Läs senare

Lärarlöneyftet får inte splittra kåren

LedareTrots goda intentioner har lärarlönelyftet inte landat bra. Lärarförbundet fortsätter jobba för att ingen ska känna sig bortprioriterad.

26 Okt 2016
Johanna Jaara Åstrand Lärarförbundets ordförande Följ och kontakta mig på Twitter: @JohannaJAstrand
Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande
Följ och kontakta mig på Twitter: @JohannaJAstrand

Det som skulle bli en samling för läraryrket upplevs av alltför många som en splittring av kåren. Det ­råder tryckt stämning i många lärarrum. Jag delar den besvikelse och frustration som lärare vittnar om. Lärarlönelyftet har inte landat bra trots de bästa intentioner.

Vi i lärarförbundet har under alla år ­jobbat för att bryta trenden med eftersläpande ­löner. Det har vi gjort i fackliga förhandlingar och genom att söka allmänhetens stöd i ­opinionsbildningen. Inför förra riksdagsvalet krävde vi en statlig satsning och fick gehör för det.

Som ordförande i Lärarförbundet tar jag fullt ansvar för att jag och vårt förbund har jobbat målmedvetet för att få ett lärarlönelyft. Vi har lyckats få regeringen att satsa 3 miljarder kronor i en unik och viktig satsning, men jag vill dock vara tydlig med att det är regeringens satsning — inte vår. Vi har ­kunnat påverka med viktiga förbättringar så att fler lärarkategorier omfattas och pengarna premierar »vanligt lärararbete«, inte nya ­arbetsuppgifter. Men det är regeringen som har bestämt spelreglerna och huvudmännen som ansvarar för den lokala tillämpningen.

Vi i Lärarförbundet har hela tiden vetat att lärarlönelyftet inte räcker till alla som upp­fyller kriterierna. Därför har vi från början varit tydliga med att även kommuner och fristående skolor måste satsa.

Inte en enda lärare ska behöva höra »du uppfyller kriterierna, men pengarna är ­tyvärr slut«. Vi befarade att inte alla huvudmän skulle förstå att ta sitt ansvar, men det var aldrig skäl nog att säga »Sveriges lärare vill inte ha de här 3 miljarderna«. Det var skäl för att trycka på för lokala samlingar.

Kriterierna i lärarlönelyftet ligger i linje med så gott som varenda lokal löne­policy i hela landet. Det är alltså inget konstigt med kriterierna. Det konstiga är att de inte används, som en grund för den skola huvudmannen vill skapa.

Det konstiga är att läraryrket inte redan är högre värderat — att det inte lönar sig att utbilda sig, vidareutbilda sig eller ta sig an de tuffaste pedagogiska utmaningarna. Det konstiga är att en lärare kan ha en chef som säger »jag tycker att du ska ha mer i lön, men jag kan inte/ får inte ge dig mer«.

Splittringen i kåren orsakas inte av att lärararbetsgivarna får 3 miljarder till lärar­löner. Den orsakas av att de inte tar ett samlat grepp om lärarlönerna och satsar de också. Arbetsgivarna lämnar skolledarna i sticket med att motivera lönerna och förklara varför alltför många lärare fortfarande kommer att vara felavlönade.

Det finns kommuner — som Nybro och ­Botkyrka — som gör egna lokala lärarlönelyft som kompletterar lärarlönelyftet. Betydligt fler måste följa de exemplen. Reaktionerna i lärarrummen talar sitt tydliga språk. Det ­spelar ingen roll hur kloka tankar och fina ambitioner vi har nationellt om inte varje ­lärare på sin arbetsplats får känna sig uppskattad, sedd och värderad för det skickliga och viktiga arbete hen utför varje dag.

Vi i Lärarförbundet bestämmer inte över vare sig lärarlönelyftet eller huvudmännens lönearbete, men vi har makten att fortsätta trycka på för att lärarkåren som helhet ska uppvärderas och ingen lärare ska behöva känna sig bortprioriterad.

ur Lärarförbundets Magasin