Ingår i temat
Hur mår du?
Läs senare

Hur har lärarna hamnat i skamvrån?

Lärarna har aldrig varit så granskade som i dag. Samtidigt görs de i allt ­högre grad ansvariga för skolans misslyckanden. Hur har det blivit så?

15 Mar 2013
Hur har lärarna hamnat i skamvrån?
Bild: Ladislav Kosa

Strålkastarna är ständigt påslagna. Lärarna befinner sig som få andra yrkesgrupper i en intensiv samhällsbelysning.

Politikerna kritiserar de försämrade skolresultaten gång på gång.

Medierna lyfter mest fram det som inte fungerar i skolan. Skolinspektionens rapporter handlar bara om det som brister. Föräldrar kommer med krav som är svåra att leva upp till. Rektorer bedömer lärarnas insatser för att kunna sätta löner.

Hur reagerar lärarna? Biter de ihop och känner sig misstrodda och nedtryckta? Distanserar de sig eller skulle de helst vilja säga ifrån bara de hade tid och fann på sätt? Eller får all uppmärksamheten dem att känna att läraryrket är viktigt?

— Numera kan jag känna mig som en piga som man lämnar in barnen hos. Det känns som om politikerna inte har förtroende för det sätt som vi arbetar på, svarar Annette Mogren, mellanstadielärare sedan 1975.

Hur har det kunnat bli så här? Det ska visa sig att det handlar om en förändring som började för ett par decennier sedan.

Från 1996/97 ökar markant antalet ledare och debattartiklar i Dagens Nyheter som handlar om skolans och läraryrkets kris. Det har Matilda Wiklund, universitetslektor och lärarutbildare vid Örebro universitet, visat i sin avhandling om hur lärarna beskrevs i ­Dagens Nyheter under 1990-talet.

— Dagens Nyheters ledar- och debattsidor har stor betydelse för opinionsbildningen. Det har tidigare forskning visat, säger hon.

Hur såg då bilden ut av lärarna som förmedlades i artiklarna?
— Under 1990-talet beskrevs läraren fortfarande som verklighetens hjälte i en skola i kris. Att skolan hade problem var den socialdemokratiska skolpolitikens och den pedagogiska forskningens fel, inte lärarnas.

Matilda Wiklund tror att skribenterna ville ha med lärarna på sitt politiska tåg och därför inte kritiserade dem. Men sedan händer något: Lärarna blir ansvariga för skolans misslyckanden. Förändringen sker sakta men trenden är tydlig. Och den kommer utifrån: från USA, Storbritannien och Australien.

— Denna trend når också Sverige till sist.

Det nya synsättet för med sig att lärar­kårens ställning som en professionell yrkes­grupp påverkas av kritiken som förs ut ­offentligt. Lärarna underordnas och deprofessionaliseras, som det heter.

Men varför uppstår en sådan trend över ­huvud taget?

Matilda Wiklund menar att det kan ha att göra med alla problem som finns i den massutbildning som bedrivs i välfärds­länderna.

— Fler och fler går allt längre i skolan och det får konsekvenser för skolresultaten, ­vilket väcker politikerna till liv.

I Sverige blev den andra omgången av tv-dokumentären Klass 9A som sändes 2010 en utlösande faktor, anser hon.

— I den framstår lärarna som väldigt töntiga. Det beror delvis på att de inslag som filmats medan lärarna väntar på att de riktiga tagningarna ska börja, klipps in och används som exempel på deras handfallenhet.

Tv-dokumentären beredde vägen för ett synsätt som går ut på att det är lärarna som gör fel och behöver lära om med hjälp av super­pedagoger, expertlärare och liknande. Den ömsesidiga handledning lärare emellan, som många kommuner samarbetar kring, försvinner som alternativ i debatten.

— Jag tror att hela den här utvecklingen ­ytterst handlar om att de politiska krafter som drivit att skolan är i kris nu suttit så länge att de börjar avkrävas resultat av sin poli­tik. I det läget börjar man skylla på lärarna.

Även valforskare vid Göteborgs universitet har slagit fast att skolan under 90-talet blev ett av de fyra viktigaste politikområdena för väljarna. Några resultat från deras rapporter:

  • Från 1994 börjar andelen väljare som väger in skolpolitiken i sitt val av parti att öka och fortsätter att öka fram till 2010.
  • Det är särskilt borgerliga väljare som tycker att skolan är så viktig att man låter skolpolitiken bestämma vilket parti man röstar på och andelen som tycker att Folkpartiets skol­politik är bra ökar också från 1994 och fram till 2010.
  • Andelen som tycker att den socialdemokratiska skolpolitiken är bra visar en tydligt nedåtgående kurva från 1994 och fram till 2006, för att sedan stiga något igen.

Men vad är det som gör att skolan blir så viktig i debatten i mitten på 1990-talet?

Är det de sjunkande resultaten på olika utvärderingar och internationella mätningar? Men den första Pisa-mätningen, en undersökning som väger tungt i debatten, gjordes först 2000 och presenterades 2001 och då var de svenska resultaten fort­farande hyfsat bra.

Maria Jarl, universitetslektor i utbildningsvetenskap och ansvarig för lärarutbildningen vid Göteborgs universitet, har en annan förklaring. Hon anser att det är kommunaliseringen av skolan som ligger bakom att skolpolitiken får sådan tyngd.

Kommunaliseringen slog igenom med full kraft i början av 1990-talet och några år senare lyfts skolan upp på den politiska dagordningen.

— Vi pratar mest om kommunaliseringen som att den kom till för att utnyttja resurser­na effektivare. Men ett syfte som kommit i skymundan var faktiskt att flytta skolan närmare väljarna och öka det demokratiska samtalet om skolan, säger Maria Jarl.

Den tidigare starka statliga centralstyrningen gav inte samma utrymme för skolpolitiken. Den kommunaliserade skolan lämnade fältet friare. Nu betydde plötsligt väljarna mera.

I det här spelet mellan politiker, medier och lärare deltar myndigheten Skol­inspektionen på ett särskilt sätt. Inspektionen bröts ut till en självständig myndighet 2008 ­efter att ha funnits som en avdelning inom Skolverket. Detta var en tydlig satsning på kontroll som redskap för att styra skolan.

Linda Rönnberg, forskarassistent i stats­vetenskap vid Umeå universitet, håller på med flera forskningsprojekt om Skolinspektionen. Hon påpekar att lärare och rektorer ofta ser positivt på Skol­inspektionens besök, trots att skolan kan få kritik. Men när hon och hennes kolleger undersökt hur Skolinspektionens rappor­ter om enskilda skolor hanteras i loka­la medier framkommer en annan bild.

— Skolinspektionens avvikelserapportering passar mediernas sätt att skriva som hand i handske. Fokus ligger i båda fallen på problem och brister.

Hon beskriver hur Skolinspektionen mer eller mind­re medvetet tagit draghjälp av loka­la medier­. Under­sökningen gjordes innan nya skollagen gav inspektionen utökade sanktionsmöjligheter.

— Skolinspektionen är en mycket medialt medveten myndighet som har behov av att legi­timera sin existens, säger Linda Rönnberg.

Detta leder till att lärare men kanske främst rektorer kan bli utlämnade i lokala medier.

— Hur tolkar allmänheten en tidnings­artikel som säger att en rektor inte prioriterar den pedagogiska ledningen av sin skola?

För de i skolan verksamma är kritiken mot rektorernas bristande pedagogiska ledarskap ett sedan länge välkänt tema. Alla vet att det är mycket svårt för en skolledning att uppfylla alla de krav som lagstiftning och läroplan ställer på rektor. Men det vet inte allmänheten. Bilden skapas av en skola i fullständig kris.

— Särskilt kännbar är denna typ av publi­cering i kommuner där skolan är konkurrens­utsatt.

Gunnel Colnerud, professor i pedagogik vid Linköpings universitet, har forskat länge om de etiska frågorna i lärarprofessionen och vill lägga till ytterligare en aspekt.

Hon tar upp att allt fler av skolans pedagogiska och moraliska frågor lyfts in i skollagstiftningen, något som många tycker är bra eftersom det leder till större tydlighet. Ett exempel är anmälningsplikten som gäller för lärare när elever kränks.

— Men denna juridifiering av frågor som skulle kunna hanteras yrkesetiskt av professionen själv innebär att den förlorar i inflytande över innehållet i den egna verksamheten.

Ju mer detaljreglerad en verksamhet blir, desto fler brister går också att hitta.

— Jag är inte emot insyn och kontroll. Men att jobba under hot om att ständigt bli anmäld förstärker den inbyggda otillräcklighet som finns i läraryrket, säger Gunnel Colnerud.

Hon säger att lärarna nu, när staten inte längre ser sig som lärarnas beskyddare, måste söka skydd hos varandra i en utökad kollegial och professionell gemenskap.

Men åter till den ursprungliga frågan. Vad gör all denna granskande uppmärksamhet med lärarna? Är det inte också positivt att ha ett så viktigt yrke?

Uppmärksamheten gör helt klart olika saker med olika lärare beroende på lärarens inriktning, erfarenhet och på vilken typ av bostadsområde skolan ligger i.

För Annette Mogren, i den välrenommerade F—6-skolan belägen i ett villaområde i en kranskommun till Stockholm, betyder uppmärksamheten att hon upplever en ny sorts underordning. Och då är hon en mycket erfaren lärare som bokstavligen njuter av sitt arbete i klassrummet.

— Jag känner att jag rent intuitivt vet vad jag ska göra i de situationer som uppstår. Det gör att jag kan vara avslappnad i mina relationer till eleverna.

Det som i stället har förändrats är relationen till den föräldramakt som har stärkts ­sedan det fria skolvalet infördes. Hon upp­lever en märklig blandning av stora krav, brist på tillit och förväntan om att lärarna nästan ska ta över föräldraansvaret för barnen.

— Det är detta som får mig att känna mig förvandlad till piga.

Hon tror att detta har att göra med att föräldrarna upplever allt större krav i arbetslivet samtidigt som kraven på att ha en aktiv fritid och att visa upp en lyckad fasad har ökat. Tidsutrymmet för de egna barnen har minskat, därav pigrollens renässans.

Det är klart att hon också känner av politikernas och mediernas betoning av skolornas och lärarnas brister som en brist på förtroende. Hon berättar om hur hon på middagar hör gästerna förfasa sig över skolan. Samtidigt som de säger att just den skola som deras egna barn eller barnbarn går i är bra.

— Ibland säger jag till föräldrar som kritiserar skolan att tänk på att detta är dina barns arbetsplats. Det brukar ta skruv. Det får föräldrarna att förstå hur viktigt det är vilken bild av skolan de förmedlar.

Likaså lider hon av tv-dokumentärens Klass 9A:s skildringar och marknadsföring av begreppet superpedagoger.

— Vadå superlärare? Ska de komma till mig och tala om för mig vad jag ska göra?

Men är det inte dags att ta bladet från munnen? Hon och en kollega har också skrivit ett brev till politiker och medier om hur de upplever kritiken mot skolan och lärarna.

— Men vi har inte skickat i väg det. Inte än.

Johanna Lindwall-Jeppås är bildlärare sedan 1997 och arbetar i en F—5-skola i ett område med hyres- och bostadsrätter. Den ligger i en annan av Stockholms kranskommuner. Hennes bild är att föräldrarna känner att de har rätt att lägga sig i men inte att de är extremt krävande. Hon tycker att hon fått en stärkt ställning i förhållande till föräldrarna jämfört med tidigare.

— Det beror på att kunskapsuppdraget betonas och det gör att alla ämnen fått en starkare ställning.

Däremot upplever hon samma fenomen som Annette Mogren när det gäller mediernas beskrivning av skolan, effekterna av Klass 9A-dokumentären och hur skolans kris diskuteras på fester.

— Hur orkar du vara lärare, kan man fråga mig. Men jag är inget offer och jag tycker inte att det är övermäktigt rent arbetsmässigt att vara lärare.

Det som i stället har haft en negativ påverkan på klimatet mellan lärarna är den individuella lönesättningen, menar hon. En tävlingsmentalitet har börjat breda ut sig.

— Men vi slåss bara om några hundra­lappar mer eller mindre. Är det värt ett försämrat förtroende mellan oss lärare?

Likaså är hon kritisk till att Skolinspektionen inte också säger vad de tycker är bra i den skola de inspekterar.

— Det skulle fungera bättre psykologiskt om de gav en helhetsbild som innehåller både det som är bra och det som är mindre bra.

Johanna Lindwall-Jeppås tror dessvärre att lärarna tenderar att tystna inför all denna kravfyllda uppmärksamhet de utsätts för.

Finns då något att göra? Margareta Normell, gymnasielärare i 20 år och numera legitimerad psykoterapeut, arbetar med handledningsgrupper för lärare sedan tio år.

— Jag föreläser också ofta och då kommer lärare fram till mig och pratar om hur politiker, myndigheter och medier får dem att känna sig kritiserade.

Det är ansvarstagande, belastade och obekräftade lärare hon möter i sina handledningsgrupper. I grupperna finns utrymme att lära sig bearbeta det som uppstår i de krävande relationerna till både föräldrar och elever.

— Vi lär oss något som kallas att mentalisera. Det går ut på att lära sig se på hur det som händer utanför en själv, påverkar det som händer inom en själv och hur man kan skilja det åt.

Det händer också att grupperna mentaliserar kring den offentliga skoldebatten.

— Det innebär att vi reflekterar över hur man kan förstå den ytliga kunskapssyn som politiker ofta ger uttryck för och på de åtgärder man driver igenom utan att först ta reda på om dessa är vetenskapligt motiverade.

Maria Jarl, Linda Rönnberg och Matilda Wiklund, som alla på olika sätt studerat hur skolan och lärarna framträtt i offentligheten, tycker att det nu är dags att lärarrösterna börjar nyansera skoldebatten.

Kanske är den replik från 17 lärare och rektorer som nyligen publicerades på Dagens Nyheters debattsida ett tecken på att lärarna både börjar formulera sig och släppas in i debatten. Det får räcka nu! var replikens tema.
Allt medan utbildningsminister Jan Björklund i tv-programmet Agenda försvarade regeringspolitiken. För att vi ska klara den globala konkurrensen måste skolans resultat bli bättre, underströk han.

Den yttersta drivkraften bakom kraven är farhågan att Sverige ska bli omsprunget av de asiatiska länderna med sina allt mer högpresterande elever. Det är i den rädslan som ­energin till strålkastarbelysningen alstras.

Alla artiklar i temat Hur mår du? (7)

ur Lärarförbundets Magasin