Läs senare

”Säkerhetstänket vingklipper barnen”

Fritidspedagogen Olof Jonsson tycker att eleverna är för överbeskyddade på rasten. Låt dem klättra i träd och kasta snöboll, uppmanar han.

av Stefan Helte
12 Apr 2017
12 Apr 2017
Foto: Jana Julian

Den 206 centimeter långa före detta basketelitspelaren behöver ingen reflexväst för att dra till sig allas uppmärksamhet, när han i det lätta duggregnet knallar runt och scannar av den sjudande aktiviteten på det omgivande äventyrsberget och den grusiga skolgården.

— Olof, när ska vi bygga klart ridstallet?

— Olof, han sa ”fuck you” till mig.

— Olof, kan du hjälpa oss lyfta bort brädorna från kojan?

— Olof, jag har nog lite ont i magen …

Facebookgrupperna har betytt mer för mig än min högskoleutbildning.

Men kalla inte Olof Jonsson rastvakt. Det är ett ord han hatar.

— Vi har inte gått en flera år lång högskoleutbildning för att bli rastvakter. Det är lika korkat som att säga att klassläraren ska vara mattevakt.

In på livet

Olof Wilhelm Jonsson

Aktuell: Rastföreläsare och ­fritidspedagog, debattör.

Ålder: 46 år.

Familj: Två barn, 16 och 12 år, ­sambon Linda, förskollärare.

Bor: Lägenhet i Ljungarum, ­Jönköping.

Fritid: Twitter, Facebook och basket.

Olof om Olof: Lång, kreativ, ­inspirerande.

Ser på teve: Melodifestivalen (”ser det av yrkesmässiga skäl”).

Världens bästa låt: ”All along the watchtower” med Jimi Hendrix.

Längtar efter: En storstadsresa.

Värdelöst vetande: Är grym på jojo och har alltid en Kalmartrissa i väskan.

Personliga prylen: Basketbollen. ”Jag har spelat basket eller varit tränare i 38 år. Har vunnit SM och tränat båda barnen.”

Olof Jonsson började utveckla rastverksamhet 2006, föreläser om raster sedan 2008, tog initiativ till Facebook-gruppen ”Rastaktivisterna!” med nästan 18 000 medlemmar och är nominerad till 2017 års Trevor Dolan-stipendium.

Vad har rasten för betydelse?

— Leken är barnens liv. Här har vi det fria valet, möjligheten att pröva och testa, skapa relationer och konstellationer, utrymmet för att springa sig trött. Att känna sig färdiglekt efter 20 minuter och vara redo för sitt livs bästa matte är stort.

Klarar inte barnen av att leka själva på rasten?

— Alla barn klarar av att leka. Men det är en sak att vara i en trygg hemmiljö med bästa kompisen och de egna leksakerna. Rasten är en annan och speciell situation. Att vid sex års ålder kunna se de tydliga avgränsningarna bland hundratals barn på skolgården och känna att det här är min lek är inte alltid lätt. Där kan vi behöva hjälpa till.

Vad är fritidspedagogens roll i detta?

— Vi som lärare kan ge barnen möjligheterna till de här valen. Genom att planera lekytor, genom att ge dem redskapen och tilliten. En bra lekmiljö ska bestå av fyra delar: Lekställningar och gungor. Avgränsade ytor, som staket och buskage, där den lilla leken och rollekarna ska få utrymme. Den vilda delen med nivåskillnader, det kan vara en kulle eller en skog. Har man inte detta måste man kompensera, genom att bygga upp nivåskillnader eller avgränsa med till exempel koner eller med krita. Sedan måste den stora öppna ytan finnas, den som bjuder in till acceleration och där man kan få springa sig trött.

Har mobiler, paddor och datorer lett till att barn har blivit sämre på att leka?

— Jag har märkt en förändring, men jag skulle säga att det mer beror på vårt säkerhetstänk i samhället. Det har vingklippt barnen i deras lek.

Hur menar du då?

— ”Nej, ni får inte klättra högt upp i träd!” ”Ni får inte kasta snöboll!” ”Ni får inte ha pinnar på skolgården!” Det här säkerhetstänket, som bäddar in barnen i bomull och sprider sig, dödar kreativiteten och leken.

Borde barn få kasta snöboll på landets ­skolgårdar?

— Ja, absolut. Men vi måste hela tiden förhålla oss till det. Det vi inte vill ha är till exempel alla mot en, eller ”du kastade på mig, jag ska ge igen, din jävel!” Det är beteenden som vi inte skulle godkänna någonstans. Men själva snöbollskastandet är ju en bra rörelse.

Varför är det viktigt att få kasta snöboll, leka med pinnar och klättra i träd?

— Det handlar om att lära sig att bedöma sina egna risker, att kunna utmana sig själv och ta reda på var ens gränser går. Motoriskt sett är det otroligt viktigt att få klättra i träd.

Kommer inte denna frihet att leda till massor av skadade barn på skolorna?

— Nej, jag följer ett forskningsprojekt i Nya Zeeland. På en skola tog de bort alla regler som hade med säkerhet att göra för att få mer riskfylld lek och lära barnen att hantera svåra situationer. Det ledde till att koncentrationen och kreativiteten i klassrummet ökade, medan skadegörelsen, mobbningen och elevernas skador minskade.

Är vi för överbeskyddande?

— Ja, när man pratar rastregler har nejet ute på skolgården tyvärr ett veto; det går alltid först.

Vad skulle du säga är fritidspedagogikens innersta kärna?

— Jag har funderat mycket på det. Och jag skulle nog säga: Learning by doing. Det är det viktigaste. I skolan tillåts man för lite att försöka utan att det ska bedömas. Där har vi något annat att erbjuda. Det är genom att testa och försöka man växer.

Fritidshemmet har ett uppdrag att samverka med skolan och förskoleklassen. Hur fungerar den samverkan?

— Alltför ofta är det en ensidig samverkan.

Hurdå ensidig?

— Det är ett ensidigt åtagande från fritids att vara med i skolan. I stället borde vi sätta oss ner och tillsammans diskutera hur vi kan bidra till varandra under hela dagen. Det kanske finns ett barn med behov av extra stöd som skulle kunna få hjälp av en kunnig lärare i fritidshemmet under eftermiddagen. Men där hamnar sällan diskussionen.

Fritidshemmet har fått ett eget avsnitt i läroplanen. Vilken betydelse har det?

— Ingen alls än så länge. Det ökar kraven på fritidshemmet, men vi har inte sett att det ökar medlen. För att vi ska kunna införliva de här ambitionerna i verksamheten krävs att vi får mer tid.

Hur ska det gå till?

— Jag skulle vilja se ett nationellt tidsavtal. När ansvaret för tiden läggs ut till huvudmän och rektorer blir det lite hur som helst för fritidshemmet. Utan tid för arbetet kommer folk att sluta eller bli sjukskrivna. Arbetsmiljön är mycket viktigare för lärarna i fritidshemmen än höjd lön.

Lärarförbundet lägger ned tidningen Fritidspedagogik och ersätter den med en tidning för alla lärare i grundskolan. Vad tänker du om det?

— Det är tråkigt. Det är en viktig tidning, som har betytt mycket för fritidshemmens utveckling och som har gjort att vi har kunnat hålla oss ajour med vad som händer.

Det pågår ständiga diskussioner i fritidspedagogernas Facebook-grupper. Hur viktiga är de här grupperna?

— Vi delar med oss av idéer, vi vänder och vrider på pedagogiska frågor och ifrågasätter kollegialt vårt eget förhållningssätt. Jag skulle säga att de här grupperna har betytt mer för mig och min kompetensutveckling än min högskoleutbildning.

Fritidshemmets uppdrag

Fritidshemmet ska stimulera elevernas utveckling och lärande, erbjuda dem meningsfull fritid, främja allsidiga kontakter och social gemenskap.

Eleverna får träna på demokrati, inflytande och ansvar i praktiken. Betydelsefulla inslag är lek, rörelse och skapande arbete.

Källa: Skolverket

ur Lärarförbundets Magasin