Läs senare

När föräldrarna går över gränsen

LärarlivFöräldrar som vägrar acceptera lärarnas åsikter och skolans regler är en stor utmaning. Läs tre berättelser.

av Karin Lindgren
13 Feb 2017
13 Feb 2017
Illustration: Emma Hanquist

Rektorn Robert: Det är ett curlande utan dess like.

Våra välbeställda mammor och pappor är pålästa och närvarande — på gott och ont. De lär sig snabbt hur de ska manipulera lärarna och mig som rektor för att få som de vill. När jag och min kollega har satt ihop klasserna och gjort alla scheman tar det tio minuter innan jag har dem i örat. De kan säga allt från ”Min dotter måste få gå i samma klass som den och den” till ”Min son har hockeyträning den efter­middagen, kan ni anpassa schemat?”

I det första fallet hade den tidigare skolan meddelat att ett kamratgäng behövde säras på men föräldern hävdade att dottern kände sig otrygg utan sina kompisar. Vi pratade med flickan men tyckte inte att det fanns särskilda skäl att ändra vårt beslut. Då kom hon inte till skolan, enligt föräldrarna mådde hon så dåligt. Jag kunde inte dubbelkolla om hon verkligen var sjuk eller om det var en metod för att hon skulle få sin vilja igenom. I ett fall som detta är det svårt att stå fast vid ett nej, vi vill ju inte att elever ska vara hemma.

Vår skola ligger i ett område där föräldrar har råd att resa med sina barn. De vet att det inte funkar att skriva ”solsemester 3 veckor” på ledighetsansökan utan hittar på synner­liga skäl till att familjen måste åka till Thailand. De kan skriva långa uppsatser om att det är sista resan med en döende farmor eller nödvändigt för familjesammanhållningen.

En del föräldrar har också en orealistisk bild av sitt barns förmåga och studiemotiva­tion. De tycker att det är en rättighet att barnet ska bli godkänt, få A eller vad det nu är, annars är det vår undervisning som har brustit.

Betygen är en ständigt återkommande fråga. Föräldrar lär sig snabbt vilka strategier de ska använda och de hittar de lärare som går att påverka, för att de är oerfarna och/eller lite svagare. En teori jag har är att det är detta som ger betygsinflationen. Lärare friar hellre än fäller för att slippa jobbiga samtal efteråt. Och ibland kan föräldrarna ju ha rätt.

Mycket av det som händer går under min radar. Det är när föräldrarna inte är nöjda med responsen från läraren som de vänder sig till mig. Och när de inte är nöjda med mig går de vidare till mina chefer.

Jag kan önska att fler föräldrar såg den större bilden och inte bara sin egen son eller dotter. Under hösten var det en grupp elever på skolan som kränkte kamrater. När det inte hjälpte att prata med eleverna tog vi kontakt med föräldrarna och bad dem komma hit på höstlovet för samtal. Några ifrågasatte vad som hade hänt, hävdade att deras söner inte gjort något och bad om bevis. Vi ville ha deras hjälp att lösa en allvarlig situation, men när man möts av den attityden blir det svårt.

Det är ett curlande utan dess like, förmodligen ett sätt att kompensera bristen på tid. Föräldrar försöker ta bort allt som är obekvämt för barnen för då tycker de att de har hjälpt till och då får de lite bättre samvete. Jag brukar skoja om ”rödvinsmejlen”. Det är mamma och pappa som ”hjälper till” genom att mejla mig vid tiotiden på fredagskvällen.

Vi är tyvärr fast i ett system där elever och föräldrar har blivit kunder och skolan en serviceinrättning. Jag vet inte hur vi ska få bukt med detta.

Det händer att jag fattar beslut som går emot mina principer. Ibland får jag nöja mig med vetskapen om att jag i alla fall har markerat vad jag tycker. Lärarna och jag har ju annat att göra och måste få arbetsro.

 

Förskolläraren Maja: Föräldrarna har semester, barnen är här.

Jag har varit i branschen länge och tycker mig ha sett en mentalitets­förändring hos föräldrarna. De är bra på att kräva sina rättigheter men sämre på att se sina skyldigheter. Det gäller framför allt hur länge de har sina barn på förskolan.

En pappa lät sin dotter vara här längre och längre varje dag och allt fler dagar. Till slut fick barnet inte ens ledigt på sommaren. Det märktes att flickan blev less på att vara här.

Enligt kommunen får barnen vara på förskolan under förälderns arbetstid och restid. I det här fallet var det en ensamstående förälder som inte orkade med sin tillvaro. Vi fick lov att ta ett samtal med honom där vi försökte förmedla att man kan få avlastning från kommunens familjehjälp.

Det är klart att det finns föräldrar som arbetar på sådana tider att deras barn måste vara här i tio timmar. Men vi vet att många utnyttjar förskolan så långt det bara går. De skriver att de arbetar men eftersom det här är en ort där man ser varandra i affären vet vi att de går och handlar före hämtning och låter barnen vara här dagar de inte jobbar.

Varför? De tycker väl att det är skönt att vara lediga från barnen. Det beror säkert på att alla ska hinna med så mycket. Vi märker också att föräldrarollen har förändrats. De tycker att de kan lämpa över ansvaret på oss.

Det här är ett av skälen till att det är högre belastning i barngrupperna i dag. Vi försöker få stöd uppifrån men förskolechefen vill inte ta konflikten med föräldrarna. Och vi vill ju ha en god kontakt med hemmen och kan inte tjata jämt.

Ett annat barn frågade varför han alltid måste gå hem sist. Då sa vi: Vet du vad, vi frågar din mamma. Och så gjorde vi det. Det blev faktiskt lite ändring. Hon började hämta sin pojke tidigare ibland.

 

Grundskolläraren Ingrid: De litar på mig till hundra procent.

På min skola har så gott som alla elever utländsk bakgrund. Nu har jag en jättemotiverad sjua och alla föräldrar kom till föräldramötet. Men vanligtvis kommer inte så många. Det är det klassiska: De har många barn, jobbar sent och har inte tid.

Men eftersom detta är ett tufft område med mycket knark och våld är kontakten A och O. Jag har jobbat här så länge att jag vet hur jag ska knyta band till föräldrarna och se till att ha dem på min sida. Jag jobbar mycket med mitt mentorskap, har en skolblogg där de kan gå in och titta och skriver fortfarande veckobrev trots att eleverna har lämnat ­mellanstadiet.

En del lärare väljer att inte vara mentorer men det tycker jag att man ska vara om man jobbar i ett sånt här område. Det är viktigt för kontakten med både elever och föräldrar. De lärare som har svårt med föräldrakontakten har ofta lite svårt med eleverna också.

Har en elev strulat ringer jag alltid hem och berättar. Då blir föräldrarna ledsna och arga men de litar på att vi vet vad som be­höver göras. Oavsett om de är akademiker ­eller kommer från patriarkala bondesam­hällen i sina hemländer är de vana vid att lärare har hög status. Det bidrar till att de har fullt förtroende för mig. De säger att jag får göra vad som krävs för att barnet ska uppföra sig.

Jag har kolleger som inte riktigt vill eller vågar ringa hemmen. De tycker att det är svårt och är rädda för att bli missförstådda. Men man ska inte undvika att ta kontakt, och man ska vara ärlig.

Fast det är svårt är när språket inte finns. Utvecklingssamtal och andra möten tar mycket längre tid när de ska tolkas och vi kan inte heller anlita tolkar jämt.

Om inte föräldrarna var så fina och tacksamma skulle det vara ännu tuffare att jobba här. Jag väldigt glad att de inte ifrågasätter Lgr 11 eller betygskriterierna eftersom det är så mycket med eleverna. Under mina 16 år på skolan tror jag att det hänt två gånger att föräldrar ringt och tyckt att barnets betyg inte stämde.

Däremot är det många som ber om hjälp med saker som inte har med skolan att göra, som olika myndighetskontakter. Ibland ­kommer de med presenter, till exempel när de har varit i Turkiet eller Dubai.

Det går inte ens att jämför hur det är här och på den medelklasskola där mina egna barn går. Där ifrågasätter föräldrarna allt, som om de trodde att de varit pedagoger i ett tidigare liv.

Fotnot:

Personerna heter egentligen något annat.

ur Lärarförbundets Magasin