Läs senare

Lärarna som möter utvisningshotade elever varje skoldag

NyanländaOrden från elevens redovisning skriker rakt ut i klassrummet: ”Alla vill död.” Läraren Aziza Ali visar den rosa planschen för sina kolleger på Liljeholmens gymnasium. När de ensamkommande barnen börjar prata om självmord räcker lärarrollen inte till.
– Eleverna har så ledsna ögon, förra året var det inte så, säger Aziza Ali.

av Torbjörn Tenfält
16 Feb 2017
16 Feb 2017
Lärarna Alexandra Ljungkvist-Sjölin, Helén Ahlström och Aziza Ali på Liljeholmens gymnasium. Foto: Torbjörn Tenfält

Samma dag som fyra myndigheter håller krismöte om risken för en självmordsvåg bland ensamkommande barn försöker lärarna på Liljeholmens gymnasium i Stockholm motivera sina nyanlända elever att gå färdigt gymnasiet.

– De ser ingen anledning att lära sig svenska, för de vet att de ryker när de är 18. Så varför ska de ens vara här i skolan, säger Helén Ahlström, lärare i svenska som andraspråk.

I höstas tecknade regeringen ett återvändandeavtal med Afghanistan. Personer som har fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd ska skickas hem. Efter massiv kritik från framför allt skolan backade regeringen och beslöt att ensamkommande flyktingbarn som tidigare fått besked om utvisning när de fyllt 18 år ska få gå klart gymnasiet.

En kartläggning som Socialstyrelsen gjort visar att flyktingpolitiken skapar stor oro bland ensamkommande barn och ungdomar. I 27 av 51 tillfrågade kommuner har Socialstyrelsen fått kännedom om att unga ensamkommande haft självmordsplaner. Självmord diskuteras på olika nätforum och i tre fall har ungdomar tagit sitt liv.

Socialstyrelsen träffade i går Barnombudsmannen (BO), Migrationsverket och Inspektionen för vård och omsorg (IVO) för att också diskutera den allvarliga situation ett nätverk av socialsekreterare och pedagoger beskriver. Under rubriken ”Vi står inte ut” slog de nyligen larm om att ensamkommande barn och ungdomar planerar självmord i grupper på nätet. Bland annat skickar de bilder och budskap som uppmanar till självmord.

På Liljeholmens gymnasium går cirka 250 elever introduktionsprogrammet språkintroduktion under ett år. Nyanlända asylsökande ungdomar bosatta i Stockholm kan börja här på hösten det år de fyller 16 år. Detsamma gäller nyanlända invandrarungdomar med uppehållstillstånd eller uppehållsrätt.

Aziza Ali, lärare Liljeholmens gymnasium.

– Vi möter de här eleverna varje dag. De är en del av vår vardag. Vi ser hur de påverkas och förändras, säger Aziza Ali, lärare i SO och svenska som andraspråk.

Hon och hennes kolleger Helén Ahlström och Alexandra Ljungkvist-Sjölin märker en tydlig skillnad i sinnesstämning hos de elever som går det här läsåret jämfört med förra året. Då gick drygt 600 elever på skolan, som en följd av den stora flyktingvågen under 2015 då cirka 35.400 ensamkommande barn- och ungdomar sökte asyl i Sverige.

– Eleverna har så ledsna ögon, förra året var det inte så. Det gör så ont när jag vinkar hej då för dagen och ser de ledsna ögonen, säger Aziza Ali.

Alexandra Ljungkvist-Sjölin, lärare Liljeholmens gymnasium.

Alexandra Ljungkvist-Sjölin, lärare i teater och svenska som andraspråk, nickar instämmande.

– Det knyter sig i magen när jag ser deras armar och alla skärskadorna. Här finns jättemycket självskadebeteende för de tänker: jag ska åka i väg och dö. De ser ett svart staket som väntar.

I höstas fanns de tre arbetskamraterna bland de 300 lärare som i ett upprop publicerat i Svenska Dagbladet protesterade mot regeringens flyktingpolitik och slog fast att den omöjliggör deras arbete i skolan.

Nu konstaterar trion att frånvaron är mycket högre det här läsåret jämfört med det förra.

Helén Ahlström, lärare LIljeholmens gymnasium

– Eleverna kan inte sova och går till doktorn och får sömnmedel. Sedan kan de inte vakna och så blir det en ond cirkel, säger Helén Ahlström.

Vad gör ni för att försöka bryta den onda cirkeln?

– Jag försöker få dem att ändå komma till skolan. Oftast är det bättre för deras psykiska hälsa att befinna sig bland kompisar och lärare. Något lär man sig även om man mår dåligt, säger Helén Ahlström.

Nu märker jag dessvärre att eleverna börjar jämföra olika grupper. Afghaner undrar varför somalierna och eritreanerna får stanna.

Alexandra Ljungkvist-Sjölin nickar:

– På rasten kan man behöva sätta sig en stund och lyssna. Och säga att man förstår att det är tungt även om man inte har någon lösning. Nu märker jag dessvärre att eleverna börjar jämföra olika grupper. Afghaner undrar varför somalierna och eritreanerna får stanna. Vårt system gör att redan utsatta grupper börjar spela ut varandra. Det är så sjukt.

För att motverka splittring försöker lärarna skapa ett klimat i klassrummen där eleverna accepterar varandra.

– Alla bär på något och det är inte säkert att man vill berätta det. Man ska visa respekt och vara snäll mot varandra, säger Helén Ahlström.

BO slår i en ny rapport fast att elevhälsan måste stärkas för att möta det växande problemet med nyanlända barns psykiska ohälsa. Barnens tillstånd riskerar att bli värre under asylprocessen.

På Liljeholmens gymnasium finns tre kuratorer och en skolsköterska, som alla har väldigt mycket att göra. Många elever har problem med huvudvärk och magont.

Den pressade situationen för elevhälsan gör att lärarna får ägna mycket tid åt elevvårdande arbete. Det kan handla om samtal med god man eller kontaktpersoner på boenden. I vissa fall måste socialtjänsten kopplas in. En stor del av eftermiddagarna brukar gå åt till att ta reda på varför elever inte kommer till skolan och försöka locka dem att komma tillbaka.

– Man blir väldigt trött. Det påverkar oss psykiskt, säger Helén Ahlström.

Vad får ni själva för stöd?

– Vi har varandra, framför allt vi som sitter i samma arbetsrum. Man vet att den andre vet hur det är.

Lärarna har också möjlighet att få stöd och vägledning av kuratorerna.

– Det är jättebra att vi kan få det, men att ta tag i det är ett moment i sig. Man har inte tid, säger Alexandra Ljungkvist-Sjölin.

Har någon av er funderat på att byta jobb?

Alla tre skakar på huvudet.

– Nej, som det är nu känns det ännu viktigare att vara här och stötta eleverna.

Behövs det mer resurser och i så fall vad?

– Det handlar inte om resurser. Ge de här barnen möjlighet att stanna. Jag ser ingen annan lösning, säger Alexandra Ljungkvist-Sjölin.

ur Lärarförbundets Magasin