Läs senare

När en mamma eller pappa dör

De flesta som arbetar inom skola och förskola möter någon gång i sitt yrkesliv barn i sorg. Här berättar tre personer om sina erfarenheter.

05 Mar 2015
När en mamma eller pappa dör
Illustration: Sofia Lindholm (Bilden är beskuren)

»Vi skrev ner på lappar vad Maja berättade om sin pappa.«

Förskolechefen hade just berättat för personalen att treåriga Majas pappa hade avlidit under en dykning i havet. Maja skulle till hösten lämna småbarnsgruppen och börja på förskolläraren Karins avdelning.

Vad gör man nu? undrade Karin villrådigt samtidigt som känslan av chock och sorg lade sig över hela förskolan. Ingen i personalen var särskilt bekant med krisplanen. Som väl var kom två specialpedagoger från kommunens förskoleteam till förskolan redan samma dag.

— Det kändes fantastiskt bra. De var till ovärderlig hjälp för oss under hela den här tiden, säger Karin.

I samråd med Majas mamma skulle alla barn informeras om händelsen vid ungefär samma tillfälle. Karin var orolig för hur barnen i hennes grupp skulle reagera. Hon fick rådet att vara så konkret så möjligt. Det kändes bra efteråt. Barnen hade lyssnat uppmärksamt och ställt frågor. En del lika konkreta som Karins berättelse.

— Sa du att det var en helikopter som kom? undrade ett av barnen.

Efter några veckor kom Maja till förskolan. Hon talade mycket om sin pappa, på ett sätt som om han fortfarande levde. För Karin och de andra i arbetslaget kändes det viktigt att möta Maja i alla hennes funderingar och minnen och samtala om dem. De skrev också ner på lappar vad Maja berättade och sparade dem åt henne.

På pappans födelsedag ritade hon en teckning till honom. Karin undrade hur han skulle få den. »Vi lägger den i havet« svarade Maja. Karin såg till att den plastades in.

Majas erfarenheter påverkade även de andra barnen i gruppen. De pratade ofta om hur det var med deras mammor och pappor.

— Det var viktigt att de andra barnens berättelser också fick ta plats och tas på allvar, säger Karin.

Några år senare var det dags för Maja att lämna förskolan. Då kom förslaget upp att gemensamt åka till grannkommunen för att besöka olycksplatsen vid havet. Någon förälder var tveksam men både Maja och hennes mamma tyckte att det var en bra idé.

Några av barnen såg det hela mest som en lekutflykt medan andra höll Maja sällskap när hon lade ner en ros i vattnet.

— I efterhand kändes det helt rätt att vi åkte dit. Det var viktigt för Maja och det blev en väldigt speciell stund, säger Karin.

Karin känner att hon har med sig viktiga erfarenheter efter händelsen med Majas pappas död.

— Förskolan har en otroligt viktig roll när det händer något. Det allra viktigaste är att vara lyhörd för barnets behov. Det är svåra saker att hantera men för barnets och alla ­andras bästa får man inte rygga tillbaka.

Ingvar Lagerlöf

 

»Jag insåg att det inte fungerar att lägga locket på.«

Illustration: Sofia Lindholm (Beskuren)Nej, jag tycker inte att det är en bra idé att du berättar för hela klassen.

Henrik kände på en gång att ­orden han sagt till Klara var fel. Han såg hur ledsen och besviken hon blev.

Klara hade kommit in på rasten och sagt att hennes mamma hade cancer. Hon ville berätta det på en lektion för hennes klasskamrater i fyran.

Henrik vet fortfarande inte riktigt varför han blev så rädd för Klaras fråga och varför han så bryskt avvisade henne. Han kanske var rädd för elevernas och deras föräldrars reaktioner. Eller så var han rädd för minnena från när hans egen mor fick cancer.

Ett halvår tidigare hade Henrik gått ut lärar­utbildningen. Därifrån hade han inte med sig något som förberedde honom på ­Klaras fråga. Efteråt tog Henrik mod till sig och frågade en erfaren kollega om råd.

— Låt henne berätta för klassen, blev svaret.

Klaras berättelse under lektionen blev ­något annat än vad Henrik befarat. Klass­kamraterna ställde nyfikna frågor om cellgifter och tumörer. Henrik och Klara kunde svara på några frågor, andra fick vänta till kommande lektioner.

Henrik förstod snart också hur mycket hans och skolans stöd betydde för Klara. Hemma hade Klara svårt att prata med sina föräldrar om sjukdomen. Skolan blev ven­tilen där Klara kunde låta sina tankar och känslor komma fram.

Under en period var Klaras mamma mycket sjuk och frågan var om hon skulle överleva.

För Henrik gällde det att visa för Klara att han fanns där för henne. Ville hon prata om sjukdomen så fick hon det, annars lät de bli. Henrik tog tillfället i akt att ta upp cancer och allvarliga sjukdomar i undervisningen.

— Det blev som ett minitema. Barn är inte rädda för att prata om sjukdomar. Jag insåg att det inte fungerar att lägga locket på.

Klaras föräldrar accepterade att de diskuterade mammans sjukdom i undervisningen. Däremot blev Henrik ifrågasatt av några ­andra föräldrar för att han gjorde det.

— De tyckte att det var onödigt att oroa barnen i onödan. Men så här i efterhand ­känner jag att det blev hundra gånger bättre av att jag gjorde det.

För Klaras mamma blev det till sist en vändning. Efter en lång och svår sjukdomstid blev hon senare friskförklarad.

Ingvar Lagerlöf

»I skolan kunde allt få vara normalt men jag visade lite extra omsorg.«

Illustration: Sofia Lindholm (Beskuren)Glädje och sorg kom ovanligt tätt den där veckan för snart ett år sedan. Mariannes elev skulle få ett efterlängtat syskon. Styvpappan ringde på fredagen och berättade att de åkt in till förlossningen, och att sonen var hos sin mormor. På måndagen kom ett samtal från mamman, med ett chockartat besked. Styvpappan hade fått en hjärtattack och dött. Själv låg hon fortfarande kvar på BB.

— Det kändes som en mardröm. Sådant ska inte få hända. Först blev jag paralyserad, sedan kom tårarna, säger Marianne.

Hon sökte genast upp sin chef och skol­kuratorn. Tillsammans gick de igenom skolans rutiner för krishantering och tog reda på vilket stöd de kunde erbjuda familjen.

— Det var väldigt känslomässigt omtumlande. Både situationen och min relation till familjen var så speciell, säger Marianne.

Hon hade ovanligt nära kontakt med föräldrarna. Sonen hade haft problem tidigare och därför var mamman och stypappan måna om att skolgången skulle fungera.

Marianne förstod att skolan behövde bli en frizon för eleven när tillvaron i hemmet rasat samman.

— Här kunde allt få vara normalt. Samma schema, samma läxdagar, samma klasskompisar. Men jag visade lite extra omsorg, kärlek och förståelse och ställde kanske lägre krav.

De andra barnen bubblade av frågor. Inte bara i klassrummet, utan också i matsalen och på rasterna. Marianne försökte finnas till hands och hjälpa pojken att svara.

— Han målade upp en egen version av vad som hänt. Sa att styvpappan krockat med en lastbil. Det var kanske lättare att hantera, än att en person under 40 år går bort på grund av ett hjärtfel.

Mamman ringde flera gånger om dagen för att fråga hur sonen mådde. Då fick hon även tillfälle att prata av sig. Så småningom blev Marianne hembjuden. En fredag tackade hon ja, trots att det inte kändes helt bekvämt.

— Är detta fel? tänkte jag. Är det att bli för personlig? Jag ville stå stabilt i min professionalitet för pojkens skull. Han behövde mig som lärare, inte som mammans väninna. Jag pratade med min chef, som sa att jag skulle känna efter vad jag själv ville.

Marianne hade behov av att visa medkänsla och vara ett stöd, men samtidigt att behålla distansen. En svår balansakt.

— Att ha kontakt med familjen utanför skolan är egentligen ingen arbetsuppgift som ingår i lärarens uppdrag. Men jag kände att familjen behövde det och att jag orkade.

I efterhand har de sagt att det var väldigt värdefullt.

Per Bengtsson


Fotnot: Alla namn är fingerade.

Dödsfall

  • År 2008 förlorade 3 400 barn i Sverige minst en av sina biologiska föräldrar.
  • Samma år fanns 23 000 barn som under sitt liv förlorat minst en av föräldrarna. Det motsvarar 1,2 procent av alla barn.

Källa: scb.se

Boktips

  • »Kan vi prata med barn om allt? De svåra samtalen« av Magne Raun­dalen och Jon-Håkon Schultz
  • »Sorg, saknad, sammanhang« (antologi) av Gunilla Brinck och Anna Lindberg
  • »Sorg hos barn — en handledning för vuxna« av Atle Dyregrov

ur Lärarförbundets Magasin