Ingår i temat
Lärarutbildning
Läs senare

Fyra vägar in till yrket

Från civilingenjör på Chalmers till barnpsykolog i Ryssland. Lärarnas tidning har träffat fyra lärarstudenter som valt helt olika vägar till yrket.

17 Sep 2013

Bild: Dan Hansson, Staffan Claesson, Gunno RaskBild: Dan Hansson

Det är en varm sensommarkväll i Stockholm. Wilhelm Tunemyr har just avslutat sin sjätte arbetsdag som matte- och NO-lärare på Rinke­byskolan. Han slår sig ner på en parkbänk i solen och pustar ut.
– De senaste dagarna har varit intensiva, säger han.

– Men också väldigt roliga, tillägger han.

Wilhelm Tunemyr är en av tio personer som valts ut att delta i utbildningen Teach for Sweden (TFS) som startade i våras.

TFS arbetar utifrån det internationella konceptet Teach for All, som går ut på att locka nya kategorier studenter att utbilda sig till lärare. Parallellt med utbildningen jobbar de i skolor i socialt utsatta områden med full lön.Bild: Dan HanssonBehovet av lärare inom naturvetenskapliga ämnen har väckt politiskt engagemang och i våras beslutade regeringen att anslå tre miljoner kronor till TFS för att utbilda lärare inom just matte och NO.

Kravet på studenterna är, förutom hög motivation, minst en masterexamen inom den naturvetenskapliga sektorn.

Wilhelm Tunemyr har läst teknisk fysik på Chalmers.

– Naturvetenskap och teknik har alltid intresserat mig och det var självklart för mig att välja en utbildning med den inriktningen. Teknisk fysik verkade roligast. Och svårast.

Efter utbildningen fick Wilhelm av en slump erbjudande om att hoppa in som matte­lärare på ett högstadium i några veckor.

– Det var ett givande jobb där jag kände mig behövd.

Wilhelm Tunemyr blev kvar på skolan i tre år och när det var dags att gå vidare ville han inte byta riktning.

– Jag ville fortsätta arbeta som lärare men jag kände att jag behövde utbilda mig mer inom pedagogik och bedömning. Som lärare går det inte att bara luta sig mot ämnes­kunskaper.

Den traditionella lärarutbildningen var inget alternativ.

– Jag har inget studiemedel kvar och tanken på att bo i studentkorridor och leva på nudlar igen tilltalar mig inte alls, säger han och ler brett.

Teach for Sweden hade precis startat och letade sina första kandidater. Wilhelm sökte och blev antagen. Som TFS-student jobbar han som avlönad lärare på Rinkebyskolan, samtidigt som han läser in en skräddarsydd pedagogisk utbildning vid sidan av.

– Jag är anställd av Stockholms kommun på 100 procent. Men jag undervisar bara på 80 procent, en dag i veckan är avsatt för studier, berättar han.Bild: Dan HanssonFör Wilhelm var TFS det enda rimliga alter­nativet, men han kollade ändå upp utbildningskonceptet noga innan han sökte.

– Jag kom fram till att det verkade vara ett bra sätt att bli lärare på. Det är som en enda lång vfu, säger Wilhelm Tunemyr.

Samtidigt blir det mycket att läsa på kvällar och helger, men att plugga hårt är han van vid.

Trots att han nu slagit in på lärarbanan, ångrar han inte sin ingenjörsexamen.

– Mina ämneskunskaper ger en trygghet som gör att jag kan fokusera på hur jag ska förklara.

Konceptet Teach for All, som TFS bygger på, finns i många länder världen över. På en del håll har projektet fått kritik för att inte vara långsiktigt. I många fall stannar studenterna bara i skolan under de två år som utbildningen pågår. Sedan går de vidare till andra jobb.Bild: Dan Hansson– Om två år kommer jag att behöva stanna upp och fundera på om det här var rätt. Är jag en bra lärare? Men så tror jag att det är för de flesta när man varit ute i arbetslivet något år, oavsett utbildning eller yrke.

Han kisar mot solen och tillägger:

– Jag hoppas att läraryrket är rätt, men annars har jag en backup-karriär. Det är guld värt.Bild: Staffan Claesson
Flogstavrålet har de flesta Uppsalabor hört talas om. Det är ett studentikost inslag i stadsdelen Flogsta, som går ut på att studenterna där vrålar ut sin stress- eller tentaångest på ett givet klockslag varje kväll.
Ångesten tycks vara särskilt påtaglig i höghusen, åtminstone är det ifrån de fönstren som det samfällda vrålet hörs mest.Bild: Staffan ClaessonVrålade gjorde även Sara Pettersson när hon bodde där. Men nu har hon flyttat ner till en trea i ett av de intilliggande låghusen och där tar sig grannsamvaron ett något lugnare uttryck.

Att hon, en öppen och glad 23-åring från uppländska Grillby, skulle plugga till förskollärare är annars mest en slump, berättar hon. Eller tack vare handbollen, som hon satsat så helhjärtat och länge på — både som spelare och ledare.

– Jag var arbetslös och visste inte vad jag skulle göra när en annan handbollsledare tipsade mig om att förskolan i Grillby behövde personal. Då började jag där och efter tag så insåg jag helt enkelt att det här är ju jätte­roligt, det här vill jag göra!

När den första förskollärarutbildningen i Uppsala startade för drygt hundra år sedan var den till en början en påbyggnad till flickskolan och organisatoriskt kopplad till Upsala Enskilda Läroverk.Bild: Staffan ClaessonI dag — många decennier och läroplaner senare — utgör den ett eget program inom den nya lärarutbildningen som startade 2011. Samma år som Sara Pettersson påbörjade sina studier.

Motsvarar utbildningen de förväntningar du hade för två år sedan?

– Jo, det tycker jag nog. Jag hade inte så stora förhoppningar då, utan tänkte mest: »Nu vet jag i alla fall vad jag blir när jag pluggat färdigt.« Det är inget luddigt, jag blir inte master i något konstigt, utan jag blir förskollärare, punkt.

– Dessutom ser arbetsmarknaden ganska hygglig ut.

Och lönen?

– I Enköping, där jag har jobbat i sommar, ligger den på runt 22 000. Men det är knappast lönen som lockat mig, utan att jag ville ha ett varierat yrke — där en dag ofta är helt olik den andra.

Så du valde rätt?

– Ja, det tycker jag. I och med att lärarutbildningen gjordes om så är kurserna dessutom inte så allmänna längre, utan mer inriktade på oss, med till exempel »matematik i förskolan« eller »rörelse och hälsa i förskolan«. Det tycker jag är bra.Bild: Staffan Claesson

Men vissa saker är inte fullt så roliga.

– Ibland undrar man ju hur man ska omsätta det man lär sig i praktiken. Som i våras, när vi läste utbildningshistoria och skulle lära oss hur utbildningen var under antiken. Historia är väl i och för sig intressant, men det är ju svårt att veta om, när och hur man ska använda sig av det när man arbetar med en 3-åring.

Hon skrattar men blir genast allvarlig när hon berättar hur hon upplever att hennes yrkesval uppfattas.Bild: Staffan Claesson– På inskrivningen minns jag att lärarna sa att man skulle försöka höja läraryrkets och lärarutbildningens status. Men det tycker jag inte att våra lärare har lyckats med, vissa tar inte ens vår utbildning på allvar. Exempelvis halverar somliga lärare gränsen för att få godkänt på en tenta i efterhand, bara för att statistiken ska se bra ut.

– Det tycker jag inte om.

Bild: Gunno RaskDet var på en höstfest för två år ­sedan som rektorn sa det. Johannes Adolfsson satt och småpratade med henne och de kom in på legitimationsfrågan.
– Jag frågade lite på skoj vad som skulle hända med mig. Hon sa att hon nog inte skulle kunna erbjuda mig något annat än en vaktmästartjänst.

Först trodde Johannes Adolfsson att rektorn skämtade. Men sedan insåg han allvaret, att hans chef faktiskt inte hade så många ­andra möjligheter. Trots att han hade varit fast anställd som medielärare på skolan i 20 år.

– Men jag har nästan lika länge kvar till pension. Att inte få jobba med våra härliga elever — jag vet inte vad jag skulle göra då. Det fanns inget annat än att börja plugga.

Han hade hört en del positivt av lärar­bekanta om val-projektet, vidareutbildning av lärare. Han sökte till Umeå universitet och påbörjade deltidsstudierna på distans redan terminen efter det där samtalet med rektorn. Nu har han enbart sin c-uppsats kvar, till jul tar han examen.

– Jag har jobbat med radio och ljudteknik ända sedan jag själv gick i gymnasiet. Jag trivdes, men jag hade alltid en vision om att jag så småningom ville undervisa.Bild: Gunno RaskDen inspirationen kom från hans egen radiolärare på Strömbäcks folkhögskola, där Johannes Adolfsson gick under två år.

– Att se alla elever som individer och att smitta någon med sin passion för något. Så där ville jag också jobba.

Och chansen kom tidigare än Johannes Adolfsson kunde ana. När medieprogrammet såg dagens ljus i början på 90-talet fanns det knappt några utbildade lärare i dessa ämnen.

– Gymnasierektorerna skrek efter oss, mediefolk som kunde tänka sig att undervisa.

Han jobbade först ett år på medieprogrammet i Vetlanda, men sökte sig snart hem igen och fick en tjänst på Wargentinskolan i Östersund. Det var 1994.

– Visst har jag ibland saknat en riktig lärarutbildning. Samtidigt har jag ridit på att jag är så intresserad av det jag undervisar i.

Men under terminerna på val har han djupnat som pedagog, säger han. Han har fått metoder med sig, teorier att luta sig mot. Och alla oändliga diskussioner i studentgruppen har betytt mycket.

– Om jag hade tvingats gå på »vanliga« lärar­programmet hade det nog känts segt. Jag hade blivit ständig assistent till läraren. Att kunna diskutera med andra, som precis som jag jobbat länge i yrket, blir en helt ­annan sak. Vi kommer direkt ner på djupet och våra lärare lägger undervisningen på en helt annan nivå — vet att vi har stora förkunskaper.

En ny, ökad trygghet i lärarrollen märker Johannes Adolfsson framför allt när han ska undervisa i ett bredare ämne.Bild: Gunno Rask– Nu i höst ska jag till exempel hålla i en kurs i estetisk kommunikation. Det berör alla konstarter och är inte lika självklart för mig som radio och ljud. Med val i ryggen blir det lättare att hantera.

Och när det gäller bedömning har det gått upp flera ljus.

– Vi läste en kurs om betyg och bedömning i våras. Nu kommer jag att jobba med betygsättning på ett helt nytt sätt, mer formativt. Alla borde få gå den kursen, även de med tidigare lärarexamen. Det är liksom Gy11 i ett nötskal.

Bild: Dan HanssonNär Luiza Shakhmina lämnade sin son i den svenska förskolan undrade hon varför förskollärarna inte höll några lektioner.

– Men nu vet jag varför, säger hon.

Luiza Shakhmina kommer från Nefte­kamsk, en enligt svenska förhållanden medel­stor stad i Uralbergen i Ryssland.Bild: Dan HanssonHon kom till Sverige första gången 2006 och flyttade hit definitivt 2007.

– Det var kärleken som drog, förklarar hon, utan att berätta närmare.

Hon hade med sig en rysk förskollärarutbildning men också en kombinerad barnpsykolog- och lärarutbildning som finns i Ryssland.

– Jag arbetade som barnpsykolog på en familjerådgivning innan jag kom till Sverige, berättar hon.

Efter att ha läst svenska för invandrare började hon för ett och ett halvt år sedan en utbildning för att få svensk förskollärarexamen inom det så kallade ulv-projektet.

Den första terminen läste hon i en grupp med lärare från olika länder och med olika lärarbakgrunder, sedan ett halvår tillsammans med svenska studenter och under det sista året går hon åter tillsammans med den ursprungliga gruppen.

– I början tänkte jag att jag inte hade så mycket att lära av utbildningen. Jag hade stora kunskaper från min ryska utbildning. Men sedan började det hända saker med mig, berättar Luiza Shakhmina med självdistans.

– Jag började tänka på ett annat sätt. Jag var van vid att det är förskollärarna som har makten och lär ut och fostrar barnen. Jag var van vid en reglerad och planerad verksamhet där barnen disciplineras.

Hon säger att hon i Sverige har fått lära sig vad en demokratisk ordning betyder i praktiken.Bild: Dan Hansson– Här handlar det om att ha barnen i ­fokus. Barnen har rätt att komma med förslag och välja vad de vill göra. Det är stor skillnad.

Ibland tänker hon på hur hennes egen identitet och hennes dotters identitet kunde ha utvecklats om de gått i svensk förskola.

– Nu är jag sugen på att få följa barnens utveckling utifrån deras intressen och förmågor och själv utvecklas tillsammans med dem. Det känns som om det inte finns några hinder.

Själva utbildningen är hon mycket nöjd med. Den är välorganiserad, de olika kurser­na hänger samman, de har ett lärorikt och intressant innehåll och man får saker förklarade.

– Jag hade också en jättebra vfu-handleda­re samtidigt som jag fick hjälp med språket under praktiken. Barnen rättade mig när jag sa fel.

Snart återstår bara examensarbetet. Hon vill antingen skriva om hur barns identitet påverkas av det omkringliggande samhället eller om något med genus.

– Det här med genus var också helt nytt för mig. Att man ska behandla barn lika ­oavsett kön. Det ger barnen stora möjlig­heter till en mångsidig utveckling, där varje barn kan hitta sin identitet.

Finns det ingenting i utbildningen som du är kritisk mot?Bild: Dan Hansson– Nej, jag har inte känt mig främmande inför någonting av det jag fått lära mig. Ulv-projektet förändrade mitt sätt att se på barndomen och på vilket uppdrag förskollärarna har. Det inspirerade mig verkligen inför mitt framtida arbete. Jag är bara väldigt nöjd.

Alla artiklar i temat Lärarutbildning (8)

Från löpet

ur Lärarförbundets Magasin