Läs senare

Lärarna nöts sakta ner

För att arbetsmiljön ska bli uthärdlig måste man återskapa lärarnas utrymme för egen tid, skriver Karl-Yngve Åkerström.

15 Apr 2010

Larmrapporterna om arbetsmiljön duggar allt tätare. Särskilt äldre lärare är hårt drabbade av negativ stress. Under dessa omständigheter borde det vara angeläget att åtminstone söka bromsa den förtida utslagningen av lärare genom åtgärder för arbetsmiljön.  
  Svensk arbetsmiljöforskning har högt anseende internationellt. Ända sedan 1960-talet har vi också legat långt framme när det gäller kunskapsutvecklingen kring negativ stress. Professor Töres Theorell och hans kollega Robert Karasek har utvecklat en modell för beskrivning av arbetsmiljön i stressfaktorer och som visat sig fruktbar i praktisk tillämpning.  
  Det är tre faktorer som är relevanta: kraven i arbetet, graden av egenkontroll av arbetet samt graden av stöd från ledning och/eller arbetskamrater. 

Ett arbete med höga krav, låg egenkontroll och ringa stöd innebär hög risk för hälsan. I läraryrket är kraven höga, såväl i form av egen ambition som från föräldrar och samhälle.  
  Tidigare hade lärare relativt hög egenkontroll av arbetssituationen. Arbetsformer och planering kunde läggas upp relativt fritt så länge som man höll sig inom läroplan och budget. Förberedelser kunde ske på tider som passade var och en just då. Man hade därmed också mera energi för att hjälpa och stödja varandra informellt och skolledningen kunde i bästa fall också fungera i detta hänseende.  
  På senare år har på många håll den pedagogiska ledningen förblivit vackra visioner.  
  Lärare förväntas inte bara fullgöra lektioner, som fordrar anspänning för att man ska kunna vara lyhörd och föra dia log samt mobilisera sina ämnes kunskaper på ett bra sätt. När lektionerna är över kan man inte unna sig att gå ned i varv utan då kommer samarbetsdiskussioner med kolleger, samtal med elever och föräldrar samt lektionsförberedelser. Det brister fortfarande dessutom i tillgången på ostörda arbetsrum för detta.  
  Kvällar och helger innebär dessutom inte vila utan skolarbete. En maskin som ständigt går på högvarv slits ned. Det är likadant med människor. 

Den ökade närvaroplikten i skolan för lärare har måhända haft ett gott syfte när det gäller att underlätta samarbetet i lärar lag. Men detta hjälper föga om priset blir att man långsamt nöter ned lärarkåren intill gränsen för sammanbrott.  
  Genom forskning och erfarenhet vet man att samarbete i grupp under vissa omständigheter både kan vara eff ektivt och minska stress. Arbetslag får dock inte bli ett självändamål eller något man skapar för formens skull utan förutsättningar för adekvat innehåll. 

Det finns sällan enkla lösningar på komplicerade problem. I dessa sammanhang vill jag varna för stuprörsseende. God pedagogik fordrar också god arbetsmiljö.  
  Sålunda tror jag att det inom ramen för läroplanerna vore möjligt att återskapa en del av det andrum som lärare så väl behöver, genom att förstärka graden av egenkontroll över arbetssituationen.  
  Då kanske våra ungdomar åter igen vågar satsa på läraryrket och vi får en skola som blir ett föredöme för det övriga arbetslivet när det gäller arbetsmiljö i stället för ett avskräckande exempel.

ur Lärarförbundets Magasin