Ingår i temat
Kongress 2010
Läs senare

På språng mellan klassen och facket

Stimulerande och roligt. Splittrat och pressat. Så är det att vara både lärare och förtroendevald, tycker Else Andersson, fackordförande i Gnesta.

04 Nov 2010
På språng mellan klassen och facket
Else Andersson, ordförande i Lärarförbundet i Gnesta, på språng för att träffa sin styrelse. Foto: Anders G Warne

Tjugo minuter i åtta blir Else Andersson avsläppt utanför Dansutskolan i Gnesta. Samåkningen med maken från huset i Björnlunda är en viktig bit i hennes vardagspussel. När hon blir hämtad igen nio timmar senare, på parkeringen utanför lokalavdelningens kontor, har hon lagt ytterligare några bitar på plats.Else Andersson är klasslärare för en 1— 2:a. Sedan sex år är hon också ordförande i Lärarförbundets lokalavdelning i Gnesta med 143 medlemmar.

44 procent av Lärarförbundets alla lokalavdelningsordförande har högst 25 procent av lärartjänsten avsatt för det fackliga uppdraget. Else Andersson har fyra timmar i veckan.

— I en liten lokalavdelning finns inte en chans att man hinner med. Kraven är orimligt stora från både arbetsgivaren, regionen och förbundet. Man måste sålla.

Else Andersson hänger av sig i kapprummet och kliver i foppatofflorna. Med ryggsäcken, »kontoret«, stadigt över båda axlarna visar hon vägen genom korridorerna.

— Du måste se till så att det inte bara blir gnäll i artikeln. Arbetet i skolan är jätteroligt och det fackliga arbetet är också jätteroligt. Svårigheten är att få allt att gå ihop.

Dagens första sållning sker så fort Else Andersson slår på datorn. I inkorgen ligger ett mejl från Lärarförbundet med information om Almega. Just nu är det ingen av medlemmarna i Gnesta som berörs så med ett klick åker det i papperskorgen.

Men kommunens personalsekreterare måste få svar. Mejlet är ett i raden i en lång konversation om den fackliga tiden som de inte riktigt är överens om.

— Jag hade egentligen tänkt förbereda elevernas läxböcker men jag väljer att svara på det här i stället. Vad gjorde vi utan mejl — tänk om man skulle behöva ringa alla de här 50 samtalen?

Lokalavdelningarna följer i stort sett indelningen av Sveriges kommuner och är följaktligen olika stora. Den fackliga förtroendemannatiden är reglerad genom avtal vilket betyder att en liten avdelning med få medlemmar har mindre facklig tid än en stor.

Men det finns också ett förhandlingsutrymme. Göteborg är en av landets största lokalavdelningar med drygt 13.000 medlemmar. Där har de förhandlat till sig mer facklig tid. I stället för avtalets fyra timmar per medlem och år har de åtta.

— Vi klagar inte på den fackliga tiden. Men man ska komma ihåg att vi ingår i ganska många samverkansgrupper vilket delvis beror på att Göteborg är indelat i flera stadsdelar. Arbetsgivaren vill att vi är med som en part och, ja, demokrati kostar, säger Eva Holmén som är avdelningens ordförande.

I Göteborg är relationen mellan Lärarförbundets lokalavdelning och arbetsgivaren god, enligt Eva Holmén. Kommunens tjänstemän och politiker ser representanterna från facket och den kunskap de besitter som en tillgång.

Och att relationerna i kommunen är en viktig men delikat del av det fackliga arbetet, det visar svaren i en enkät som Lärarnas tidning skickat till alla ordförande i Lärarförbundets lokalavdelningar. Så här skriver en av dem:

»Tidigare när vi hade en skolutvecklingsgrupp i kommunen kändes det fackliga uppdraget viktigare och man såg på oss fackliga som en resurs och tillgång i skolans utvecklingsarbete. Numera känns det som att det fackliga arbetet mest går ut på att reda ut och ta hand om kommunens försämrade skolpolitik.«

Samarbetet med arbetsgivaren i Gnesta går lite upp och ner. Förra året genomförde kommunen en stor omorganisation av skolan. Antalet tjänster skulle minska och många medlemmar hörde av sig och var oroliga. Else Andersson väljer en försiktig linje när hon beskriver läget.

— Då var väl relationen mellan oss och arbetsgivaren inte den bästa, men det har blivit bättre. Vi har fått några nya chefer på förvaltningen som vi tror mycket på.

Lärarnas tidnings enkät visar att det är frågan om den fackliga tiden som bekymrar de flesta. Att tiden står i proportion till antalet medlemmar är rimligt, anser man. Samtidigt tycker många att det är oproportionerligt mycket en facklig förtroendeman ska greppa. I Göteborg arbetar 17 fackliga förtroendemän heltid. I Gnesta är de fem som har ett par timmar var i veckan. Men kraven på kunskap om lagar, avtal, försäkringar och andra villkor är desamma.

Framför allt är det de små lokalavdelningarna som känner sig pressade, visar svaren i enkäten:

»Vi är en liten avdelning med få medlemmar och lite tid. Men vi har inte färre arbetsuppgifter.«
»Vi ska kunna allt om allt.«

I Dansutskolan går förmiddagen. Klass 1—2 tar rast och Else Andersson hinner snabbplanera i korridoren, dels med fritidspedagogen Lars Svantesson om ettornas matte, dels med kollegan Micaela Taengh i klassrummet bredvid.

— Vi ser ju alla härifrån dörren, tror du vi behöver följa med ut eller klarar de sig? funderar Else när de lägger upp den gemensamma lektionen där eleverna ska få uppdrag ute på gården.

Ett villkor för att Else Andersson skulle ta ordförandeposten för sex år sedan var att styrelsen skulle dela ansvar och arbetsuppgifter. Det är inte alltid det fungerar och det blir få timmar för var och en. Men alternativet med en ordförande på heltid vill de inte tillbaka till, det är för sårbart.

— Dessutom är det ingen av oss som vill ge upp arbetet med eleverna i skolan, säger Else Andersson.

Att kombinera läraryrket med fackligt arbete har sina fördelar, till exempel när det handlar om kontakten med kollegerna och förståelsen för deras situation. I avdelningar som har heltider finns det ofta planer på förändring så att alla ska ha en förankring i skolan.

Men svaren i Lärarnas tidnings enkät visar att det också kan bli splittrat. En ordförande skriver:

»Känslan är att alla är missnöjda med mitt arbete, elever, föräldrar, rektor, kolleger — och inte minst jag själv.«

Else Andersson känner igen resonemanget, hon vet att många fackliga kolleger har svårt att få ihop det.

— Mina arbetskamrater har stor förståelse för mitt fackliga arbete och mitt arbetslag ställer alltid upp om jag måste gå lite tidigare till en förhandling eller ett möte. Men jag vet att det gnälls på sina håll, till och med från de egna medlemmarna, säger hon.

När eleverna springer i väg på lunch stannar Else Andersson kvar i klassrummet. Det är tillräckligt med vuxna i matsalen och det här är en stund på dagen där hon har hittat 20 minuter barnfri tid. Annars gör hon allt som hennes kolleger på skolan gör: rast-vaktar, matvaktar och är med på alla konferenser.

Foto: Anders G WarneNär Else Andersson plockar upp sina terminalglasögon flyger en grön post-it-lapp ut ur fodralet. »Matteböcker, kritlåda och linjaler.«

— Det här skrev jag innan jag somnade i går kväll. Man får ha sina knep för att komma ihåg saker. Kalendern kanske jag inte hinner öppna förrän på eftermiddagen, men glas-ögonfodralet vet jag att jag måste ha.

Att läsa möteshandlingar och sätta sig in i lagar och avtal tar tid och blir ofta hemarbete. Det som riskerar att hänga med överallt är funderingar på enskilda medlemsärenden. Men att en viss del ideellt arbete måste ingå i det fackliga engagemanget, det är de flesta som svarat på vår enkät överens om:

»Jag anser att risken är stor att man får ‹fel› personer som engagerar sig om kravet är att allt fackligt arbete måste ske på betald arbetstid.«
»Fackligt arbete måste vara själsligt belönande. Det ska vara roligt och det tycker jag att det är.«

— Är man fackligt engagerad är man nog en sådan som tar på sig lite extra. Jag säger ofta ja. Och jag tycker om att vara med och ha insyn i det som händer i kommunen. Jobbade jag inte fackligt skulle jag nog engagera mig i något annat som rör skolan, utvecklings-frågor kanske, säger Else Andersson.

Klockan ett är skoldagen slut för eleverna. Efter en stunds plockande i klassrummet hänger Else Andersson på sig ryggsäcken igen för en kvarts promenad till lokalavdelningens kontor.

Det är tisdag vilket betyder planeringsmöte med resten av styrelsen. Det regelrätta styrelsemötet är förlagt till kvällstid en gång i månaden.

— Vi har haft hjälp av en ombudsman att strukturera arbetet. Hon hade en massa bra idéer, men med vår lilla tid blir det svårt att genomföra dem, säger Else Andersson.

En hel del står på dagordningen. Det har visat sig att cheferna på kommunen inte känner till att det finns ett lokalt avtal om planeringstid för förskollärarna. För att det ska börja fungera igen kan det bli fråga om schemaändringar.

Och så är det frågan om semestertjänst eller 40-timmars arbetsvecka. Kommunen har sagt att det finns utrymme i budgeten om någon skola eller något arbetslag vill prova 40-timmarsvecka. Men hur ska lokalavdelningen ställa sig? Vad vill medlemmarna och förstår de vad det innebär?

— Förresten, är det någon som känner någon på den nya gymnasieskolan? Där borde vi kanske ragga nya medlemmar. Kommer ni ihåg att vi pratade om att ha styrelsemöten på arbetsplatserna? Tror ni att vi kan försöka ta tag i det igen efter nyår? 

 

Personligt
Else Andersson

Foto: Anders G WarneÅlder 56.

Arbete Lågstadielärare sedan 1975.

Fackligt aktiv Blev skyddsombud för 18 år sedan, varit lokalavdelnings-
ordförande i 6 år.

Familj Maken Stefan, barn och barnbarn.

Fritid Läser, fixar med huset, lagar god mat.

 

De flesta jobbar över
med fackligt arbete

Grafik: Mats Thorén

 

Lärarförbundet

  • 230 000 medlemmar.
  • 297 avdelningar och 22 000 förtroendevalda.
  • Organiserar samtliga lärarkategorier.

Alla artiklar i temat Kongress 2010 (9)

ur Lärarförbundets Magasin