Läs senare

Reparera folkhemmet – men konstruktivt och kärleksfullt

DebattAtt förlora hoppet när man arbetar med barn och unga är detsamma som att signalera alltings meningslöshet för kommande generationer, skriver läraren Viktoria Öhling. Hon efterlyser mer uppmuntran och mindre missnöje i lärarkåren.

18 Apr 2017

Om debattören

Viktoria Öhling

Förstelärare på Kubikskolan i Helsingborg

Hej alla lärare, Gustav Fridolin, Stefan Löfven och Anna Ekström.

Det stormar i Sverige. Ingen verkar nöjd, ingen vill vara vuxen och moralen är låg. Förväntningarna på skolan är skyhöga, förtroendet minimalt. Ann Heberlein skriver i Fokus (Feb 24 2017) om ”duktiga flickor – de utgör samhällets ryggrad, pålitliga och stabila” och det svenska samhället är uppbyggt precis så.

Men vi duktiga kvinnor i offentlighetens mjuka sektor dras lätt med i samtidens hårda egoism, karriärism och girighet. Förväntningarna på verksamheten bygger på att vi ska vara fortsatt mjuka och undervisa samhällets barn och ungdomar med empati och demokratiska värden. Men debatten inom kåren tycks mest handla om vem av oss som gör mest fel: Hen följer inte styrdokumenten, hen bedriver katederundervisning, hen digitaliserar inte, hen sätter betyg på glosprov. Om bara hen hade gjort rätt, så hade allting varit bra.

Heberleins beskrivna ryggrad har kroknat. Det råder ett internt missnöje och misstänksamhet vilket speglar sig i den försämrade arbetsmiljön för både lärare och elever.

Illustration: Colourbox

Vi ska inte vara nöjda med våra urusla resurser. Vi ska inte vara nöjda med vår ökade arbetsbelastning. Men vi kan sätta saker i perspektiv.

Det vi kan vara nöjda med och fokusera på, är vår möjlighet att påverka framtiden. I det dagliga mötet med barn och unga har vi större möjlighet att bidra till ett mer positivt samhällsklimat än vad något styrdokument har. Läroplanen kan säga att vi ska fostra i demokratisk och normkritisk anda och vi kan förvisso lära ut teorier och plugga-på-texter om empati och solidaritet, men om vi gör det i en arbetsmiljö som präglas av missnöje uteblir resultatet.

Samhällets ryggrad måste återfå sin stabilitet. Att som vuxna förlora hoppet när man arbetar med barn och unga, är detsamma som att signalera alltings meningslöshet för kommande generationer.

Om LT Debatt

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debattera hos oss!

Välkommen att göra din röst hörd i Lärarnas tidning. Vi efterlyser debattinlägg om såväl skolpolitik som lärarnära professionsfrågor.

Skriv max 3 000 tecken, underteckna med namn, titel och gärna bostadsort. Mejla till debatt@lararnastidning.se

Vi har världens viktigaste arbete i ett samhälle vars värderingar bygger på kortsiktighet. Att jobba med barn och unga handlar om att tänka långsiktigt, att acceptera att det inte finns några quick-fixes och att förbereda framtidens vuxna på att livet är svårare än en snapchat eller en omgång CS.

Ingen vet om det går att vända ett sjunkande skepp som dessutom befinner sig på ett stormande hav. Men våra barn och ungdomar förtjänar att få veta att vi åtminstone försökte. Det kanske är ett uppmuntrande ”bra jobbat” till en kollega som är det enkla svaret för att rädda skeppet?

ur Lärarförbundets Magasin