Läs senare

Ledighet med eller utan mervärde

av Mikael Ekström
10 Nov 2016
10 Nov 2016
Mikael Ekström, Grundskollärare 1—7, Banslätts­skolan i Tullinge

Det var en månad kvar av terminen. Jag hade redan fått in fyra ledighetsansökningar för veckorna efter det ­annalkande jullovet. Alla fyra på minst två veckor. Två skulle till Thailand, en till Dubai och en till Egypten. Antingen skulle eleverna med familj vara utomlands i fem-sex veckor eller så valde de att åka när terminen precis skulle börja. På två av ledighetsansökningarna fanns det dessutom en post-it-lapp som frågade om jag redan nu kunde tala om vad eleven skulle ha för läxa så de »slapp ha« skolarbete på semestern. Som vanligt vid denna tid var jag hyggligt sönderstressad, precis som många andra lärare, och visste knappt vad jag skulle göra nästkommande lektion, än mindre vad eleverna, eller jag själv, skulle syssla med i detalj tre veckor in på nästa termin.

Ansökningarna skulle avslås eller tillstyrkas av mig som mentor, men alla inblandade visste att det var ett spel för galleriet. Resorna var bokade, betalda och sågs fram emot sedan länge. I vilken ruta mitt kryss hamnade var helt oväsentligt.

Jag var inte obekant med debatten som florerade huruvida det faktiskt kan vara ett »mervärde« för eleverna att åka på semester under terminen med familjen. En debatt som jag inte orkat engagera mig, för jag hade personligen inte upptäckt något mervärde i det.

Helt ärligt, så har majoriteten av redovisningarna av de elever som varit utomlands några veckor under läsåret sett ut ungefär så här: (1) Eleven läser innantill ur en resedagbok som oftast slutar efter tre dagar, och då har åhörarna i stort sett endast fått en detaljerad genomgång av vad eleven ätit på flygplanet och på all-inklusive-hotellets buffé, (2) ett bildspel med oförsvarbart många bilder på hotellets pool samt (3) uppvisande av ett par billiga souvenirer. Mervärde? Tveksamt. Jag har dessutom slutat ställa följdfrågor på redovisningarna. Sist jag gjorde det hade en elev varit i Paris, vilket passade utmärkt eftersom vi arbetade med Europa. Eleven visade stolt upp en nyckelring som föreställde en miniatyr av Eiffeltornet med kommentaren: »Den här köpte jag!«

»Vad fin«, sa jag, »och vad föreställer den?«

Eleven tittade på sin nyckelring och sa »Paris«.

Jag beviljade naturligtvis elevernas ledighetsansökningar precis som jag kommer att göra i fortsättningen. Eleverna får säkert trevligt på sina semestrar och de får ta igen det som de missat när de kommer tillbaka. Jag kommer att vara nöjd om de kan berätta vilket land de varit i, men jag blir inte förvånad om någon säger Paris.

Från löpet

ur Lärarförbundets Magasin