Läs senare

”Lärarna har blivit lurade”

Både lärare och elever har förlorat på lagändringen. Dessutom blir likvärdigheten lidande, säger forskaren Lisa Asp-Onsjö.

av Lenita Jällhage
08 Feb 2017
08 Feb 2017
Lisa Asp-Onsjö, Göteborgs universitet, forskar bland annat om elever med behov av stöd. Foto: Emelie Asplund

Färre får stöd

Källa: Skolverket

Politikerna svek de svagaste eleverna när kravet på åtgärdsprogram togs bort i skolorna för alla elever. Det anser docent Lisa Asp-Onsjö som forskar om frågor kring elever i behov av stöd, åtgärdsprogram, elevdokumentation och individuella utvecklingsplaner, vid Göteborgs universitet.

— Jag känner mig mycket kritisk till att elever som behöver stöd nu försvinner i mängden. De elever som inte har åtgärdsprogram syns inte i statistiken längre men de är kvar i klassrummen, säger Lisa Asp-Onsjö.

Hon påpekar också att likvärdigheten blir allt sämre och färre elever får godkända betyg i alla ämnen när de slutar grundskolan.

De gamla åtgärdsprogrammen som gällde alla elever i behov av stöd var, enligt henne, en viktig rättighet för elever och föräldrar. Men de var också ett viktigt verktyg för lärare där det pedagogiska stödet till eleven dokumenterades och följdes upp. Åtgärdsprogrammen skulle arkiveras och kunde överklagas. Vid skolbyten eller byten av lärare behövde man inte börja på ruta ett.

Röster ur undersökningen

I undersökningen gavs lärare tillfälle att med egna ord uttrycka vad de tycker om extra anpassning. Här är några av svaren.

”Det finns inte tillräckligt med resurser och för många elever.”

”Mycket pedagogiska bedömningar, anpassat material, mycket möten, mycket administration.”

”Min undervisningstid är samma men arbetet ökar på grund av extra anpassningar.”

”Man behöver individualisera undervisningen mycket mer.”

”Mer hamnar på mentorer och lärare som inte hinner med och får mindre stöd.”

”Om man är själv så ska man ha koll på allt.”

”Alla ska integreras oavsett svårigheter.”

”Mer planering, anpassning till fler elever, brist på kommunikation mellan avdelningarna.”

— Det fanns en tydlig gång för hur man skulle göra och vad som gällde. Nu är många lärare osäkra på hur de ska ge eleverna stöd. Jag tycker lärarna har blivit lurade att förändringen skulle leda till mind­re administration och bättre förutsättningar att hjälpa eleverna.

Under ett par decennier, ­innan lagen ändrades 2014, fick knappt var femte elev i Sverige stöd utifrån ett åtgärdsprogram. Det visar en tidigare undersökning från Skolverket.

Läsåret 2012/13 var an­delen elever i grundskolan med åtgärdsprogram 13,9 procent. Förra läsåret sjönk andelen till 5,6 procent. Hur många elever som därutöver får extra anpassningar i de svenska klassrummen kan ingen myndighet svara på. Lärarna i Lärarnas tidnings undersökning ropar dock efter resurser och stöd för att kunna hjälpa alla som behöver. De saknar tid, kunskaper, lärarkolleger, specialpedagoger/speciallärare och andra resurspersoner för att stötta eleverna.

— I Finland får fortfarande drygt 20 procent av alla elever ett mer ”allmänt” stöd som dokumenteras. Därutöver har drygt 8 procent av eleverna ett mer omfattande stöd. I Finland ligger elevernas resultat fortfarande på en hög och likvärdig nivå, säger Lisa Asp-Onsjö.

Hon har inget enkelt recept på vad som behöver göras för att få bukt med situationen men hon tror att åtgärdsprogrammen är tillbaka som verktyg på skolorna inom fem år. Lisa Asp-Onsjö konstaterar att likvärdigheten i svenska skolan riskerar att bli ännu sämre än i dag om inte frågan om elevernas stöd prioriteras.

— Med vårt friskolesystem och rätten att välja skola har vi fått en skiktad skolmarknad där vissa skolor väljs bort. Det påverkar deras ekonomi och möjligheten att attrahera lärare. På de här skolorna är behoven av stöd ofta stora. Eleverna som blir utan stöd drar nitlotten. Men i slutändan förlorar hela samhället.

ur Lärarförbundets Magasin