Läs senare

Klassrummet fullt av dolda relationer

Barn skapar relationer genom att utesluta andra. Var uppmärksam så ingen lämnas ensam hela tiden, säger forskaren Marie Bliding.

16 Jan 2005

I skolan pågår ständigt ett lärande om relationer. Att utesluta och innesluta varandra är en av de viktigaste byggstenarna i barns relationsarbete. De gör det konsekvent, och vi vuxna med våra regler och normer används som brickor i detta sociala spel, konstaterar forskaren Marie Bliding. En del barn utesluts systematiskt. Ändå vill Marie Bliding inte kalla det mobbning. Tvärtom varnar hon för att mobbningsbegreppet hindrar oss från att se komplexiteten i barns relationsarbete.
  Alla spelar en roll för relationerna inom en grupp, även de som är utanför. Uteslutandet bidrar till att bygga upp och stärka gemenskapen mellan dem som är accepterade och omtyckta. Likhet och olikhet används för att bekräfta eller avvisa varandra. Vem man ska vara med på rasterna, låna ut sina saker till etcetera blir verktyg i detta relationsbyggande, där utanförskap och innanförskap är grundelementen. Även det som vuxna styr kan användas  – vem man ska jobba med, vara i samma lag som, sitta jämte.

Detta är en del av vad Marie Bliding kunde observera under en ettårig fältstudie av en fjärdeklass i en medelstor grundskola. Hon är forskare och lärare vid Pedagogen, Göteborgs universitet, och har nyligen disputerat på avhandlingen ”Inneslutandets och uteslutandets praktik   – en studie av barns relationsarbete i skolan”, som är resultatet av studien.
  – Oavsett hur medvetna de vuxna var om det, så deltog de i barnens relationsarbete. De regler och normer som de satte upp användes och omtolkades av barnen till andra funktioner och innebörder i deras sociala spel, säger Marie Bliding.
  För att kunna påverka hur skolbarn i en klass har det med varandra, behöver lärare och andra vuxna först observera barnen mycket noga. Annars är risken att reglerna som vuxna sätter för den sociala samvaron inte får någon effekt, eller en annan effekt än den avsedda.
    – Det behöver till exempel inte vara fel att barnen får välja själva vem de vill jobba med, men läraren bör vara medveten om att hon eller han skapar en situation som i bästa fall leder till ett lärande om relationer. Och i sämsta fall till att någon blir sittande ensam.
    – Barn måste skapa relationer, men de kan inte göra det med alla i en klass. Några måste hamna utanför, men det behöver inte vara samma individer hela tiden. Inneslutandet och uteslutandet kan vara dynamiskt och tillfälligt och beröra olika barn i olika situationer. Men i vissa kamratkulturer innebär detta ett permanentat uteslutande av vissa barn, säger Marie Bliding.
  Just i det permanentade uteslutandet lever många barn ett utsatt liv i skolan. Eftersom mobbning, enligt den gängse definitionen, handlar om aggressiva handlingar mot en annan individ i underläge, är det inte säkert att dessa barns utsatthet uppmärksammas. Utsattheten skapas av gruppen, inte av individer, i ett mycket mer komplext relationsspel än mobbningsbegreppet tillåter oss att se. I detta spel lär sig vissa barn att ta på sig rollen som den som är utanför. Och den rollen lär sig många att spela så bra att omgivningen upplever deras situation som självvald.

Ett sådant barn var Nelly i den fjärdeklass som Marie Bliding studerade. Nelly hade blivit utesluten och trakasserad sedan förskolan och blev ibland också sparkad och slagen. Hon undvek att be om att få vara med de andra barnen. Visst hände det att hon fick om hon frågade, men då hade de andra barnen för vana att ignorera henne i leken på ett förödmjukande sätt. Under de första skolåren hade hon förgäves bett läraren om hjälp. Numera tyckte hon inte att det var någon idé säga till de vuxna, de brydde sig inte.
  Ett annat barn, Lisa, lyckades bättre med att få stöd. Hon tog upp att hon var mobbad via sina föräldrar, som kontaktade läraren. Lisa hade en konflikt med två andra flickor i klassen. Möjligen blev hon inte precis mobbad, men mobbningsbegreppet blev ett verktyg för henne och hennes föräldrar att ta upp och diskutera ett problem. När det gällde Nellys situation verkade läraren inte tycka att definitionen av mobbning passade in, vilket den kanske inte heller gjorde.
    – Skolan hade lärt Nelly att spela rollen som den som ställer sig utanför. Både lärare och klasskamrater uppfattade hennes utanförskap som frivilligt. ”Hon vill inte vara med, hon frågar aldrig, hon klagar aldrig”, sa alla.

Marie Blidings slutsats är att det finns en risk att mobbningsbegreppet är så snävt att det hindrar lärare från att se och hjälpa barn som Nelly. Fokuseringen på att förhindra mobbning är också så stark i dag att den riskerar att ske på bekostnad av andra slags relationsproblem i skolorna.
    – Lärarna befinner sig i en svår situation. Det är så lätt att titta på Nelly utifrån och säga ”så här får det inte gå till”. Men det är inte lätt för hennes lärare att bara kräva att hon ska få vara med. Barn måste få utesluta för att bygga vänskap. Detta är ett dilemma som det inte finns några färdiga lösningar på. Men en förutsättning för att lära barn hur de ska hantera sina relationer är att se dem ur barnens perspektiv.
  Det innebär också att handlingar som vi vuxna dömer ut som dåligt beteende kan ha en mycket logisk förklaring sett i sitt sammanhang.
    – Jag säger inte att Nelly var mobbad. Jag använder inte det uttrycket, eftersom definitionen av mobbning har ett vuxenperspektiv. När barnen får definiera hur deras relationsarbete fungerar, får man ofta helt andra svar än när vi vuxna gör det ur vårt perspektiv, säger Marie Bliding.

LÄS MER:





4Lös konflikterna direkt!  

ANNE-CHARLOTTE HORGBY

ur Lärarförbundets Magasin