Läs senare

Göran Sparrlöf: Manliga folkskollärare

Hur såg de manliga folkskollärarna under första hälften av 1900-talet på sig själva? Och finns det något samband mellan deras självbild och männens flykt från läraryrket?
Detta är några av de frågor Göran Sparrlöf söker svaret på i sin avhandling Vi manliga lärare.

12 Okt 2003

Göran Sparrlöf är doktorand i pedagogiskt arbete vid universitet i Linköping. Han är själv inte folkskollärare utan adjunkt och har undervisat på högstadiet och gymnasiet i Mjölby i drygt tjugo år, med historia och samhällskunskap som huvudämnen.

– Min ursprungliga idé var att skriva om motsättningarna mellan de akademiskt utbildade lärarna och de som fått sin utbildning på de gamla lärarseminarierna och alltså inte räkandes som akademiker. Men jag upptäckte ganska snabbt att jag var alltför mycket part i målet.

Göran Sparrlöf bestämde sig istället för att skildra villkoren för manliga folkskollärare under tidsperioden 1920 till 1963.
Idag är 73 procent av lärarna i grundskolan kvinnor. Men så har det inte alltid sett ut. 1842, när vi fick allmän folkskola i Sverige, var skolan en manlig domän.

– Folkskollärare var från början ett yrke för begåvade, fattiga pojkar på landet, landsbygdens begåvningsreserv. Men redan 1859 öppnades särskilda seminarier för kvinnor och det visade sig snabbt att yrket hade stor lockelse på kvinnor. Det var en socialt acceptabel försörjningsmöjlighet för medelklassens ogifta kvinnor.

Till en början sågs kvinnorna som en tillgång för kåren. Med sin klassbakgrund och bildning gav de status och en air av finess åt yrket. Men när de kvinnliga lärarna blev allt fler, ungefär vid förra sekelskiftet, börjar åsikter som att män är bättre på att hålla disciplin, att kvinnan av naturen är svagare än mannen och har begåvats med moderlighet som gör henne bäst lämpad att ta hand om de minsta barnen, dyka upp i tidningsartiklar och mötesprotokoll.

Vi manliga lärare som Göran Sparrlöf kallar sin avhandling, är ett uttryck som ofta dyker upp i artiklar och mötesprotokoll vid den här tiden. Det bildas också herrklubbar som ska förbrödra de manliga lärarna.

– Det var en uteslutningsstrategi mot kvinnor som bottnade i att männen kände sig hotade.

Varför kände sig de manliga lärarna då så hotade av sina kvinnliga kollegor? Ett svar på den frågan är att det fanns ett mindervärdeskomplex i kåren, menar Göran Sparrlöf.

– De manliga folkskollärarna var en slags klassresenärer, många kände sig ensamma och isolerade. De var intellektuella, men räknades inte som akademiker i samhällets ögon. De strävade uppåt och ville bli statstjänstemän, vilket skulle gett dem högre status och lön. Kvinnorna sågs som ett hinder i den strävan.
1906 beslöt riksdagen att höja de manliga lärarnas ålderstillägg och att öka antalet platser på de manliga seminarierna..

– Syftet med de här reformerna var att locka fler män till kåren, säger Göran Sparrlöf. Man ville inte ta risken att skolan blev alltför kvinnodominerad.

Detta eldade förstås på könsmotsättningarna. Men den verkliga krigsförklaringen kom när det manliga lärarförbundet skrev till regeringen 1926 och föreslog att man skulle inrätta ett manligt och ett kvinnligt tjänstesystem. Enligt det skulle män undervisa pojkklasser och äldre barn (klass 3-6) och kvinnor undervisa flickklasser och de mindre barnen (klass 1-2). Det var vad kvinnor ansågs passa för.

Regeringen sa dock nej tillförslaget. I slutet på 1930-talet fick manliga och kvinnliga lärare istället samma grundlön och 1947 fick män och kvinnor samma ålderstillägg.

– I början på 1950-talet var det slut på de öppna könskonflikterna bland folkskollärarna och könsfördelningen i kåren relativt jämn. Men exakt hur övergången från konflikt till samförstånd gick till vet jag inte idag. Det är en av de saker jag ska studera.

Det var också vid den här tiden som männens intresse för yrket började avta. Många vidareutbildade sig till högstadielärare och snart var kvinnorna i majoritet.

Löneutvecklingen spelar troligen en viss roll för att männen försvann från folkskolläraryrket, tror Göran Sparrlöf. Men den gamla känslan av mindervärdeskomplex har sannolikt också betydelse. På 1950-talet blev det lättare för lägre klasser att utbilda sig och kårens önskan om att få status som akademiker blev möjlig att förverkliga.

Göran Sparrlöfs viktigaste källa i avhandlingsarbetet är ett gigantiskt tidningsmaterial, framför allt Folkskollärarnas tidning från 1920 till 1963, det år då manliga och kvinnliga folkskollärare fick ett gemensamt förbund – Lärarförbundet.

– Min avhandling kommer alltså att handla om kulturen i Sveriges Folkskolärarförbund som var de manliga lärarnas fackförbund.

En viktig idégivare har varit boken Alla tiders Folkskollärarinnor, pionjärer &förbund av Viola Rhudin och Gunvor Larsson-Uthas. De har skrivit de kvinnliga folkskolelärarnas historia. Göran Sparrlöf ser nu som sin uppgift att skriva de manliga lärarnas historia, skildrad av en man.

Att doktorera kan vara ganska ensamt och stundtals en vilsen process. Göran Sparrlöf tycker att han får ett visst stöd från den nationella forskarskola som han ingår i. Den administreras från Umeå och består av 21 doktorander som alla forskar inom området pedagogiskt arbete men från olika utgångspunkter. Göran Sparrlöf är till exempel den ende historikern. För att komma med i gruppen krävs att man är lärare och har varit yrkesverksam i minst 2 år.

Stina Andersson

Från löpet

ur Lärarförbundets Magasin