Läs senare

Omplacerad efter 34 år i samma skola

Sist in, först ut. Den principen brukar gälla både vid uppsägningar och vid omplaceringar. Men i Uppsala gör man tvärt om. Där har flera av de lärare som jobbat längst tvingats byta skola.

28 Aug 2006

Det har varit en hektisk terminsstart för Lena Friestedt och Christina Sundnäs-Ahlberg. Båda har börjat i nya skolor, med nya rutiner, nya arbetskamrater och nya barn. 
   Christina Sundnäs-Ahlberg tycker det känns tungt att börja om vid 59 års ålder, efter att ha jobbat i 34 år i en och samma skola. Hon var den som hade jobbat längst där, Lena Friestedt näst längst, i 27 år. Båda trivdes bra och hade inte en tanke på att flytta.
 
I våras skulle de båda lågstadielärarna lämna ifrån sig var sin trea. De visste att elevantalet sjönk kraftigt och att det inte skulle bli två nya ettor för dem att ta till hösten. Men de hade ingen tanke på att de själva skulle tvingas byta skola för det.
   – Jag har sex år kvar till pensionen och jag tänkte att någon uppgift kommer det säkert att finnas för mig. Att gå in som speciallärare, ta en liten grupp, vara mentor för nya lärare, eller så. Tidigare har sådant här alltid löst sig genom omflyttningar inom skolan, säger Christina Sundnäs-Ahlberg.
   Men vid ett medarbetarsamtal före påsk fick hon besked att det inte fanns plats för henne i skolans organisation till hösten. 
   – Jag blev helt chockad. Jag förstod faktiskt inte att det kunde vara sant. Jag kunde inte fortsätta medarbetarsamtalet utan rusade ut i korridoren och grät.
   Lena Friestedt, som ännu inte hade fått något sådant besked, blev också orolig. Men när de ringde till Lärarförbundets lokalavdelning blev de lugnade: det är de senast anställda som får röra på sig, så har det alltid varit och den principen finns även i tryck. 

Christina Sundnäs-Ahlberg halar upp Uppsala kommuns ”Riktlinjer för personalrörlighet”. Där står, svart på vitt: huvudregeln vid överbemanning är att de anställda turordnas efter anställningstid i kommunen.
   Det var också vad lokalavdelningens ordförande Ann-Marie Jansson Enkler förutsatte skulle fortsätta att gälla.
   – Vi har länge varit överens om att anställningstiden i kommunen avgör vem man flyttar på. Nu plötsligt har man frångått det. Vi har haft sex sådana ärenden, med lärare som har jobbat 20–30 år i sina skolor. Så behandlar man bara inte sin personal, även om arbetsgivaren enligt lagen får flytta på folk som man vill.
   Rektorn Monika Wiklund säger att hon hade pusslat i flera år och inte såg några möjligheter att hitta andra uppgifter åt de två lärarna. Hon vände sig till en personaladministratör och fick veta att den lärare, vars arbetsuppgifter försvinner, är den som ska förflyttas.
   – Jag måste följa reglerna. Annars kan det bli väldigt godtyckligt, säger hon.
   Skrivningen att man kan flytta på ”den vars arbetsuppgifter upphör” finns också i kommunens ”Riktlinjer för personalrörlighet”. Den har funnits i flera år och den är självklar när exempelvis en skola läggs ner. Det nya är att den ska tolkas som att man ska flytta på den lärare som råkar bli utan klass. 

Kommunens grundskolechef Per Pettersson försvarar tolkningen med att elevernas bästa måste gå i första hand. Om man alltid ska låta senast anställda läraren få flytta på sig, så kan det innebära onödiga lärarbyten för eleverna.
   – Såvitt jag vet är skolan till för eleverna. Så om vi har att välja mellan att låta elever byta lärare eller låta lärare byta skola, så måste vårt uppdrag gentemot eleverna gå först.
   Att det inte har hänt tidigare i Uppsala beror på att man har klarat situationen ändå. Nu tappar kommunen så många elever att Per Pettersson tror det kan bli fler liknande omplaceringar de närmaste åren. Men det handlar inte om att man vill ruska om de äldre lärarna.
   – Det är en myt att äldre lärare skulle vara bromsklossar. De har det självförtroende som krävs för att ta till sig nyheter och utvecklas. I det här fallet är det bland de allra bästa lärare vi har och de skolor de har kommit till är väldigt glada.
   Ser du en risk att lärarna i Uppsala blir orolig om vem som helst kan bli omplacerad?
  
– Ja, och som arbetsgivare måste vi jobba med de känslorna, med personalvårdande insatser. Men vi kan inte ha kvar folk där det inte finns tjänsteunderlag för dem fullt ut.
   Några personalvårdande insatser har Lena Friestedt och Christina Sundnäs-Ahlberg inte märkt av. Båda mådde mycket dåligt under slutet av vårterminen. Även kollegor på skolan och andra lärare de möter har blivit upprörda över vad som har hänt.
   Argumentet att elevernas bästa måste gå före lärarnas tycker inte Lena Friestedt håller.
   – Jag kunde förstå det om vi jobbade på en skola där det var väldigt turbulent. Men så var det inte där. Vi hade liten omsättning och skolan var tryggheten för många barn. Det här gör att alla lärare känner sig osäkra. Det påverkar också eleverna. 

Nu försöker de båda lärarna ändå starta om med så gott mod de kan. De nya skolorna verkar bra och de känner sig väl mottagna. Men båda säger att de nog aldrig kan glömma hur de har blivit behandlade.
   – Det sitter som en djup tagg i mig. Nu har det dessutom visat sig att fler ettor än väntat sökte till vår gamla skola och att man har fått återanställa en ung lärare som resurs för några av våra gamla elever. Alltså har inte våra arbetsuppgifter upphört. Men vi skulle aldrig vilja tillbaka dit nu. Samtidigt vet vi inte vad som händer framöver. Vi har bara fått ”placeringsbesked” som gäller i ett år. Ska det vara så här varje år? undrar Lena Friestedt.
   Hon har gått ur Lärarförbundet, eftersom hon tyckte att facket ändå inte kunde göra något.  Lokalavdelningens ordförande Ann-Marie Jansson Enkler kan bara beklaga att man inte kom någon vart i förhandlingarna med kommunen.
   – Vi är djupt oeniga med arbetsgivaren. Men vi tänker inte ge upp. Inför nästa års tjänstefördelning efterlyser vi en diskussion med arbetsgivaren och vi hoppas att det kommer ett opinionstryck från medlemmarna också.

EVA JACOBSSON

Publicerad i Lärarnas tidning nr 14/2006

ur Lärarförbundets Magasin