Läs senare

Nej, skolan är inte en fabrik

av Marcus Larsson
06 Sep 2017
06 Sep 2017
Marcus Larsson är debattör och fackligt aktiv lärare i svenska och SO, Strandskolan i Kungälv.

En enkel men genialisk liknelse: lärare måste springa allt längre på samma tid och det dyker hela tiden upp nya hinder på banan. Jag hörde den första gången 2013 när jag var på en föreläsning om arbetsmiljö. Ett antal år av politiskt engagemang hade lett stenhårt in i väggen och jag minns att jag knappt orkade hålla mig vaken. Föreläsaren hette Erik och var hes. Jag bjöd på halstabletter. Det och liknelsen är ungefär vad jag kommer ihåg, inte bara av föreläsningen utan av hela det året.

Ända sedan jag fick höra den där liknelsen har jag funderat över den politiska styrningen av skolan och hur den påverkar lärares och rektorers arbetsmiljö. I min roll som huvudskyddsombud träffar jag styrningens offer. Medlemmar som ville sina elevers och medarbetares bästa och som därför sprang allt snabbare för varje år. Som jobbade mer och mer för att hinna med allt de förväntades göra, tills de till slut inte orkade mer.

Det politiska engagemanget hade lett mig stenhårt in i väggen.

Effektivisering. Så kallar politiker och ekonomer det. Hela vårt välstånd bygger på effektivisering. Produktionen i dag är oändligt mycket bättre och billigare än förr. Eftersom det fungerar i en fabrik bör det fungera i ett klassrum. I alla fall enligt den teori som ligger till grund för styrningen av välfärden, New Public Management. Politikens roll är att varje år ge verksamheten lite mindre pengar men samtidigt höja målen. När elevantalet ökar ser man till att budget inte ökar lika mycket. När lönerna ökar ser man till att inte kompensera för hela kostnadsökningen. När hyreskostnaderna ökar … och så vidare.

Detta är god hushållning av skattepengar, fick jag lära mig under min tid som politiker. Under mina år som facklig har jag lärt mig att det tyvärr inte fungerar. Skolan är ingen fabrik där förbättringar kan stressas fram genom effektiviseringskrav. Det skapar i stället ständigt ökande arbetsbelastning för lärare och rektorer. Det är såklart inte rimligt att lärare toppar statistiken över psykisk ohälsa. Men det är en fullt naturlig konsekvens av hur skolan styrs.

Lärarfacken har länge sett goda relationer med politiken samt det lokala arbetsmiljöarbetet ute på förskolor och skolor som vägen till en bra arbetsmiljö. Det räcker inte längre. Vi måste angripa hela grundtanken bakom den politiska styrningen av skolan: kravet på ständig effektivisering. Vill samhället att lärare ska springa längre och hantera allt fler hinder på vägen måste det ges mer tid för läraruppdraget. Annars kommer allt fler att springa in i väggen på väg mot mållinjen. Och jag vet vilket helvete som väntar dem.

ur Lärarförbundets Magasin