Läs senare

Kolleger som spyr galla över elever

Hur ska man agera när arbetskamrater tappar sin etiska kompass och kränker elever? Tre lärare berättar om sina erfarenheter.

24 Apr 2015

Niclas tog elevernas parti — anmälde sin kollega till rektorn

Illustration: Emma Hanquist
Det var eftermiddag och en grupp ­niondeklassare kom med bestämda steg mot Niclas i korridoren.

— Jag hörde på långt håll att de var upprörda. De var på väg till rektorn men stannade upp och berättade för mig vad som hade hänt under lektionen innan.

Med spända röster förklarade de att Niclas kollega hade kränkt dem inför deras kamrater. Läraren hade på fullt allvar hävdat att de på grund av sin etniska bakgrund presterade sämre än andra. Hen ska ha sagt:

»Ni xx, man kan förstå att ni inte klarar den här uppgiften, man vet hur ni xx är, ni vill inte kämpa.« (Red har tagit bort den etniska benämningen.)

Det var inte första gången som kritik riktades mot läraren.

— Hen kom för sent till lektionerna och avslutade dem för tidigt. Lärarens uppgifter var för enkla, enligt eleverna.

Niclas hade pratat enskilt med läraren om vikten av att komma i tid. Han hade också försökt ge konkreta tips kring upplägg av lektioner under arbetslagsträffarna. De var riktade till alla men i första hand ämnade för kollegan.

— Men hen halkade hela tiden tillbaka i samma hjulspår.

Lärarens kränkande agerande, som eleverna nu berättade om, var mer svårhanterligt.

— Jag stod inför ett dilemma. Skulle jag konfrontera läraren eller lyfta frågan direkt till rektorn?

Niclas valde att i elevernas ställe gå till rektorn. Händelsen kunde bli en rättssak och då var det främst rektorns ansvar, kände han.

Läraren blev förbannad. Hen tyckte att Niclas hade »tjallat« till rektorn i stället för att ta det direkt. Det blev en ganska hätsk stämning men efter rektorns samtal lugnade det ned sig. Läraren sökte sig vidare till en ­annan arbetsplats efter några månader.

— Jag tror att många hade valt att bara prata med läraren i stället för att stå upp för eleverna. Det var extremt jobbigt ett tag men jag är glad att jag agerade. Elevernas tillit ökade efteråt.

Händelsen ligger några år tillbaka i tiden.

I dag utbildar Niclas lärare även på andra skolor och möter ganska ofta en obehaglig jargong i lärarrummen. Kolleger kan sitta ­öppet och gnälla över att dagens elever är »lata och inkompetenta«.

— I dag är jag mer modig och tar diskussionerna när lärare spyr ut sin frustration över elever. Det provocerar mig när kolleger bara sitter tysta eller håller med. Ingen vill att eleverna ska prata skit om oss. Ändå gör många lärare det om eleverna i fikarummet. Vi har ett demokratiskt uppdrag och borde leva som vi lär.
 

Lasse pratade med de inblandade — och eleven fick en ursäkt

År efter år ser Lasse kolleger som fastnar i att leta fel hos sina elever. Han är yrkeslärare på ett gymnasium. Som arbetslagsledare försöker han ge råd men lärarna hamnar ofta i försvarsställning.

— Varför får alltid jag de dåliga eleverna? undrar de. I stället för att ställa sig frågan: Varför funkar de inte hos mig? De verkar inte se sin egen roll i samspelet med eleverna.

Varje vecka håller Lasse i arbetslagsmötet där lärarna diskuterar olika dilemman kring eleverna. Det handlar ofta om skolkande eller störande elever. Lärarna har beslutat om gemensamma policyregler för att bemöta eleverna på liknande sätt.

Elevernas språkbruk är ett återkommande samtalsämne. Lasse beskriver att jargongen mellan eleverna ofta är »rå men hjärtlig« men ibland går de över gränsen.

— Språket är normalt hemskt bland våra yrkeselever. De är fula i mun och säger ord som bög när de vill vara lite taskiga i allmänhet och exempelvis guling till dem som kommer från Asien. Som vuxen måste man reagera direkt. Det får absolut inte förekomma sådant kränkande språk.

Trots att lärarna ska hålla sig till den gemensamma policyn ser Lasse gång på gång kolleger som »glömmer bort« sin yrkesroll. De försöker bli kompis med elever på ett sätt som ställer till problem. De ser mellan fingrarna när saker inträffar på lektioner och får svårt att sätta gränser. Det kan leda till situationer där eleverna blir kränkta.

Lasse beskriver ett samtal han vid ett tillfälle fick från en förälder:

— Är det okej att en elev blir kallad neger inför alla i klassen utan att läraren reagerar? undrade föräldern upprört.

Hennes son hade berättat att en klasskompis från ett afrikanskt land hade blivit kallad neger av en annan elev under en lektion. Den undervisande läraren hade inte sagt ett ord.

Lasse, som har haft åtskilliga samtal med elever och lärare om nedlåtande språkbruk, kände sig både uppgiven och besviken på kollegan.

— Jag försöker prata med kolleger den mjuka vägen. Men ibland skulle jag vilja vara mer rakt på sak och säga till på skarpen.

Lasse tog upp saken med skolledningen och läraren. Han pratade enskilt med eleven som betett sig illa och eleven som hade blivit utsatt. Därefter samlade han hela klassen. Det visade sig att den utsatta eleven hade blivit förolämpad flera gånger av samma elev. Han hade känt sig ledsen och sagt ifrån men inget förbättrades. Eleven som kränkte hävdade att han inte förstått att klasskamraten tagit illa vid sig. De var ju kompisar.

— Han bad om ursäkt till eleven och jag poängterade att alla elever måste vara vaksamma på sitt språkbruk. När jag tog upp det med läraren så bad han om ursäkt med orden: Förlåt, jag hade väl dövörat till.
 

Utan stöd hade Mia riskerat att ge upp sina värderingar

Hur kan de stava så illa? utbrast en lärare och läste upp några exempel från ett prov som hon samlat in. En annan lärare skrattade rått och tyckte att det var beklagligt att elever som inte har tillräcklig intelligens går på gymnasiet.

Mia, som nyss hade börjat arbeta på den fristående gymnasieskolan, rös när hon hörde kollegernas föraktfulla skratt åt elevernas misstag. Hon visste att de elever som hängdes ut inför alla i lärarrummet hade olika diagnoser som adhd, add och dyslexi.

— Jag blev chockad. Jag vet inte hur lärarna uppträdde på lektionstid men det kändes som om de saknade människointresse. De ­relaterade inte till eleverna utan tyckte bara att det var deras eget fel att de misslyckades.

Mia mådde dåligt av arbetskamraternas råa ton mot eleverna men hon vågade inte säga ifrån. Hon var inte utbildad lärare utan hade en annan högskoleexamen.

— Det kändes svårt att gå på lärarna direkt. Jag tänkte att de bara skulle avfärda mig.

Det pågick omstruktureringar på skolan vilket gjorde att problemen blev värre med tiden.

— Flera lärare var trötta på jobbet och tog ut det på eleverna men även på kolleger och föräldrar. De var inte respektfulla mot någon.

Mia blev vän med två lärare på skolan. De försäkrade henne om att det inte var lika illa på andra skolor. Hon härdade ut genom att dagligen diskutera värderingar och förhållningssätt till eleverna med sina nya vänner.

De diskuterade flera gånger ifall de skulle ta upp det återkommande skitsnacket om eleverna med rektorn. Men när de såg att rektorn bara lät allt som togs upp på lärarkonferenserna passera, insåg de att det inte var någon idé.

— Det otäcka var att om jag inte hade haft mina kolleger att prata med så hade jag trott att det var jag som tänkte fel. Det hade varit svårt att få vägledning och behålla mina värderingar utan deras stöd.

Mia valde att sluta på gymnasieskolan. Efter fyra år på olika skolor arbetar hon i dag med yngre elever på en grundskola.

— Det är stor skillad på hur man ser på eleverna här i jämförelse med gymnasiet. Där lade man allt ansvar på eleverna oavsett om de hade diagnoser. Här visar ­lärarna ett helt annat engagemang för elever som har det svårt. Ibland nästan för stort engagemang.


Fotnot. Namnen är fingerade.

Anmälan till BEO

Anmälningar till Barn- och elevombudet (BEO) har ökat när det gäller skolpersonals kränkningar av elever. Fler skolhuvudmän har också kritiserats för bristande hantering av kränkningarna.

 

  Anmäln. Brist
2010 485 35
2011 420 53
2012 422 76
2013 475 93
2014 532 148

ur Lärarförbundets Magasin