Läs senare

Sista dagen på jobbet

När Lena Fejan Ljunghill blev erbjuden jobbet som skolreporter på Svenska Dagbladet, kunde hon inte tänka sig något tråkigare. Men snart förstod hon hur viktiga skolfrågorna var.

27 Feb 2006

I den rymliga matsalen står två flyttkartonger tydligt märkta med ”THAILAND” och ”STORGÅRDEN”. Det är uppbrott för Lena Fejan Ljunghill. Hon har just lotsat Pedagogiska magasinet genom dess tioårsjubileum och om en dryg vecka sätter hon punkt för en 35-årig karriär som skoljournalist.
   Egentligen ville hon bli skådespelare. Efter studenten gick hon på Koblancks teaterskola tillsammans med bland andra Lena Nyman och Viveca Seldahl. Sedan staterade hon ett helt år på Dramaten men sprack i provet till Scenskolan.
   Lena heter hon alltså, liksom andranamnet Fejan efter farmor. Detta namn, som hon tråkats för av sina klasskamrater, använde hon som signatur när hon väl bestämt sig för att bli journalist och praktiserade på Dala-Demokraten i Falun. Sedan dess har hon varit Fejan för alla sina arbetskamrater.
   Hon började på Svenska Dagbladet som semestervikarie 1968 – studentrevolternas år. Från sitt vardagsrum har hon nu utsikt över Spökparken och Kårhuset i Stockholm, där hon då bevakade den berömda ockupationen.
   När vikariatet var slut kom frågan om Lena Fejan Ljunghillville ha fast anställning och bli Svenskans enda skolreporter. Ingen höjdare, tänkte hon först.
   – Jag tyckte att skolan var så tråkig. Jag gick på Brännkyrka gymnasium och skolkade mycket.

Men det dröjde inte länge innan hon insåg att skolan var viktig och ständigt stod i blickpunkten. Redan 1968 skrev hon en stor artikelserie om elevdemokrati. Via ett gästspel på dåvarande Skolöverstyrelsens informationsavdelning kom hon 1972 till dåvarande Lärartidningen.
   – Jag längtade tillbaka till journalistiken och jag tyckte att Lärartidningen var annorlunda än andra fackförbunds tidningar, som ofta såg väldigt tråkiga ut. Lärartidningen satsade mycket på reportage och bilder och jag tyckte det skulle vara kul att jobba där.
Lena Fejan Ljunghill har faktiskt haft jobb på fyra tidningar på Sveriges Lärarförbund/Lärarförbundet. Först som reporter på gamla Lärartidningen, sedan på den nya Lärarnas tidning, sedan redaktörskapet för Specialpedagogen och till sist som chefredaktör för Pedagogiska magasinet.
   På Lärarförbundet fick Fejan också utlopp för sin längtan till scenen. Hon var med och ledde Skolforum, som då stod för heldagskonferenser med föredrag och debatter. Genom åren har hon med järnhand styrt många debatter mellan politiker och forskare.

Redan inför sammanslagningen av Sveriges Lärarförbund och Svenska Facklärarförbundet 1990 diskuterades ett pedagogiskt magasin. Inom SL fanns tanken att ett sådant skulle ersätta floran av ämnestidningar som SFL gav ut.
   – Men på Facklärarförbundet visste man att det inte skulle gå. De som hade dessa tidningar älskade ju dem …
   Lena Fejan Ljunghill drömde vidare om ett magasin och 1995 blev hon projektledare för den tidskrift som kom med sitt första nummer den 16 februari 1996.  
   – Namnfrågan var en stor nöt att knäcka. Många i förbundsstyrelsen ville att den skulle heta något roligare. Jag slog knut på mig själv för att försöka hitta på något namn. Till slut blev det, inte Pedagogiskt Magasin, utan Pedagogiska magasinet, ”the one and only”!
   Vid det laget hade Fejan lång erfarenhet som skolreporter. Vad minns hon mest från den tiden, vilka strider var hetast?
   – SIA, Skolans inre arbete, var en stor utbildningspolitisk grej. Där gjorde jag det ena temanumret efter det andra. Den samlade skoldagen var så himla känslig, men jag tyckte att mycket i SIA var utmärkt. Skolans inre arbete hade ju inte förändrats för att passa ”en skola för alla”.
   – Sen har vi hela betygsfrågan, som aldrig tar slut! Och läsinlärningen! På 70-talet stod striden mellan LTG – läsning på talets grund – och Wittings mer konventionella läsinlärningsmetod. Det var samma typ av inflammerad debatt som vi senare haft om dyslexi.

I mitten av 90-talet skrev Lena Fejan Ljunghill boken ”En skola för alla – vad blev det av visionerna?” Den handlar om hennes hjärtefråga.
   – En skola för alla … Jag tror inte det finns en mer rabiat motståndare till friskolor än jag! Jag står för det. Man ser ju den segregerande effekt de har. Det är obegripligt att man ska kunna tjäna pengar på en skola som finansieras av samhället. Att vägra se nackdelarna med det här är politiskt urkorkat!
   Har hon sett några förändringar till det bättre inom skolan? Fejan gungar ivrigt i gungstolen medan hon försöker komma på något.
   – Betygen har tonats ner … Och förhållandet mellan lärare och elev har blivit mer förtroendefullt. Men det som har blivit bättre är nu på väg tillbaka. Pendeln svänger. För tio år sedan hade jag kunnat säga mer som blivit bättre. Nu ser det väldigt mörkt ut. Se på Björklund och grabbarna! Får de hålla på, är jag jätterädd för vad som ska hända med skolan.
   – Jag skrev en bra ledare… – ja, jag har skrivit fyrtio bra ledare, skrattar Fejan lite självironiskt.
   – Just den här varnade för en trist treämnesskola. Man glömmer det skapande och kreativa som behövs för att man inte ska gäspa sig igenom skolan, säger hon med egen erfarenhet i minnet.

Alldeles nyss har en ny bok kommit ut, med Lena Fejan Ljunghill och Lärarnas tidnings chefredaktör Sten Svensson som författare: ”Motbok – om det ideologiska sveket mot skolan”.
   – Det har poppat upp så många fullständigt vansinniga idéer. Man kan ju inte låta det ena dumma förslaget efter det andra presenteras och applåderas utan att sätta emot!
   Mycket av innehållet i boken känns igen från Fejans ledare i Pm. Hon har fått många positiva reaktioner på dem. ”Gud vad skönt att nån säger det här!” Men också hatbrev när hon någon gång till exempel tagit upp religiösa friskolor.
   Reaktioner har också bilderna i Pm väckt. Pedagogiska magasinets ambitiösa bildjournalistik har nyligen beskrivits i tidskriften Konstperspektiv som unik.
   – Man blir så himla trött på skolbilderna, säger Fejan och exemplifierar: Ska man illustrera specialundervisning så blir det en bild av läraren som lutar sig beskyddande över en elev …
   Nej, Lena Fejan Ljunghill ville undvika de tråkiga skolbilderna. Hon ville göra en tidning som alla lärare, från förskolan till högskolan, orkar läsa.
   – Det måste vara en frihet i tanken så att den, som tycker att texten är tråkig, ska kunna titta på bilden åtminstone. Se något som hittar känslan i temat men ändå lever sitt eget liv. 
   Fejan använder ofta ordet ”tråkig”, något som svär mot de pärlande skratt som ofta följer på hennes drastiska formuleringar. 

Nu går Fejan i pension, ”avtalspension” är hon noga med att poängtera för 65 år är hon ingalunda. Inom kort åker hon och maken Valter till sitt hus i Thailand som snart är färdigbyggt.  Men de ska absolut inte bosätta sig där, försäkrar hon. De kommer att dela sin tid mellan Thailand, Stockholm och släktgården Storgården i Dalarna.
   På Storgården bodde Fejans legendariske farfar Karl-Erik Forsslund som var rektor och startade Brunnsviks folkhögskola 1906. Han dog 1941 och Fejan hann aldrig träffa honom.
   – Men jag fattar nu varför jag är så intresserad av skolor! Hans idéer var så enormt framsynta. Han brevväxlade med Ellen Key, som ville ha en betygsfri skola, och han var mentor till Dan Andersson.  
   Fejan vill forska om farfar och skriva en bok om honom. Cirkeln sluter sig.

ur Lärarförbundets Magasin