Läs senare

”Någon frivillig” är ofta en och samma kvinna

av Charlotta Hemlin
18 Dec 2017
18 Dec 2017
Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.

Har vi någon frivillig som kan skriva i dag?

Blickar i bordet. Skrapande stolar. Vi som tror att vi är smarta skyndar oss att skylla på att vi har glömt datorn. De mer rutinerade tiger eller rotar i väskan. Sekunderna går mot det outhärdliga. Harklingar och hummanden. Snart, snart kommer någon att känna sig tvungen att erbjuda sig att skriva minnesanteckningar under mötet.

— Jag har tänkt på en sak, säger arbetslagsledaren med ett tonfall som får oss att lystra. Det är nästan alltid kvinnor som tar på sig uppgiften som sekreterare i det här arbetslaget.

Vill du helst vara omtyckt eller respekterad på jobbet?

Hon säger det varken anklagande eller aggressivt utan bara kallt konstaterande. Och vi vet att hennes observation stämmer. Någon frivillig är oftast en kvinna. Någon frivillig är oftast en kvinna som får dåligt samvete om hon inte löser situationen. Någon frivillig kan ofta vara samma kvinna till och med.

Jo, det kan vara en man också. Såklart. Men det finns forskning som visar att kvinnor oftare accepterar arbetsuppgifter som ingen annan vill göra. I det här arbetslaget är det inte jag. Ännu. Jag jobbar deltid och är fortfarande ganska ny och har möjlighet att välja. Tror jag.

En gång fick jag frågan: Vill du helst vara omtyckt eller respekterad på jobbet? Svaret är givet. Visst vill jag åtnjuta respekt men jag skulle knappast stå ut med att inte vara omtyckt så kanske borde jag ta på mig några fler frivilliga uppgifter, för säkerhets skull.

Så här års dräller det ju av uppgifter som ska lösas trots att de knappast ingår i arbetstidsmodellen: Fixa gran till studiehallen. Göra julmusikquiz till avslutningen. Bjuda på pepparkakor. Pynta klassrum. Samla in pengar till julblomman.

— Tänk på mig också, säger den självgode egocentrikern jag råkar vara gift med. Förbruka inte all energi på jobbet.

Han spär på provokationen med att påstå att kombinationen perfektionism och simultankapacitet ofta leder till utbrändhet bland kvinnor. Att kvinnor kan och därför gör, själva. Trots att jag blir ursinnig av hans grova generalisering funderar jag ändå över om det ligger något i det, att vi kvinnor faktiskt borde säga nej lite oftare…

Nämen stopp! Nu är vi där igen och lägger ansvaret att säga ifrån på enskilda kvinnor i stället för att ifrågasätta normer och strukturella mönster. Men kanske är strukturerna inte längre lika stabila, nu när rektorer och andra chefer ser över sina organisationer, i svallvågorna efter #metoo-kampanjen.

Snöbollen är satt i rullning. God jul, systrar och bröder!

Från löpet

ur Lärarförbundets Magasin