Ingår i temat
Föräldrar
Läs senare

När föräldrakontakten brister

Det är skolans ansvar att föräldrakontakterna fungerar. Men ibland blir det fel. Här berättar två mammor och en pappa om sina möten med skolan.

19 Sep 2012

Bild: Emma Hanquist

Göran: Lärarna förstod inte gruppdynamiken i klassen

Görans barn, i dag i tonåren, har båda dåliga erfarenheter av skolan. Han beskriver sin son som en kille som skulle kunna ha hur bra betyg som helst, om han inte uppfattats som jobbig av skolan som inte lyckades stimulera hans begåvning. Dottern har en diagnosticerad kromosomavvikelse och behov av ett särskilt stöd som hon inte alltid fått.

»När min pojke började förskoleklassen hamnade han i en 0—2:a. Av det han berättade hemma förstod jag snart att de äldre barnen styrde och ställde med de yngre. Jag tog upp det med skolan utan att något hände. Han fick stryk hela första året.

På ett utvecklingssamtal i ettan uppmanade läraren honom att slå tillbaka, vilket jag vände mig emot. Men en dag blev jag kallad till skolan och då hade han gjort just detta — tagit stryptag på ett barn och drämt till ett annat med en käpp.

Jag ringde rektorn som inte tyckte att det var någon fara, det var redan påsk och tvåorna skulle snart lämna klassen. Jag krävde att hon skulle kalla till ett föräldramöte men det ville hon inte. Då ordnade jag ett eget där vi pratade om gruppdynamiken i klassen utan att lägga skuld på någon.

Skolan försökte nu styra upp situationen och specialläraren intervjuade alla barn, vilket bekräftade den bild min son gett redan i 0:an.

Fyra veckor efter att min son börjat andra klass blev två mammor och jag kallade till skolan. Nu var det våra pojkar som körde med de mindre, precis det som vi befarat och bett skolan att vara lyhörd inför.

Det blev vi föräldrar som fick ta tag i det och vara på skolan i långa perioder eftersom många i personalen agerade så opsykologiskt. De tyckte att det räckte att fråga varför Kalle inte var med och spelade fotboll och nöjde sig med svaret att han inte ville. De insåg inte att han var för rädd för att säga något annat.

Min dotters diagnos innebär att hon har svårt med koncentrationen, abstraktioner som bokstäver och siffror och att sätta dem på pränt. Får hon lyssna och berätta går det hur bra som helst. Jag har kämpat för att hon ska mötas med förståelse och få det stöd hon behöver för att gå ut med godkända betyg.

När hon började åttan skulle hon få inläst och lättläst studiematerial men det kom aldrig på plats. Samtidigt tyckte hennes språklärare att hon läste för lite och sa till henne att läsa mer hemma. Hade läraren tagit del av åtgärdsprogrammet skulle hon ha insett att det inte var så enkelt.

Vid en elevvårdskonferens försvarade språkläraren sin pedagogik och använde så många svåra ord att vissa närvarande vuxna inte förstod vad hon sa. När jag bad henne använda ett lättare språk kunde hon inte omformulera.

Hon svarade inte på mejl från oss föräldrar och det vete sjutton om hon inte satte G på min dotter för att slippa föra en dialog.

Efter nästan ett års tjat för att få det inlästa materialet på plats var jag så förbannad att jag gjorde en anmälan till Skolinspektionen. Materialet kom inom en vecka och vi fick rätt.«
 

Lena: Min dotter fick vara krockkudde åt stökiga barn

Lenas dotter gick i en personalkooperativ förskola. Hon vittnar om personalens brist på genusperspektiv, som drabbade både barn och föräldrar:

»Min flicka är tystlåten och lite passiv. Men i stället för att uppmuntra henne att bli mer aktiv har förskolan använt henne och andra flickor för att skapa lugn i gruppen — genom placeringen och hur mycket eller lite uppmärksamhet de fått.

Hon har fått agera krockkudde åt stökigare barn och vid inskolningar har hon tvingats vara inomhus som en trygg punkt för de nya och mindre.

Det lektes väldigt mycket jagalekar i pojkgruppen och några föräldrar ville ha en diskussion om hur personalen jobbade för att pojkarna skulle utveckla lugnare sidor. ‹Vi ska bemöta varje enskilt barn utifrån dess behov och därför behöver vi inte tänka på genus›, var standardsvaret. Min erfarenhet är att detta är det absolut vanligaste sättet att gömma strukturella skillnader.

Det förekom att mammor som kom fem minuter för sent till hämtningen blev utskällda, men om en pappa var sen sades ingenting. Själv råkade jag ut för att de systematiskt skötte sin låga bemanning genom att ringa och påstå att barn var sjuka. De valde ut de föräldrar som de visste var snabbare att plocka hem barnen, bland annat mig.

Under en period ringde de varje dag och sa att vår dotter var sjuk. ‹Hon har feber och är hängig›, sa de.
Jag åkte till förskolan och hämtade henne och efter fem minuter hemma hade jag ett glatt och piggt barn utan feber. När de hade ringt dit mig fyra dagar i rad vägrade jag komma den femte dagen. ‹Då tar vi inte ansvar›, sa de och när vi kom dit efter jobbet låg vår flicka och sov på en bänk på gården. Hon var fortfarande inte sjuk, men ledsen och ensam för att personalen struntade i henne. Då var jag så arg att jag ringde kommunen.«
 

Barbro: Först efter att jag blev ordentligt orolig reagerade de

Efter mycket om och men har Barbro och hennes man beslutat sig för att byta skola. Förhoppningen är att deras åttaåriga dotter ska få mer utrymme än hittills. Här är Barbros berättelse:

»Jag har blivit förskräckt vid ett flertal tillfällen när jag varit med i skolan. I sexårsverksamheten upplevde jag att lärarna och förskollärarna var snabba med att peka ut problembarn — och förmedla vilka det var till barnen. En pojke, ett riktigt myrkrypsbarn född sent på året, kunde rent fysiskt inte sitta still. Inom loppet av ett par minuter hade han dragit på sig 30 tillsägelser.

Jag har ett barn som är ganska lydigt så hon drar ju inte till sig någon negativ uppmärksamhet. Men i gengäld får hon ingen uppmärksamhet eller hjälp alls.

Detta blev uppenbart när hon kom hem och berättade att hon var ‹personal› åt andra flickor. De körde med henne, ett typiskt otrygghetsbeteende i en grupp på 56 barn. När jag tog upp det med pedagogerna hade de inte märkt något.

Vid ett annat tillfälle spillde min dotter i matsalen. Pedagogen gjorde en affär av det: ‹Oj, spillde du? Men det GÖÖR ingenting›. Hon menade att vara snäll men min dotter kände skam och blev förtvivlad när man drog all uppmärksamhet till henne. Personalen kunde inte förstå varför hon blev så upprörd.

Jag hade ett jättelångt samtal med förskollärare och lärare, de tog tag i maktleken och började bemöta henne på ett bättre sätt.

Men när klassen började ettan och bytte lärare blev det extremt stökigt. När jag var där satt en tredjedel av eleverna helt apatiska, resten lät och rörde på sig hela tiden.

Skolan ville inte kännas vid att det var så stökigt utan rektorn sa att det måste finnas en kreativ rörelse i klassrummet. Men det kan inte vara frågan om  kreativitet när 15 barn sitter och säger ‹öööhh› från åtta till två på dagen.

Så slutade deras lärare och en ny började efter jul. Min bild är att den läraren lyckades skapa ett lugn och lära barnen vad det innebär att vara i ett klassrum. Vi märkte en enorm skillnad på vår dotter i ork och humör.
När vi fick erbjudande om plats på en ­annan skola, där vi ställt oss i kö när det var som värst, valde vi ändå att ta den.

Jag har blivit lyssnad på — men först sedan jag har larmat högt genom att bli väldigt orolig. Flera andra föräldrar har däremot blivit avfärdade när de kommit med kritik och fått höra: ‹Då får du väl flytta din unge då.›
Det tror jag beror på att jag medvetet har valt att vara ledsen och lägga min kritik på en nivå som utgår från vad MITT barn behöver, i stället för att vara arg och säga att det är fel på lärarnas sätt att jobba. Hade jag gjort det hade jag nog åkt på däng.«

Fotnot: De intervjuade heter egentligen något annat.
 

Alla artiklar i temat Föräldrar (22)

Från löpet

ur Lärarförbundets Magasin