Läs senare

Måste man hänga på den nya tekniken?

Sociala medier, appar, plattformar, programmering… Den virtuella världen tränger sig på. Tre lärare berättar om sin olust inför digitaliseringen.

08 Jun 2015

Illustration: Emma Hanquist

Matteläraren Ewa är inte motiverad att ändra sin undervisning

Ewa arbetar traditionellt när hon under­visar i matematik på hög­stadiet.

— Dels handlar det om att jag inte kan, dels om att jag inte har tid att lära mig. Jag är inte motiverad heller, eftersom jag inte tror att det hjälper inlärningen.

Den nya tekniken ökar stressen enormt, tycker Ewa, som beskriver it-samhället som en ständigt snurrande värld. Allt sker så snabbt att människor inte riktigt hänger med, varken tekniskt eller känslomässigt. De sociala mötena uteblir när det virtuella tar över. Och dagens elever får inte erfarenhet från något annat, menar hon.

— Allt ska ske på en gång och ska vara kul. Eleverna tror att de bara ska trycka på en knapp, så händer allt. Jag tror att det skadar deras uppfattning om hur verkligheten ser ut.

Ewa tycker att det går över styr med den nya tekniken i skolan.

— Man kan ha vissa inslag någon gång, men med måtta. Det måste finnas en gräns och vissa saker kan man bara inte snabba på. För att lära sig krävs det insikter, tid, tålamod och att man förkovrar sig.

Hon har inte känt några påtryckningar, vare sig från chef eller elever, att ändra på något sin undervisning — även om hon tillstår att det vore givande med några digitala inslag ibland. Ewa har inte så många år kvar till pensionen men tror inte hennes inställning enbart har med ålder att göra. Hon vill inte heller framstå som helt fientligt inställd till it-utvecklingen. Internet skapar enorma möjligheter också, framhåller hon, och berättar i positiva ordalag om sin nya privata platta och mobil. Hon ber eleverna om hjälp med den nya telefonen, vilket ger en stor pedagogisk vinst.

— Jag erkänner mer än gärna att jag inte kan. Att låta dem visa och vara bättre är bara bra för relationen mellan oss.

Vad skulle det krävas för att du skulle ha lite mer digitala inslag i din undervisning?

— Det behövs utbildning som är anpassad till den nivå man befinner sig på — och mycket mer tid för övning.
 

Gymnasieläraren Stefan känner pressen uppifrån

Stefan är gymnasielärare i historia och rätt uppdaterad inom digital teknik. Men han tycker att datoranvändandet i skolan har gått för långt, och för långt går också pressen från chefshåll. Han berättar om ett exempel när rektorn satt med på en kollegas lektion för att utvärdera undervisningen.

— Kollegan ställde en fråga till klassen och skrev upp elevernas olika svar på tavlan. Hon fick kritik efteråt för att hon borde ha skrivit i ett word-dokument. Varför då? Ur ett pedagogiskt perspektiv är det ingen skillnad.

Stefan är kritisk mot »hallelujakänslan« som breder ut sig över den nya tekniken. De som inte är med på tåget behöver inte vara bakåtsträvande dinosaurier eller lärare nära pensionsåldern, säger han. Det kan vara lärare som han själv, som helt enkelt inte tycker att det är rätt sätt att bedriva undervisning.

— Det finns många som hävdar att det bara är ett kompetensproblem men det tror inte jag.

Datorer kan också bli en barriär mellan elever och lärare och distrahera i en undervisningssituation, menar Stefan, som har testat att undervisa både med och utan.

— Elever har nära till att göra annat, vilket drabbar även andra elever som sitter bredvid.

Helst av allt vill Stefan att önskemål om kurser i digital teknik ska komma underifrån, från lärarna själva, och inte pressas på upp­ifrån.

— Jag tänker inte gå en enda kurs till som inte tillför något till min undervisning.
 

Försteläraren Maria stressas av att det alltid finns mer att göra

I Stockholms kommun, där Maria är förstelärare på lågstadiet, har alla lärare fått skatta sin egen it-mognad i en enkät. Maria skattade sig som en medelmåtta. Hon hänger med på det som hittills krävts, har gått igenom de gemensamma kompetenssatsningarna som Skolverkets PIM 1—3, använder sitt smartboard på rätt sätt, försöker hitta bra appar till surfplattan som hon numera har sju stycken av i sin klass. Men hon suckar lite.

— Det tar aldrig slut. Det går trender i det och det kommer nytt hela tiden. Först fick vi de bärbara datorerna, sen kom smartboarden, nu surfplattor — vad kommer härnäst? Jo, programmering ska det vara nu. Men man undrar ju lite hur och i vilket ämne jag ska få in det? 

Maria, som är drygt 40 år, berättar om en it-stress i vardagen. Det är som att tekniken ständigt kräver tid och eftertänksamhet, för att det ska vara någon poäng med den.

— Jag vill inte ha digitala inslag i undervisningen bara för att. Och barnen är ju också blasé. Det räcker inte att ta fram plattor för att väcka deras intresse. Det måste vara något som tillför något i undervisningen. Att hitta det tar ganska lång tid.

Stressen är delvis självpålagd, säger Maria, och beror bland annat på att vissa kolleger ligger steget före. Flera bloggar med sina klasser och deltar aktivt i pedagogiska och utbildningspolitiska diskussioner i sociala medier. 

Som förstelärare bör man kanske vara drivande även på det digitala området, funderar hon. 

Men lite tröttsamt är det också när rektorer i sin iver att hänga med i utvecklingen köper in mycket digital utrustning till sin skola utan att ge lärare förutsättningar att använda den.

— De bestämmer och prånglar ut nya grejer hela tiden. Många tycker att det känns påtvingat och att man inte får den kompetensutveckling som behövs. Man får en släng av en liten kurs en eftermiddag. 

Maria avsätter tid hemma på helgen för att lära sig allt nytt. 

— Och för mig kan det gå hyfsat, även om det tar tid. Men vissa kolleger hänger inte alls med. De fortsätter att använda sin smartboard som en whiteboardtavla, bara till att skriva på.

Krav på kunskap

  • Ur läroplanen för grundskolan: »Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskaps­sökande, kommunikation, skapande och lärande.”

ur Lärarförbundets Magasin