Läs senare

Sjuksköterskans pedagogfunktion

Bland läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter är det endast sjuksköterskor som har den pedagogiska funktionen inskriven i examensordningen. Kravet på pedagogisk kompetens gäller gentemot studenter, patienter, närstående, arbetskamrater och allmänhet.

27 Maj 2002

Sveriges befolkning blir allt äldre. Andelen yreksverksamma som ska finansiera sjukvård och omsorg minskar procentuellt. Vårdtiden blir kortare samtidigt som den medicinska behandlingen blir allt mer avancerad, också i hemmet. –Patienter skickas hem tidigare och även om resurserna ökar för hemsjukvården så förbrukas dessa av dem som är i behov av mer avancerad vård i hemmet. Det är fler avancerade apparater i hemmet som kräver mer ekonomiska resurser, förklarar Madeleine Bergh, lektor vid Institutionen för omvårdnad, Högskolan Trollhättan /Uddevalla i Vänersborg.

Att fler behöver vård samtidigt som vårdtiden kortats innebär en större belastning på närstående. Madeleine menar att utvecklingen inom den offentliga vården hänger samman med de fundamentala förändringar som sker i det moderna samhället. En utveckling som inte alltid är så lätt att förena med det moderna samhället vi lever i.
–I och med att yngre generationer flyttar längre hemifrån än tidigare har även den sociala strukturen förändrats. Dessutom är det inte ovanligt att generationerna tillhör skilda sociala och kulturella grupperingar och då stämmer inte längre ideal och värderingar överens i samma utsträckning som tidigare.

Risken finns för en ökad segregation mellan de närstående som har ekonomisk möjlighet att köpa vård och de som inte själva har valmöjlighet utan får ta på sig ansvaret som närståendevårdare. Kvinnor blir äldre än män, men har samtidigt lägre pension och mindre möjlighet att köpa sig sjukvård.
–Sett i ett genusperspektiv är det en dramatisk försämring för kvinnor. Det finns också en stark könssegregering i arbetslivet och när sjukvården stramas åt ekonomiskt är detta något som kan antas få konsekvenser för kvinnliga närstående. De kan återigen komma att tvingas tillbaka till hemmet för att ta ansvar för vården av den sjuke familjemedlemmen. När man talar om vård som ges av familjen är det mestadels en omskrivning för kvinnor, menar Madeleine Bergh.

Det finns statistik som bekräftar att män får mera hjälp med att vårda kvinnan i hemmet än tvärtom.
–Kanske är män tydligare i sina krav; ”det här behöver jag hjälp med, det här krävs för att…” medan kvinnan generellt är mer av att ”vi provar och ser hur det går”.
I M. Szebeheys studier ”Vardagens organisering. Om vårdbiträden och gamla i hemtjänsten” från 1995 framgår bland annat att biståndsbedömares inställning är (omedvetet?) könsrelaterad. Av de vårdtagare som får informell hjälp, det vill säga oavlönat närståendearbete, erhåller 70 procent hjälpen av en kvinna och 30 procent av en man.

Det är också känt att en känslig tidpunkt för förändrad arbetsfördelning i hemmet är direkt efter en sjukhusvistelse. Inte sällan uppstår en ”roll-oklarhet” när man skrivs hem. Till exempel när en kvinna som varit på sjukhus kommer hem uppstår lätt en roll-oklarhet, om hon tidigare varit den som ansvarat för matlagning, städ och inköp.
Det kan få avgörande följder för den kommande tiden om närstående medvetandegörs om vad denna situation kommer att innebära. Sjuksköterskan har en viktig roll i att möta situationen i det initiala skedet när någon blir vårdande närstående, men också när det gäller vilka förberedelser som kan vidtas före det att vårdtagaren skrivs hem från sjukhuset.

Under sin tid som sjuksköterska inom rehabiliteringen mötte Madeleine också anhöriga som inte vill bli vårdare i hemmet, som inte är beredd att ändra sitt liv, ge upp sitt yrke. Men det kunde också handla om rädslan att inte vara tillräcklig, att inte klara situationen med den sjuke i hemmet.
–Avsikten är givetvis att förbättra förutsättningarna för närstående att klara vården i hemmet i framtiden. Det finns skillnader i stödet vid en människas sjukdom mellan olika länder.
I exempelvis Italien, Spanien, Frankrike och Tyskland anses ansvaret för den vårdbehövande familjemedlemmen ligga på övriga familjemedlemmar. Först när familjens resurser är uttömda träder staten in. Kyrkans roll är också framträdande. Det individuella ansvaret för den sociala tryggheten, i form av att varje enskild person förväntas skydda sig genom försäkringar, är vanligt i länder som USA, Kanada och Australien.
–Jämför man med svenska förhållanden är den svenska familjelagstiftningen mycket individinriktad och förmånerna oftast generella. Den sociala tryggheten och den sociala servicen riktar sig nästan undantagslöst direkt till den enskilde individen.

Sjuksköterskan har en historisk tradition i att undervisa, men i och med de förkortade vårdtiderna krävs att mer information och undervisning koncentreras till sjukhusvistelsen. Samtidigt har samhällets krav och förväntningar på sjuksköterskans undervisande funktion ständigt varierat.
Kraven på pedagogisk kompetens ökar till följd av att olika patienter och närstående behöver både allmänna men även mer specifika kunskaper utifrån de omständigheter som råder för varje enskild vårdtagare och dennes närstående.
–Sjuksköterskans pedagogiska funktion behöver fokuseras på ytterligare i utbildning och på arbetsplatser. Att så inte sker i vården kan bero på tidsbrist, personalbrist, men också att man går på gamla rutiner, ”så här har vi alltid gjort här tidigare” och att man inte är mottaglig för förändringar och förnyelse. Att man inte reflekterar tillräckligt mycket, menar Madeleine.

Sjuksköterskan har ibland svårt att se skyldigheten att tillse att motparten fått den relevanta kunskapen som krävs för att klara situationen.
I sin avhandling pekar hon på att sjuksköterskan bör etablera kontakt i mötet med närstående utifrån vissa kriterier: Var den närstående befinner sig kunskapsmässigt för att kunna tillgodogöra sig kunskapen. Vad (avser kunskapsinnehåll, kunskapsmängd och anpassning till mottagarens förkunskaper och beredskap) och varför. Vem man fokuserar på, närstående och/eller patientens situation. Hur, som utgörs av sjuksköterskans förhållningssätt och val av pedagogiska tillvägagångssätt (strategier) (samt påverkan från eventuella organisatoriska hinder och möjligheter).

Hon skiljer också på sjuksköterskornas förhållningssätt gentemot närstående och menar att den aktivt reflekterande sjuksköterskan är den som tar initiativ till att etablera kontakt och har som mål att patientens vardagsvärld ska fungera. De agerar utifrån att såväl instrumentella, administrativa som socioemotionella behov fokuseras på både patient och närstående. Den aktivt distanserade sjuksköterskan har däremot som mål att för egen del införskaffa den information hon är i behov av för att den närmast förestående vårdtiden ska fungera för patienten.

Den passivt reflekterande sjuksköterskan tar inte initiativ till kontakt utan förväntar sig att motparten söker upp henne. Hon svarar på de frågor som ställs, men utvecklar inte relationen. Frågorna stannar så gott som uteslutande vid den just nu aktuella vården och tiden för patienten efter sjukhusvården fokuserar man på endast till viss del. Hos de sjuksköterskor som i sitt förhållningssätt är passivt handlande och som intar en distanserad roll gentemot närstående fokuseras inte på några behov vare sig hos patienten eller närstående. Därmed uppstår inget pedagogiskt möte.

Sjuksköterskan ser inte alltid undervisning som en naturlig del av arbetet. Kanske för att vårdpedagogik tidigare varit dold och osynlig. Det är heller inte ovanligt att sjuksköterskestudenter är ganska ointresserade av att diskutera förhållningssätt mot närstående. Deras intressesfär finns kring patienten under utbildningen.
Men genom att tydligare göra studenterna medvetna om närståendes behov, har utbildningsansvariga möjlighet att uppmärksamma dem på att den pedagogiska funktionen och att vara en länk till närstående är en del av det kommande yrket som sjuksköterska.
–Förhållningssätt och synsätt mot närstående behöver diskuteras och reflekteras kring på grundutbildningen.

Syftet med Madeleines studie har varit att begreppsliggöra mötet mellan sjuksköterska och närstående inom rehabiliteringsvård genom att dels beskriva närståendes erfarenheter av information och undervisning, dels genom att beskriva sjuksköterskans pedagogiska funktion och kompetens i mötet med närstående.
–Man måste givetvis sätta in insatser för att förbättra de närståendes situation från flera håll, inte minst är det en politisk fråga. Min forskning får inte tolkas fel, för den handlar inte om att försöka lägga mer av vården på de närstående. Men som sjuksköterska måste jag fråga mig om den närstående är mottaglig för att lära sig mer om sjukdomsbilden. Finns viljan att lära?

Att tydliggöra sjuksköterskans pedagogiska funktion är att göra det bästa av den situation vi befinner oss i, avslutar hon. Om för mycket ansvar överförs till närstående finns risk för vanvård och övergrepp, till följd av både okunskap och ovilja. För att närstående ska kunna utgöra en resurs och samtidigt behålla sin egen hälsa behövs individinriktat och anpassat stöd och information, menar Madeleine Bergh som disputerat med avhandlingen ”Medvetenhet om bemötande–en studie om sjuksköterskans pedagogiska funktion och kompetens i närståendeundervisningen”

LASSE NOHRSTEDT

ur Lärarförbundets Magasin