Läs senare

Nu kan jag se att jag har varit blind

av Charlotta Hemlin
16 Aug 2017
16 Aug 2017
Charlotta Hemlin är lärare i svenska som andraspråk på Westerlundska gymnasiet i Enköping.

Tillbaka på jobbet efter en semester har någonting förändrats. Den ena kollegan ser plötsligt så ung ut. Inte hade hen en så där slät hy och oförstörd blick i våras? En annan har ovanligt bruna ögon. Inte heller det har jag lagt märke till förut.

Och den där noshörningen i brons på skolgården. Visst måste den vara ny? Kul att kommunen satsar på offentlig konst tänker jag och försöker att inleda någon form av konversation kring konstverket med några barn som leker i närheten. De tittar på mig som om de sett ett ufo och försäkrar att statyn stått där i alla tider. Jag sparkar på betongfundamentet, blinkar några gånger och inser att de har rätt. Det är bara jag som aldrig lagt märke till det lilla bronsdjuret trots att jag har passerat det hur många gånger som helst.

Vid närmare granskning har inte heller kollegerna förändrats sedan i våras. De har varken vidtagit kirurgiska plastikingrepp eller införskaffat färgade linser. Det är jag som är annorlunda. Jag har haft semester och ledigheten har påverkat min synförmåga. Tunnelseendet har ersatts av vanlig nyfikenhet och min grumliga blick har klarnat. Jag ser mina kolleger i nytt ljus. Ser att golvet i studiehallen är rött. Ser en tavla på väggen i matsalen. Tyvärr ser jag också ett hakkors ristat i ett bord i bildsalen men i det stora hela känner jag mig riktigt upprymd av mitt vidgade synfält.

Stressen ska inte få grumla min blick detta läsår.

Jo, det märks att det är i början av terminen. Ännu är vi utvilade. Ännu låter vi oss inspireras i stället för att provoceras. Visioner är ännu inte utkonkurrerade av vardagen. Ännu är allting möjligt.

När maken kläcker ur sig att det tycks höra till en lärares självbild att jämt och ständigt vara gråtfärdig av stress lyckas jag nästan att le. Hade ett sådant provokativt påstående nått mig senare under terminen hade jag förmodligen blivit våldsam men den här gången samlar jag mig och fattar ett beslut.

Jag ska göra en mental förflyttning. Inte av den teleporteringstyp som vid nollbyten i schemat utan mer som ett slags perspektivförskjutning. Jag ska inte låta stressen grumla min blick detta läsår. Jag ska säga ifrån i stället för att glida ner i gnällträsket. Jag tänker se mina kolleger även när solbrännan övergår i gråton eller när bruna ögon tappar glansen framåt november.

Dessutom ska jag titta efter noshörningar på skolgården, hålla utkik efter varenda elefant i rummet och inte en enda kejsare i adamsdräkt lär slippa undan min nya skarpa örnblick. Kanske kommer jag till och med att våga se mig själv i spegeln.

ur Lärarförbundets Magasin