undervisningens kvalitet att göra — sitt rykte, flashiga hemsidor och datorer till alla elever, säger han.

Jan-Eric Gustafsson, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, har sammanställt resultat från Pisa och Timss från 1995 och framåt. Enligt honom finns det skäl att tro att skolvalet har en viss negativ inverkan på ­Sveriges genomsnitt.

Många forskningsstudier har visat att det inte är bra för en svag elev att gå i en ­homogen grupp med andra som är lika svaga. ­Mekanismerna är flera:

— Du får inte så mycket stimulans av kamraterna. Det finns en tendens att lärare har låga förväntningar på sådana grupper. Och det är inte alltid de bästa lärarna som undervisar där, säger Jan-Eric Gustafsson.Bild: Ladislav KosaJust detta verkar ha inträffat i Sverige. Vid en öppen utfrågning om Pisa i riksdagens utbildningsutskott den 18 februari sa Andreas Schleicher, ansvarig för Pisa på OECD, att det går att höja resultaten även i skolsystem som har mycket valfrihet. Men det förut­sätter att rätt lärare jobbar i de utsatta skolorna, att dessa skolor får mest resurser och att förväntningarna på eleverna är lika höga där som i andra skolor.

— Ni lyckas inte mobilisera de största ­lärartalangerna dit där de behövs mest utan de jobbar i de lättaste skolorna, sa han.

Man skulle kunna tro att de låga resultaten till följd av negativa kamrateffekter i de svaga grupperna uppvägs av höjda resultat där de duktiga eleverna och lärarna är många. Men så är det inte, enligt Jan-Eric Gustafsson. Förklaringen är sannolikt den så kallade »big fish—little pond«-effekten.

— Dessa elever kommer i allmänhet från en situation där de varit bäst i klassen. När du hamnar i en grupp där andra är lika bra eller bättre är det lätt att tappa självförtroende och motivation, säger han.

Samtidigt som forskare, politiker och andra träter om vad som orsakar vad, pågår en högst verklig kamp i många kommuner för att motverka de sorterande följderna av valfriheten.

I Nyköping finns fyra kommunala och fem fristående skolor med högstadium. Från hösten slås de kommunala ihop till en ny för 1 200 elever i centrala staden.

Att öka integrationen är en viktig drivkraft bakom sammanslagningen. På en av skolorna har i dag närmare 80 procent av eleverna ­utländsk bakgrund, på en annan 1 procent, berättar Henrik Eriksson, en av den nya ­skolans två rektorer.

— Vi splittrar inte befintliga klasser utan smyger i gång med årskurs 7. Där ska vi ­blanda, säger han.

Socioekonomisk, kulturell och svensk/utländsk bakgrund, bostadsområde, prestation och Salsavärden kan vara parametrar när klasserna sätts ihop. Henrik Eriksson ute­sluter ingenting.

— De grupper som utvecklas bäst är oftast de heterogena. Den bakomliggande tanken är att få en mångfald och dynamik i klassrummen, att elever med olika förutsättningar på olika områden ska dra varandra, säger han.

Även i Gävle blir det ett nytt centralt ­beläget kommunalt högstadium hösten 2015, som ersättning för fyra enheter i periferin. Skälen är desamma som i Nyköping — att öka integrationen, likvärdigheten och målupp­fyllelsen.

Har valfriheten bidragit till Sveriges dåliga resultatutveckling? Frågan är ideologiskt laddad och enligt Skolverket är det inte säkert att den någonsin kommer att få ett entydigt svar. Det beror på att det är svårt att avgränsa effekterna av en specifik reform när flera reformer och samhällsförändringar skett ­ungefär samtidigt.

Men de flesta, åtminstone bland forskarna, verkar eniga med Skolverket om att det fria skolvalet i vart fall har ökat resultat­skillnaderna mellan skolor.

Skollagen slår fast att skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och att den ska vara likvärdig. Med likvärdig menas att kvaliteten i utbildningen inte ska påverkas av din bakgrund, var du bor eller vilken skola du går i.

Så är det i allt mindre grad i Sverige i dag.

Flest val i stan

Grundskolan: 116 av landets 290 kommuner har två eller flera friskolor, 73 har en enda och 101 ingen alls.

Gymnasiet: 56 kommuner har två eller flera friskolor, 59 har en och 175 ingen. 23 av landets kommuner saknar egen gymnasieskola helt och hållet.

Tre av fem friskolor finns i något av storstadslänen Stockholm, Skåne och Västra Götaland.

Friskolor

  • Läsåret 2012/2013 fanns det 790 grundskolor och 485 gymnasieskolor med fristående huvudman.
  • Av de elever som gick i en friskola läsåret 2011/2012 gick 74 procent av grundskoleeleverna och 90 procent av gymnasie­eleverna på en vinstsyftande sådan (aktiebolag eller enskild firma).
  • Sex av sju fri­stående grund- skolor har allmänpedagogisk inriktning.

Alla artiklar i temat Fria skolvalet (17)

ur Lärarförbundets Magasin