Läs senare

Här får lärares språk blomma

ReportageMånga lärare drar sig för att framföra sina åsikter om skolan. På kursen »Lärare skriver« tränar de sig i att höja rösten.

av Karin Lindgren
18 Aug 2016
18 Aug 2016
Här får lärares språk blomma
Den pastorala miljön på Biskops Arnö inbjuder till kreativitet. Foto: Staffan Claesson

Foto: Staffan Claesson

”Tiden går så fort
Tankar torktumlas
Fjärilar i magen”

 

Efter frukost inleds fjärde dagen med var sin haiku, en trerading med fem, sju respektive fem stavelser (fast här är inte det viktigaste att antalet stavelser blir rätt). Fem minuter vid blocket eller laptopen, sedan uppläsning inför varandra och kursledaren tillika författaren Lotta Lundberg.Foto: Staffan Claesson Platsen är Biskops Arnö i Mälaren strax väster om Sigtuna. Kursen heter »Lärare skriver«. De tolv deltagarna täcker in ett åldersspann på 29 till 59, hela Sverige från Höör till Vilhelmina, hela skolväsendet från förskola till gymnasiet och stora delar av ämnes­katalogen.

Nu är alla kvinnor. En man var med första dagen men han ville bara skriva debatt­artiklar och åkte hem.

Här kan det bli en dikt, ett kåseri, början på en roman likaväl som ett inlägg i debatten. Allt beroende på person och övning. Eller hör här (ämnet är friskola):

 

”Det är stopp i toaletten. Här kavlar vi
minsann upp ärmarna och tar tag i´t själva.
För sånt gör pedagoger.”

 

Omkvädet är ”Det fixar ni” i Frida Zaals ironiska text.

Hanna Hummerdal berättar om en elvaåring som ska välja skola i sin mininovell. Flickan delar inte pappas prioritering att studie­framgång och karriärplanering är viktigast av allt.

”Astrid lägger sig på kvällen och ser på sin mobil att hennes kompisar skriver på chatten: ‘Asså, vi måste gå på samma skola’. Hon märker en liten pöl på kudden vid sitt vänstra öga. Känner att det stora ansvaret är svårt att äga”.

Och Cilla Razai väljer att koncentrera sig i en haiku:

 

”Hur fri är skolan?
Vad är så farligt med Gud?
Wwjhd (What would Jesus have done?)”

 

De fem dagarna i den pastorala miljön med finklippt gräs, höga träd och näckrostäckt vatten är ett stipendium som de tolv har sökt och fått från Lärarstiftelsen. Kost, logi i vandrarhemslängor, morgondopp och utveckling av vars och ens personliga skrivande — utan redovisningskrav.Foto: Staffan Claesson— Det är learning by doing. Vi gör övningar, läser upp, får feedback och diskuterar. Vi blev tillsagda att lämna prestationsdemonen hemma och har fått verktyg för hur vi kan prata om texter utan att det blir bedömande. Det är jätteskönt att man inte måste vara duktig, säger Cilla Razai.

Hon är idrottslärare och hälsopedagog på Gryningsskolan i Södertälje, ett individuellt alternativ för gymnasieelever med neuro­psykiatriska funktionshinder.

Dem vill hon skriva om. Över förmiddagsfikat berättar hon om drömmen hon hade den gångna natten: hon slogs med ett litet barn i kyrkan — sannolikt ett tecken på all slumrande kreativitet som släppts fram.

— Jag har alltid skrivit, det är ett sätt att ­sätta ord på mina tankar. Men jag har småbarn hemma, jobbar mer än heltid och har inte haft tid att ge utlopp för skrivandet som förr. När jag såg annonsen i tidningen Special­pedagogik kände jag att den talade till mig, säger hon.

Marita Holgersson, specialpedagog på gymnasiesärskolan i Visby, funderar på att skriva kortromaner för sin elevgrupp.

— Både Cilla och jag jobbar med elever som har svårt att ge röst åt sig själva. Genom skrivandet kanske vi kan försöka tolka och ge dem röst. Förutom den lyxiga känslan ­ att få ägna mig åt personlig utveckling ser jag veckan lite som en spark i röven, säger hon.Foto: Staffan Claesson

Tillbaka i det vita stenuset framför väggmålningarna med 1600-talsmotiv. Övningen heter ”Käftsmällen”, tolkningen och formen är återigen fri. Men Lotta Lundberg har ett villkor och går igenom några klassiker i berättartrickgenren:

  • ”Zolas häst” kommer från den franske författaren Emile Zolas insikt om att vi har svårt att ta till oss lidande och katastrofer som drabbar vanliga människor. I romanen »Den stora gruvstrejken« gör det riktigt ont i läsaren först när Zola beskriver den gamla blinda gruvhästens öde när gruvan rasar in.
  • ”Cliffhangern” låter oss veta A i slutet av ett avsnitt eller kapitel, och håller oss kvar i tv-soffan eller boken eftersom vi bara måste få veta B.
  • ”Björnen på stranden” bygger på att kontraster förstärker en känsla. Kärleken mellan ett par i solnedgången framstår sålunda som mer värdefull om vi får veta att det smyger omkring en björn bland buskarna. Och det framstår som mer drabbande om huvud­personen får veta att mannen/hustrun vill skiljas om beskedet ges på personens födelsedag snarare än en »vanlig jävla tisdag«, med Lotta Lundbergs drastiska formulering.

— Jag vill att ni ska försöka plantera ett sådant berättartekniskt grepp i er text, säger hon.

Deltagarna sprider sig inom- och utomhus. 20 minuter senare är tiden ute och alla läser i tur och ordning, som en grekisk kör. Kamilla Spovmark har en tydlig cliffhanger i sin berättelse om läraren Ullas väntan på att fritidspedagogen Kerstin ska komma och hjälpa till med veckobrevet:

 

”Var är hon, hinner jag tänka innan dörren öppnas.
– Ursäkta Ulla, vårt fritidsmöte drog över tiden.
Det knackar på samma dörr som Kerstin nyss kom in genom.
– Vad bra att du är här Ulla. Jag vill prata med dig, säger vår rektor.
Jag vet vad hon vill mig. I ögonvrån ser jag att Kerstin smiter ut genom dörren.”

 

Foto: Staffan Claesson
ENGAGERAD. Kursledaren Lotta Lundberg har egen erfarenhet av att vara lärare. Foto: Staffan Claesson

Det är inte bara utsatta elever som behöver röst. Även de som arbetar i skolan är tystade idag, enligt Lotta Lundberg, som själv är lärare i botten och har jobbat tio år på högstadiet och gymnasiet.

— Lärarnas röst är svag, de hamnar på defensiven och försvarar sig dåligt mot alla som har åsikter om skolan och hur de ska arbeta. Men det finns en längtan att ge sig in i debatten, säger hon.

Att beskrivningen av skolan görs av andra är anledningen till att Lärarstiftelsen inom Lärarförbundet nu i flera år har delat ut stipendierna och arrangerat kursen. Tanken är att professionen stärks om lärare, förskollärare och fritidspedagoger formulerar sina erfarenheter och insikter så att det kommer många till del.

De tolv på kursen har pratat mycket om vad som hindrar dem från att komma ut ur lärar­garderoben. Behovet av lärarnas röster är stort, jättestort, det är alla eniga om.

De vittnar om både längtan och rädsla.

— Vi skyddar barn, vi skyddar kolleger, vi beläggs med munkavle. Det finns mycket inbyggt i systemet som stoppar oss, säger ­Kamilla Spovmark som är resurslärare ­ i matematik på Artediskolan i Nordmaling.

— Man skyddar sig själv också. Jag har ett vikariat och kommer att bli googlad när jag söker jobb nästa gång. Det är inte oproblematiskt att tycka en massa saker, tillägger Lovisa Lindgren, lärare i svenska på Elektriker­gymnasiet i Stockholm.

Lärare skriver

Sommarkurs

  • Kursen »Lärare skriver« ges på Biskops Arnös folkhögskola i Bålsta och Fridhems folkhögskola i Svalöv.
  • 30 stipendier kan delas ut till yrkesverksamma lärare, förskollärare och fritidspedagoger med lärarexamen. I år sökte 125 personer.
  • Syftet är att höja lärares röst i debatten genom att ge stöd och utveckling i att skriva olika slags texter med utgångspunkt i läraryrket, skolan och samhället.
  • Stipendiet täcker kursen, resa, mat och husrum under fem dagar.

Att gå in i en konflikt, skriva under en protest och ta ställning känns inte självklart varken för dem som är anställda i friskolor eller för dem som jobbar kommunalt. Det är en osäker tid och inte särskilt högt i tak, som Marita Holgersson säger.

Kamilla Spovmark igen:

— Vi skulle kunna ge uttryck för det som är roligt och inspirerande och vad det egentligen innebär att vara den som leder eleverna vid handen. Dels för att locka nya till yrket och dels för att tala om för alla andra att jobbet inte är så jäkla enkelt. Jag skulle vilja förmedla en bild av vad vi kan, att det är värde­fullt och att vi är stolta.

Till lunch är det linssoppa och äppelpaj. I kväll är det gemensam avslutningspub. I morgon är sista dagen.

”Solen skiner nu
Jag känner gemenskapen
Hittat min plats här”

Fotnot: Inledningshaikun är skriven av Cilla Razai, avslutningshaikun av Anna Karlsson.

Lärarstiftelsen

  • Förvaltar och vårdar Sveriges Allmänna Folkskollärarförenings tillgångar, konst, inventarier, arkiv och bibliotek.
  • Delar ut stipendier och driver bokprojekt och utställningar för att främja läraryrkets utveckling och lärarnas deltagande i det ­offentliga samtalet om skolan.
  • Ska också öka kunskapen om läraryrkets och skolans historiska utveckling.
  • Ordförande är Eva-Lis Sirén.

ur Lärarförbundets Magasin