Läs senare

Män söker män till förskolan 

En del kompisar kan säga ”Har du virkat i dag?”. Andra tycker det är stort att Michael Fransson, 21 år i sommar, vikarierar på en förskola. Själv är han bara stolt, säger han. 

29 Mar 2005

Michael Fransson är en av ett tiotal förskollärare, barnskötare och modersmålstränare som ingår i ett manligt nätverk i Landskrona. Det initierades för ett år sedan av förskolläraren Ulf Sjöberg och just denna dag träffas några av dem i Glumslövs skola för att jobba fram en utställning. 
  De har skrivit presentationer av sig själva och samlat citat från arbetskamrater, föräldrar och elever. Allt ska nu skrivas prydligt på dator för att med foton hamna på skärmar som efter en inledning i Landskronas stadshus ska vandra runt i kommunens högstadieskolor och gymnasier. 
  Målen för nätverket är att stärka sig själva, att få män att stanna kvar i yrket och att rekrytera nya män till förskolan. 
  Michael är just en sådan man som nätverket vill locka kvar i förskolan. Det här är hans historia: 

”Min syster är lärare, en annan utbildar sig till det och jag tänkte nog också bli lärare. Jag praktiserade på en förskola och det kändes rätt. 
  Jag gick tre år på barn och fritid och är barnskötare. Jag sökte ett vikariat som förskollärare här på Glumslövs förskola, först för ett halvår men det blev förlängt. Om det blir ytterligare förlängt har jag varit här i två år i augusti och då blir jag tillsvidareanställd. 
  Jag vet inte hur jag ska göra. Vill jag ha ett fast jobb? Eller ska jag utbilda mig till förskollärare? Jag skulle få några tusen mer i månaden om jag jobbade på fabrik, men det är på förskolan jag trivs. 
  Man får en sådan uppskattning från både barn och föräldrar. De senare är jätteglada över att det finns en kille där så att det blir lite liv i luckan. Jag spelar mycket gitarr, lite rockiga sånger då. Och jag gräver stora hål i sandlådan i stället för att göra små kakor! 
  Man känner verkligen att man gör en insats, det känns jättebra. 
  Men jag vet ju inte än om det är det här jag vill göra hela livet …”
 
Ulf Malmqvist avslutade sin presentation av sig själv för utställningen med orden ”Är du stark och trygg i din mansroll, bli en dagisfröken!” Hans pappa satt i barnstugeutredningen och för Ulf kändes det naturligt att jobba med barn. Hans första sommarjobb var på kollo. Det här är hans berättelse: 

”Jag har varit förskollärare sedan 1981 och jobbat som sådan utom två år då jag läste litteraturvetenskap. Och då längtade jag tillbaka till mitt yrke, att arbeta med människor och i arbetslag 
  Nu jobbar jag på kvartersskolan Juno för barn mellan fyra och åtta år. Det är ett samarbete mellan bostadsföretaget och kommunen i ett invandrartätt område. Jag är utvecklingsansvarig men jobbar också som vanlig förskollärare. 
  Jag är snart 45 år och det har aldrig varit roligare än nu att jobba i förskolan! Juno är ett spännande projekt med en bra ledning och trygghet i yrkesrollen. Det är kul att kunna känna så efter så lång tid. 
  Jag minns 80-talet som en jobbig tid då alla skulle göra pengar – det kändes mesigt på något sätt att jobba på förskola då. 
  Det bästa med att vara förskollärare är nog att jobba tillsammans med andra människor och att det är så oförutsägbart. Man kommer varann så otroligt nära, stress och press binder en samman. 
  På en förskola märkte jag en rädsla, de verkade tycka att det var obehagligt med en man där, även om jag inte kan sätta fingret på det. Annars har jag bara mött en väldig välvilja och folk är glada att det kommer en 
  man. Men man får inte ge manliga förskollärare ett egenvärde. Först och främst ska man vara en god pedagog, det är så jag vill bedömas. 
  Just nu börjar riktningen gå mot att se vad barnen kan i stället för att legitimera sin yrkesroll genom att leta efter det barnen inte kan. Barnomsorgen har varit full av felfinnare. Ändå är det ett så positivt yrke. 
  Ett syfte med nätverket är att vi träffas och känner styrka av varandra. De flesta jobbar ensamma med kvinnor, det kan bli lite ’könsensligt’. Men det främsta målet är att få fler män att jobba i förskolan 
  Hittills har vi samarbetat med syokonsulenterna i ett projekt som kallas ’kille till kille’. Vi har varit ute på yrkesvalsdagar inför gymnasiet och prao. Vi ser till att den kille som vill praktisera på förskola blir garanterad en manlig handledare. 

Vi har pratat med klasser med enbart killar och man märker att det tänds ett litet ljus hos vissa. De flesta har ju egna erfarenheter av dagis men har inte reflekterat över att de själva kan jobba där. Man kan märka en aha-upplevelse hos dem, men attityden är ju att de ska visa ett ointresse … 
  Vi har också försökt ta kontakt med andra manliga nätverk för förskolan, men inte lyckats än. 
  Jag hoppas att man ska hitta medel för att få fler män till förskolan. Men jag tror att man slår pannan blodig om inte lönen höjs. Det handlar om lön och status. Jag tror ändå att vår status har utvecklats, vårt fack har lyckats bra där.”

Göran Andersson har jobbat i 25 år som förskollärare, i princip hela tiden på Rockadens förskola på Västra Fäladen i Landskrona. Så här berättar han: 

”Jag trivs så förbaskat bra. När jag gick ut utbildningen 1978, sa min psykologilärare att snittet för manliga förskollärare är fem år, sedan blir de föreståndare. Jag gav henne handen och lovade att jag skulle ge mer än fem år. Nu är jag rektors ersättare vid sjukdom. 
  Jag minns att jag praktiserade på en förskola i högstadiet. Jag ville göra det, men var rädd att andra skulle tycka att jag var mesig. Sedan tänkte jag jobba på bank och läste tvåårig ekonomisk linje. Jag kom till kontoret på en bilfirma och insåg att det inte var kul. Vad gör jag här? 
  Folk sa till mig att jag borde jobba med människor och inte med papper. Jag fick råd av mina närmaste och de hade rätt. 
  Jag jobbar med femåringar och är mycket glad över att få göra det. Jag väljer helst en åldersgrupp och helst fem år. De är äldst och man har ett nära samarbete med skolan. Det bästa med förskolan är friheten. Att kunna säga till ungarna på morgonen att nu går vi ut och spelar fotboll eller nu går vi och matar djuren. 
  På min arbetsplats är jag den ende mannen. Det har varit några andra män då och då och de åren har varit de trevligaste för min del. Men jag tycker också det är bra att jobba med en kvinnlig kollega. Arbetslaget måste fungera bra, ’det är bäst med en blandning’, som en flicka sa. 
  Jag vill vara en av pedagogerna. Jag förstår föräldrarna när de säger att barn behöver manliga förebilder. Men jag jobbar med människor, vill ses som pedagog och inte som man. Man måste ha kompetensen. 
  Jag har aldrig varit med i ett manligt nätverk förut och det är jättekul. Också att göra den här utställningen, för mig är det en kick. Jag har också besökt två sjuor där vi har pratat om yrket. Frågat vad de kommer ihåg från sin tid i förskolan, vad de tänker göra med sitt liv och att de behövs i förskolan. 
  Den vidareutveckling jag har tänkt på är rektorsjobb för en förskola. Jag vill vara kvar i barnomsorgen. Jag har ett band tillsammans med en annan manlig förskollärare och under något år jobbade jag som musiklärare. Det var kul, men jag förstod då varför jag hade valt att bli förskollärare. Min pedagogiska styrka finns hos de yngre barnen. 
  Jag tycker att ’minst behöver mest’. Nu när lärarutbildningarna är lika långa ska vi ha lika lön. Kvinnorna på småbarnsavdelningarna har det absolut tuffaste jobbet. Där finns inte många män, men blir lönen högre kommer också självklart fler män.” 

AGNETA PETTERSON

ur Lärarförbundets Magasin