Ingår i temat
Nyanländ
Läs senare

Lång resa mot ovisshet

Basketen och skolan har blivit femtonåriga Murtaza Nazaris fasta punkter. Han kom ensam från Afghanistan i oktober.

13 Maj 2016

— Min första dag i Sverige var den 16 oktober. Jag kom ensam, säger Murtaza Nazari, 15.

På basketplanen är han en blivande guard, enligt tränaren. Strategisk och smidig, den som tar ansvar för att få upp bollen mot motståndarnas korg.

Det är säkert egenskaper som behövdes under den månad plus sex dagar det tog att ta sig till Sverige. »If you see da police, warn a brother«, står det på hans tröja.

Murtaza Nazari kommer från Ghazni i Afghanistan och tillhör den förföljda folk­gruppen Hazara. Familjen bodde i Quetta i Pakistan i många år innan hans pappa bestämde att äldste sonen skulle fly till Europa.

Från Pakistan till Iran i vanlig bil, hopträngd med 16 andra. Från Iran till Turkiet till fots över bergen. Från Turkiet till Grekland med båt.

— Och från där till här — tåg, buss, tåg, buss. Jag kände ingen och hittade inte så jag följde andra.

I Grekland fick Murtaza Nazari veta att Sverige är ett land med stor respekt för barn och med de bästa universiteten i världen. Han visste att huvudstaden heter Stockholm så när han såg tavlan med tågtidtabellen vid ankomsten till Malmö bestämde han sig. Några timmar senare togs han emot av Migrationsverkets personal på Stockholms centralstation. Efter 13 dagar på flyktingförläggning fick han sin familjehemsplacering.

— Det var den 28 oktober jag kom till min svenska familj, säger Murtaza Nazari.

Familjen har ett stort basket­intresse och nu spelar han i »Välkommen hit« — Svenska Basketbollförbundets satsning för ensamkommande. Från att aldrig ha hört talas om sporten tränar han nu flera gånger i veckan.

Murtaza Nazari går i nian i Trångsundsskolan i södra Stockholm. Det är många ensamkommande på skolan och alla utom han går i språkintroduktion.

— Jag var den förste afghanen. De visste inte vad de skulle göra med mig så de skickade mig till en vanlig klass. Jag hade tur, för nu får jag läsa de andra ämnena också och inte bara svenska.

Han tar engelska till hjälp när det känns knepigt men lär sig mer och mer svenska. Han hänger med ganska bra i de teoretiska ämnena, framför allt i matte och NO, och har gjort de nationella proven — på engelska. Men praktisk-estetiska ämnen hade han aldrig haft förut.

—Det är jätteviktigt att gå gymnasiet och få bra betyg så att jag kan börja på univer­sitetet direkt sedan. I Pakistan tyckte jag att matematik och fysik var roligast men nu tycker jag mest om SO, säger Murtaza Nazari.

Trots detta pluggar han inte mycket och han läser inte böcker som förr. Det beror på mardrömmarna och oron för framtiden. Han har ännu inte fått komma till Migrationsverket på intervju och han vet inte om han kommer att få ­uppehållstillstånd.

— Pojkar som kom hit efter mig har varit på intervju. Jag tänker hela tiden på vad som ska hända med mig.

Mamma, pappa, två yngre systrar, lillebror och flickvän är kvar i Pakistan. Han »träffar« dem varje dag via Viber. Saknaden är svår och en återförening osäker.

— Men jag hoppas, säger Murtaza Nazari.

Som tur är kan han prata med sina familjehemsför­äldrar och sin svensklärare.

— Då blir jag lugnare. De är jättesnälla.

Murtazas tips till lärare

  • Upprepa när vi inte förstår, gärna många gånger.
  • Översätt och förklara på engelska när det behövs.
  • Bry er och förstå att den som saknar sin familj och väntar på besked är stressad.

Alla artiklar i temat Nyanländ (20)

ur Lärarförbundets Magasin