Läs senare

Kina: Fri att jobba privat efter fem statliga år

Hon tjänar motsvarande 1.600 kronor i månaden, har fyra timmars resväg och bor ännu hemma hos sina föräldrar. Men Jiang Cui Huan, 25, är ändå stolt över att jobba på en av Kinas nya privata förskolor.

12 Sep 2002

Himlen har öppnat sina kranarför fullt denna tidiga förmiddag, och på ”Liu Shi Kuns musikoch konstförskola” i nordöstra Peking ligger lekparken därför helt öde.
Men inne på själva förskolan är det desto livligare. Jiang Cui Huan har musiklektion, och i dag sitter dessutom nio av hennes kolleger med och askulterar.
– Goddag små vänner! börjar hon lektionen.
– Goddag på Er, lärare Jiang! ekar det till svar. Klassen består av sjutton fyra–fem-åringar. Till lärarens pianoackompanjemang leker de att de är olika djur.
– Jag älskar min lilla mus, sjunger barnen och försöker med rörelserna härma just en sådan.
– Men hur låter musen? frågar läraren.
– Pip, pip, pip … En femårig flicka får därefter ta på sig en mask och föreställa katt. Hennes uppdrag är att jaga möss.
– Hjälp! ropar alla barn och vild kalabalik uppstår tills hon fått tag i en pojke som får föreställa ”Lao shu” (kinesernas smeknamn på möss).
Musiklektionen går rasande fort. Barnen verkar ha genuint roligt. Men vi noterar en klar skillnad mot en svensk förskola: innan varje barn svarar på en enskild fråga räcker han eller hon nästan militäriskt upp högra handen stödd på vänstra handflatan.

Får vi prata med barnen …?
– Visst, svarar Jiang Cui Huan.
Luo Yi Shu är flicka och Yu Zhi Yang är pojke. Båda fyra år.
– Lärare Jiang är jättesnäll, säger hon.
– Vi har mycket böcker här. Lärarna läser gamla kinesiska sagor för oss, berättar han.
Jiang Cui Huan guidar oss så runt på förskolan, som har tre våningsplan. Från små bås hör vi barn som ihärdigt gnider på sina fioler och i ett litet rum spelar två flickor fyrhändigt piano.
Vi ber att få se hur man undervisar i kinesiska och hamnar i en klass med tjugotre sexåringar. Läraren Zhao Xuan ritar med linjal omsorgsfullt en kvadrat på svarta tavlan, och innanför denna får några elever skriva sitt namn med tecken för oss.
– Vid sex års ålder kan barnen redan i snitt 200 till 300 tecken. Nästa år, i första klass, lär de sig tio nya om dagen, förklarar lärare Zhao.
Vi frågar en av eleverna, Liang Lin Xuan, hur många tecken han kan.
– Shu bu qing (man kan inte räkna dem alla)! svarar han kavat och klasskamraterna tjuter av skratt.
Jiang Cui Huan drar också på smilbanden och så går vi med henne till ett ostört lärarrum. Hon bjuder artigt på te och berättar om sig själv:
– Jag är född och uppvuxen i Peking. Redan mot slutet av vår nioåriga grundskola visste jag att jag ville jobba med barn.
– I stället för gymnasiet sökte jag in till den treåriga yrkesskolan för förskollärare. Det är fortfarande den vanligaste utbildningsvägen för förskollärare i Kina.
– I dag har det blivit lite lättare att komma in, men då var det stenhårt. Vi testades speciellt i fråga om gehör, rytm och dans. Det är egenskaper som värderas högt inom förskolan i Kina och som tur var är det också mina starka sidor.

Jiang Cui Huan studerade tre år vid ”Pekings yrkesskola för förskollärare”.
– Då tyckte jag utbildningen var bra, men så här i efterhand är jag kritisk. Vi hade exempelvis bara två veckors praktik under dessa tre år. Det mesta jag kan om mitt yrke har jag lärt mig tack vare praktiken.
Blott 19 år gammal tog hon examen, 1996. Då tillämpades fortfarande ett system som kineserna kallar ”fen pei”, det vill säga den nyexaminerade anvisas ett arbete av staten.
– Jag sändes till förskola nummer fyra i mitt hemdistrikt Feng Tai i sydvästra Peking. Där var jag sedan tvungen att jobba i fem år.
– Varför? Jo, utbildningen var gratis. Men i gengäld ger sedan de statliga förskolorna en summa pengar till yrkesskolan, mot att vi jobbar hos dem ett antal år.
I januari i fjol var dock Jiang Cui Huan fri att välja själv. I den populära dagstidningen Beijing qingnian bao (”Pekings ungdomstidning”) såg hon en annons om att en privat förskola sökte personal.
– Det verkade spännande, helt enkelt. Så jag sökte och blev antagen.
Den förskola hon kom till ägs av den berömde kinesiske pianisten Liu Shi Kun. Under kulturrevolutionen fick han sina fingrar knäckta av rödgardisterna. Han lyckades så småningom ta sig till Hongkong, där han började intressera sig för hur man lär ut musik till barn.
Skolan grundades 1998 och har 280 elever och ett sjuttiotal anställda.
– På den statliga förskolan var vi kanske hälften så många lärare som här. Det påverkar naturligtvis ens möjligheter att göra ett bra jobb.
– Här har också varje lärare större frihet att själv utveckla sin pedagogik, berättar Jiang Cui Huan.

Vi passar på att ta upp ”ettbarnspolitiken”, som är en het potatis i Kina. Först på senare år har det även i medierna börjat tillåtas en debatt om dess nackdelar. Man pekar på hur bortskämda en del av dessa barn blir, och det har till och med fötts ett specialuttryck: ”Xiao huangdi” (”De små kejsarna”).
– Vi om någon yrkesgrupp ser ju de här problemen. Mycket av vår tid går åt till att försöka lära barnen hänsyn till och samspel med varandra.
– Drygt hälften av barnen sover över här och föräldrarna hämtar dem på fredagen. Ofta handlar det om väldigt upptagna föräldrar, men en del av dem vill också att deras enda barn tidigt ska tränas i att leva under syskonliknande förhållanden, berättar Jiang Cui Huan.
Månadsavgiften på den här förskolan är drygt 2 000 kronor, det vill säga en kinesisk snittlön. När vi tar upp det faktum att de flesta kineser inte skulle ha råd att sätta sina barn här, verkar Jiang Cui Huan inte riktigt förstå vad vi menar.
– Barnen är mer öppna här. Och det är lättare att tala med föräldrarna, förklarar hon.

Men i Kina har man ju så länge talat om jämlikhet?
– Ja, men de statliga förskolorna är heller inte dåliga. Den stora skillnaden är att vi har bättre resurser här, blir svaret.
Något personligt lönelyft har Jiang Cui Huan inte gjort genom att byta till en privat förskola. Hon får ut motsvarande 1.600 kronor i månaden, vilket är ungefär detsamma som på den statliga förskolan.
– Jag vet mitt värde och tror säkert att jag på sikt kan höja lönen.
Det är skolans styrelse som sätter lönen och här finns ingen fackförening. De statligt anställda förskollärarna har dock ett fack. Men precis som i gamla Sovjetunionen saknar de kinesiska fackföreningarna inflytande i lönefrågor och har som främsta uppgift att anordna utflykter och andra sociala evenemang för medlemmarna.
Ännu bor Jiang Cui Huan hemma hos sina föräldrar, och till nackdelarna med det nya jobbet hör sammanlagt fyra timmars bussresa om dagen.
Hon jobbar 40 timmar i veckan, har två veckors lagstadgad semester, och som alla kineser har hon dessutom en vecka ledigt kring kinesiska nyåret, 1 maj och grundandet av folkrepubliken den 1 oktober.

LÄS MER:
Privata förskolor allt vanligare i Kina 

SÖREN VIKTORSSON

FAKTA/ SKOLA I KINA

För statsanställda i Kina är föräldraledigheten i normalfallet bara cirka en månad. Därefter förutsätts faroch morföräldrar hjälpa till att sköta barnet. Det har på senare tid också blivit vanligt att äldre personer, mot betalning, tar emot andras barn.

Privata förskolor bereder plats från dryga ett års ålder, medan statliga förskolan vanligtvis öppnas först för treåringar.

Den kinesiska grundskolan består av ”småskolan” (6–12 år) samt ”mellanskolan” (12–15 år). Även om dessa nio år är obligatoriska, förekommer det på landsbygden att föräldrar inte skickar sina barn till skolan.

Efter mellanskolan kan man antingen söka till en yrkesskola eller gå vidare till ”övre mellanskolan”, som motsvarar vårt gymnasium.

Endast ett fåtal kinesiska ungdomar får plats på universitetet och konkurrensen är varje år stenhård om dessa platser

ur Lärarförbundets Magasin

Hej, får vi ställa 2 snabba frågor till dig som läsare av Lärarnas tidning
Ja
Nej