Läs senare

Helena Bross: Snäll dam på gym 

30 Jan 2005

 Ibland kan jag fortfarande bli lite förvånad över att jag faktiskt går på gym. Snart är det ett år sedan jag började. Då hade ”min” simhall stängt för renovering och jag kände mig hemlös. I flera år hade jag simmat där minst en gång i veckan. Personalen hejade när jag kom och så fort jag klev innanför dörren rann stressen av mig. 
  Men så fanns inte denna oas längre och jag måste bege mig till ett annat badhus. Större och med kallare vatten. Ingen kände mig och ingen sa hej. 
  I början blev jag irriterad varje gång jag kom dit. Det första jag såg var en glasvägg som vette in mot ett gym som finns i samma hus. Det fanns en mängd obegripliga maskiner där inne och det såg inte särskilt mysigt ut. Dit skulle jag aldrig våga gå, tänkte jag. 
  Men så fick min son Danne för sig att han skulle börja där och jag följde med när han köpte kort. 
  Medan han stod vid disken och betalade, kikade jag på människorna i lokalen. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men det var helt vanligt folk som kämpade på. Flera var i min ålder, några var äldre. Det fanns yngre också förstås. Men de var inte lika tjusiga som jag hade trott. En del såg inte ens särskilt spänstiga ut, men de skulle kanske bli. Jag började bli lite nyfiken. Varje gång jag gick förbi glasväggen, kikade jag in och blev ännu mer nyfiken. En av instruktörerna var en äldre kvinna, säkert 65+. Hon såg mycket pigg och spänstig ut. Och snäll. Henne skulle jag nog våga prata med. 

En dag beställde jag en tid för instruktion. Den snälla damen visade precis hur maskinerna fungerade. Medan hon tog hand om mig, hejade hon glatt på andra som kom in. Det var förmiddag och gymmet verkade vara rena pensionärsklubben. En man darrade in stödd på sin rollator. ”I dag får jag ta det lite lugnt. Jag ska nog bara träna överkroppen!” ropade han. 
  Det kändes gott att vara i ett sällskap av hoppfulla åldringar. Om de kan, så kan väl jag! tänkte jag. 
  Snart går mitt årskort ut och jag vet att jag kommer att köpa ett nytt. Ibland går jag dit på förmiddagen och då är det mest äldre människor och Lunga favoriter i högtalarna. Ibland går jag dit på kvällen och då dånar Mix Megapol eller något annat högljutt. Men det gör inget. Musklerna får jobba och huvudet töms. 

Då och då hittar jag någon svettig bekant bland redskapen. ”Hej! Går du också här?” säger vi förvånat. Det slutar alltid med att vi enas om att det är bra. Muskler som vi inte ens visste att vi hade har stramats upp och kroppen känns stadigare. Efter stryketräningen simmar jag och sedan sitter jag i bastun och känner mig lycklig. Jag är glad att jag kan gå på gym. Jag ökar försynt på mina vikter och blir lite starkare för varje gång. Ibland ser jag några unga atleter som lyfter tyngder i ett hörn. Var och en håller på med sitt, men alla får plats på gymmet. 

HELENA BROSS 

ur Lärarförbundets Magasin