Läs senare

Replik: Bristen på resurser är problemet, inte eleverna

DebattHäromveckan efterlyste gymnasieläraren Karin Herlitz ett nytt perspektiv om inkludering på sikt, eftersom en enda lärare inte kan anpassa undervisningen till 25 elever på olika nivå. Kräv resurser istället för att flytta på eleverna, replikerar förskolläraren Jan Kjellin.

Om debattören

Jan Kjellin

förskollärare, Falun

Läser Karin Herlitz debattartikel och nickar instämmande. Jag jobbar i förskolan, och även vi utmanas i vårt inkluderande arbetssätt. Jag tror det beror på att inkludering alltför ofta används som om det vore både metod och lösning, när det egentligen framförallt bör förstås som förhållningssätt.

Det är inte inkludering att låta elever, som Herlitz mycket riktigt påpekar, ”lära sig att de inte riktigt passar in och att det inte fungerar att vara på ett annat sätt”. Det är att misstolka inkludering som likriktning. Som om en sockerkakssmet skulle uppstå spontant bara man kastar i alla ingredienser i samma bunke. Men så är det inte. Det behövs en visp och en bunke som dels rymmer ingredienserna, men också är så generöst tilltagen att det går att blanda ingredienserna utan att hälften hamnar utanför.

Med andra ord kanske den ”break even”-gräns Herlitz beskriver redan från början är för snålt tilltagen?

”En vuxen, 25 tonåringar och en lektion på 40 minuter. För mig är det självklart att det är omöjligt att anpassa undervisningen på ett sätt som gör det möjligt för varje individ att ta den till sig under dessa förutsättningar.”

Illustration: Colourbox

För mig med. Men tyvärr ser vi olika vägar ut ur detta. Herlitz, måste erkännas, är mer pragmatisk än jag i sin slutsats att vi, för att kunna inkludera dessa elever, behöver exkludera dem. Inkluderingen handlar i hennes ögon om ”livet efter skolan” (min kursivering), vilket implicerar att sagda elever här och nu mår bättre av att särskiljas från de som inte behöver en ”annan typ av anpassning” – det vill säga de normala eleverna.

Det är möjligt att tanken är logisk, även om jag har svårt att smälta den. Jag menar nämligen att ingen exkludering skall behöva vara nödvändig, förutsatt att rätt och tillräckliga resurser sätts in. Mindre klasser, eller möjligtvis fler smågrupper, och mer pedagogisk personal gör det lättare att anpassa arbetet efter samtliga gruppdeltagares olika behov. Men det kostar förstås.

En av inkluderingens styrkor – förutsatt att den åtföljs av medvetna insatser – kan nämligen vara att den, förutom att den gynnar alla elevers lärande, skapar kunskap om och uppskattning av individers olikheter. En slags demokratisk fostran, kanske extra viktig just här och nu.

Men det låter sig helt enkelt inte göras i ett klassrum med 25 elever och en lärare. Där behöver alla istället vara så lika som möjligt för att uppnå bästa möjliga resultat. (Igen denna likriktning.)

Skriv du med

Debattera hos oss!

Välkommen att göra din röst hörd i Lärarnas tidning. Vi efterlyser debattinlägg om såväl skolpolitik som lärarnära professionsfrågor.

Skriv max 3 000 tecken, underteckna med namn, titel och gärna bostadsort. Mejla till debatt@lararnastidning.se

Och därför tänker jag att vi istället för att försöka lösa dilemmat med inkludering medelst exkludering, ljudligt förväntar oss – och kräver – att skolan faktiskt ska kunna tillmötesgå alla elever, även de med ”alltför speciella behov” för att kunna fungera i ett klassrum med 25 elever och en lärare.

Vi måste skapa en skola där alla elever och lärare har en rimlig arbetsmiljö, istället för att flytta på de elever som inte klarar ”break even”. Som om det vore de som var problemet.

ur Lärarförbundets Magasin