Läs senare

Påfrestande klåfingrighet

LedareÄr det för att få braskande rubriker som våra folkvalda lockas att detaljstyra skolan? Politikerna måste kunna disciplinera sig.

23 Nov 2016
Johanna Jaara Åstrand
Lärarförbundets ordförande
Följ och kontakta mig på Twitter: @JohannaJAstrand

Det är alldeles för lätt att hitta på nya lättkommunicerade skolpolitiska förslag och sälja in dem till medierna. Betydligt svårare är det att långsiktigt ta ansvar för en skolpolitik som låter professionen göra sitt jobb. Det blir helt enkelt inte lika många rubriker på det.

Det kan vara väldigt frestande att pilla på en sårskorpa trots att man vet att det bara förstör. Och det kan vara lockande att lägga i mer kryddor i någon annans gryta, även om man inte riktigt vet hur den är tänkt att smaka. Det kan också vara en stark instinkt att coacha sitt fotbollsspelande barn från läktaren, även om det finns en lagledare på planen. Man vill ju bara hjälpa till.

Det talas ofta om disciplin i skolsammanhang. Jag skulle vilja peka en smula på behovet av disciplin hos politikerna. Finns man på så hög nivå som i riksdag och regering bör man ha förståndet att veta när man inte ska lägga sig i, och disciplinen att faktiskt låta bli.

Vad tänker jag på? Jo, politikers till synes tvångsmässiga försök att styra hur lärare ska utföra sin undervisning. Nu senast har vi förslaget om mer rörelse i skolan. Det är naturligtvis positivt med mer rörelse — men är det verkligen regeringen som ska säga åt lärarna om de ska ha lektioner inom- eller utomhus? Självklart inte. Var och hur lektionerna ska hållas är en fråga för professionen och ingen annan. Det måste vara helt och hållet upp till oss att göra de professionella bedömningarna om vad som gynnar lärandet mest.

”Nu senast gäller det förslaget om mer rörelse i skolan.”

Ett annat exempel på regeringens klåfingrighet är obligatoriska bedömningsstöd, som har införts i läs- och skrivutveckling i årskurs 1 och som nationella provutredningen ­föreslår i årskurs 3. Det finns inget ont i det för­slaget heller — förutom att vi lärare själva måste få avgöra när vi behöver använda bedömningsstöd. Även läsa-skriva-räkna-­garantin har goda avsikter, men resultatet leder till mer kontroll och byråkrati i stället för mer fokus på undervisningen.

Inte heller alliansen kan hålla sig från att lägga geléhallon på tårtan. Den starka kär­leken till nationella prov och betyg är exempel på det. Och det räcker inte att politikerna sätter upp mål — de vill också bestämma ­exakt hur många timmar det ska ta att nå ­målet genom timplanen.

Ett annat exempel är viljan att öka lärares undervisningstid. Som om det vore en fråga för riksdagen. Politiken ska säkra förutsättningarna — så att professionen kan säkra kvaliteten.

”Låt lärare vara lärare” var en slogan som alla partier var eniga om i förra valet. Ändå är det så svårt att låta lärare vara just det. Kanske är det medielogiken som ställer till det. Partierna förväntas ständigt komma med nya utspel och det låter bättre att säga ”mer rörelse i skolan” än att säga ”vårt jobb är att låta lärare och skolledare göra sitt jobb”. Framför allt är det svårt att få journalisterna intresserade av det senare.

Problemet är inte bara att detaljstyrningen leder till hög arbetsbelastning och gör läraryrket mindre attraktivt. Problemet är också att det underminerar lärarnas möjligheter att ta kommandot över kunskapsutvecklingen.

Politiker, om ni nu så gärna vill ha makten över vad som sker i skolan, lärarrummen och klassrummen — bli lärare i stället.

ur Lärarförbundets Magasin