Läs senare

Plötsligt brister det

Lärare sticker ut i statistiken över psykisk ohälsa. Hur är det att vara nedstämd eller deprimerad? Två lärare berättar.

30 Okt 2015

Illustration: Emma Hanquist

Niklas: Jag trodde det var cancer

Niklas är högstadielärare i SO-ämnen, har familj och var tidigare engagerad i både föreningslivet och facket. Han var politiskt aktiv och hade dessutom tränar- och styrelseuppdrag i en idrottsklubb. Dagarna var långa och han sov lite. För fyra år sedan gick han in i väggen.

— En dag kom jag inte upp ur sängen. Kroppen var helt slut, säger han.

Han ringde till jobbet och sa att han nog behövde vila några dagar.

— Så här i efterhand inser jag att jag borde ha tagit tröttheten på större allvar. Men jag trodde att det var något annat. Första ­dagarna googlade jag på symtomen för ­cancer, blodpropp och hjärtproblem.

På vårdcentralen fick han diagnosen utmattningsdepression och blev sjukskriven. Det som bara skulle bli ett par dagars vila blev till månader i sängen. Niklas hänvisades till företagshälsovården, trots att han försökte föra fram att det inte var jobbets fel. Mediciner tackade han nej till att äta.

— Jag var väldigt nedstämd och ledsen, men jag visste vad som gått överstyr i mitt liv.

Han är fortfarande noga med att påpeka att det inte var arbetet som orsakade hans utmattningsdepression. Han är heller inte en människa som brukar vara »låg«. Innan den där dagen för fyra år sedan var han tvärtom en engagerad och driven person.

— Det var summan av alla delar som var ­orsaken. Ekvationen gick inte ihop.

Niklas mådde dåligt både fysiskt och psykiskt. Ganska snabbt ordinerades han motion.

— Jag som tränar mycket kunde knappt promenera tvåhundra meter utan att behöva gå hem och sova. Jag fattade inte hur hemskt det var med psykisk ohälsa innan jag själv drabbades. Om människor förstod hur fruktansvärt det är hade man satsat mycket mer resurser på förebyggande arbete.

Av företagshälsovården fick han samtalsstöd. Men en vändpunkt kom först när han träffade en psykolog som satte ord på vad han kände — mental trötthet.

— Psykologen jämförde mental trötthet med att ha drabbats av en stroke, att processerna i hjärnan inte fungerade. När jag fick ord på det blev det lite lättare att hantera.

Niklas skalade bort allt han tyckte var ­roligt i livet. Han vilade och försökte lära sig att inte grubbla så mycket. Men sorgen över att inte orka lika mycket som förut beskriver han som extrem.

Nu jobbar Niklas igen, men han har ­befriats från mentorskap. Det är han tacksam för.

— När det väl har »smällt« är lärare inget lätt jobb att ha. Det är svårt att hitta de där lugna stunderna man behöver.

Han tycker att det är viktigt att sprida kunskap om psykisk ohälsa och att man ska vara uppmärksam på tecken hos sina kolleger.

— Tredje veckan din kompis verkar trött, nöj dig inte med svaret »det är väl bra, bara lite mycket nu«. Om man kan stoppa en kollega innan han eller hon går in i väggen så är det mycket värt.

Mats: De tog in mig och låste dörren och såg till att jag sov

Mats är yrkeslärare och har dagarna fulla av lektioner. Samtidigt ska han planera, skaffa praktikplatser, skriva avtal, göra riskanalyser och åka på arbetsplatsbesök. Inkorg och telefon svämmar över av mejl och samtal från företag, föräldrar, elever och kolleger.

Många av eleverna har det tungt i livet. Mats engegerar sig mycket och låter dem höra av sig även efter arbetstid.

Så skruvas arbetsbördan upp ytterligare. Mats pratar med rektorn och ritar grafik över sin arbetssituation.

— Det här måste vi rätta till annars finns risken att jag kraschar, sa jag till rektorn.

Detta var förra hösten och Mats visste vad han pratade om. Samma sak hade nämligen hänt för nio år sedan, på samma skola. Men nu fick han inget gehör. Inget hände, trots att han förvarnade, gjorde en anmälan till ­Arbetsmiljöverket och var tydlig med att schemat innehöll mer än vad han klarade av.

Strax före jul blev han sjukskriven på halvtid. Men när terminen började igen var han tillbaka på heltid.

— Jag blev apatisk hemma. Låg i soffan och såg solen gå upp för att sedan vända och gå ner.

En vecka in på sommarlovet bröt han ihop och sökte till psykakuten.

— De tog in mig och låste dörren för att se till att jag åt och sov. Det är jag glad för.

Förra gången, för nio år sedan, fick han ett komplett stöd från företagshälsovården. Men nu visste han att avtalet hade försämrats och valde i stället att söka via den reguljära vården. Än så länge har den mest handlat om sjukskrivning och mediciner mot ångest, nedstämdhet och oro. Snart hoppas han få träffa en läkare för att utreda vilken övrig ­behandling han kan få.

Skadorna och biverkningarna är stora.

— Jag har börjat stamma, fått tilltagande tinnitus och ett uruselt minne. Jag glömmer allt: stänga av spisen, handla mat och var jag har lagt nycklarna. Jag drömmer hemska mardrömmar och ibland skriker jag när jag sover säger mina barn.

Mats säger att han skakar så mycket att vissa uppgifter är svåra att utföra. Trots det arbetar han återigen halvtid. Han ska försöka hitta en annan väg i livet, utanför skolan, även om han helst hade velat stanna kvar i yrket.

— Jag har svårt att finna glädje utom i klassrummet när jag utbildar elever.


Niklas och Mats heter egentligen något annat.

Höga sjuktal

  • 2014 sjukskrevs 49 av 1 000 förskollärare och fritidspedagoger för psykiska diagnoser, en ökning med 80 procent på fem år.
  • Bland grundskollärare var det 33 av 1 000, en ökning med 57 procent.
  • Bland gymnasielärare 30 av 1 000, en ökning med 87 procent.
  • Genomsnittet på hela arbetsmarknaden är 26 av 1 000 personer, en ökning med 66 procent på fem år.

Källa: Lärarförbundet, Försäkringskassan

ur Lärarförbundets Magasin