Läs senare

Skilda villkor – samma krav 

Rätt till behöriga lärare, professionalisering av yrket, en skola för alla barn. Det kunde vara ett fackmöte någonstans i Sverige – men det handlar om Indien. 

17 Aug 2006

Rakt in i Indien 
Sju personer och tretton väskor i en indisk taxi. Ute är det svart natt och kompakt värme. Lastbilar kör om från både höger och vänster. De liknar leksaksbilar, målade i turkost, rosa och orange med tigrar, blommor och uppmaningar: ”Honk please”, ”Power breaks – keep distance”. 
   Vägen från flygplatsen in till New Dehli består av fyra smala filer åt varje håll men de vita strecken är bara dekoration, rödljusen en rekommendation. 
   Hotellentrén är sval. Marmorgolv. Men i rummet härskar mögel och malmedel i en ohelig allians. Tyget har lossnat på den enda fåtöljen och duschdraperiet är svartprickigt. 
   Det är första mötet med Indien för vår delegation: fyra kursledare för Lärarförbundets populära globalkurser, Catja Kaloudis, Eva Elmstedt-Frisk, Jessica Händel samt Peo Olsson, Paula Engwall, internationella sekreterare på Lärarförbundet samt jag själv, från Lärarnas tidning. 
   Några timmar efter vår ankomst sitter vi på Lärarnas hus tillsammans med ledningen för det indiska lärarfacket All Indian Primary Teachers Federation (AIPTF). 
   När den indiska engelskan blir begriplig efter en stund förbyts kulturkrocken i samförstånd: de fackliga grundfrågorna är desamma här som i Sverige. 
   – Delstaterna anställer gärna helt outbildade lärare, trots att det finns gott om utbildade, för att spara pengar, säger Subramaniam Eswaran, generalsekreterare för det indiska lärarfacket AIPTF. 
   Ironiskt nog förstärks problemet av FN:s mål att alla barn ska gå i skolan år 2015. Indien tillhör de länder som Världsbanken valt ut som föregångare. De får hjälp med finansieringen för att få in alla barn i skolan. Därför byggs antalet skolplatser ut för snabbt. Stora klasser och outbildade lärare gör att kvaliteten blir lidande, anser facket. 
   – Nu sätter vi i gång en stor inspektion av landets skolor, för elevernas skull. Ingen annan gör det och vi måste ta vårt ansvar, säger Subramaniam Eswaran. 
   – Sedan ska vi ge ut en bok om hur det verkligen ser ut i de indiska skolorna. 
   I den boken kommer det säkert stå en hel del om barfotalärarnas arbetsvillkor. De anställs dag för dag, eller vecka för vecka. Ingen anställningstrygghet, usla löner och arbetet ger ingen pensionsgrund. 
   Ett kapitel kommer att handla om de mellan 30 och 40 procent av skolorna som numera är privata, uppmuntrade av Indiens nya skollag. Och vad denna uppdelning mellan offentliga och privata skolor innebär när de bästa eleverna går över till privata skolor. 
   – Två parallella skolsystem ger inte bara större klasser och sämre förutsättningar i de offentliga skolorna. Det minskar också skatteviljan hos medborgarna när skolorna blir sämre, vilket drabbar utbildningen ytterligare, anser Eswaran. 
   – I ett så splittrat land som Indien borde skolan vara den plats där man lär sig lösa problem gemensamt. Men det förutsätter att barn från alla samhällsklasser går i samma skola. 
   Kanske kommer det också stå något om hur skolorna hanterar det växande problemet med hiv/aids, ett hittills styvmoderligt behandlat ämne som det fortfarande talas tyst om  – vilket gör att problemet eskalerar. 
   Säkert kommer någon del av boken handla om hur facket i till exempel delstaten Uttar Pradesh kämpar för att lärarna ska få en garanti för antalet undervisningsdagar så att de slipper lägga sina arbetsdagar på olika typer av samhällstjänster, som exempelvis valräknare. 
   Och korruptionen. Vad kommer fackets bok om skolan säga om den? Den som finns på alla nivåer i samhället. Hur den ska bekämpas är en av de största frågorna, anser Eswaran. 
   Men frågan om lärarnas låga löner, kommer den tas upp i boken? 
   – Nej, först måste vi ha välfärd och en utbildning värd namnet för alla barn. Sedan kan vi börja prata om lärarnas löner, slår Subramaniam Eswaran fast. 

Möte med Orissa 
Mottagandet på flygplatsen i Bhubaneshwar i delstaten Orissa är överväldigande. Klibbig hetta, blomsterkransar och varma ögon. Hela styrelsen för delstatens lärarfack, AUPTF (All Utkal Primary Teacher Federation), har mött upp. En del har rest med buss i 24 timmar för att vara med oss några dagar. 
   Shri Kamala Kant Tripathy, Kamala kallad, är ny som generalsekreterare men har varit koordinatör för Lärarförbundets och AIPTF:s samarbetsprojekt i delstaten Orissa tidigare. Han och kollegerna i styrelsen har förberett vårt besök länge. 
   – För mig är det en dröm som går i uppfyllelse, säger Smitta Mohanty, rektor från Sundergarh och koordinator i projektet. 
   De tar oss med på den stora vagnfestival som drar genom stan med tempel på hjul. Trängseln på gatorna är tät och det är tufft att hålla ihop gänget. Mörkret faller, lyktor tänds vid marknadsstånden, det doftar av kryddor och nylagade, kryddiga samosas. Karusellerna gnisslar illavarslande när de fått upp farten. 
   Jag går och pratar med Angali Dutta som varit lärare i 35 år och fackligt aktiv nästan lika länge. Angali är lång och ståtlig och ögonen lyser av stolthet när hon pratar om sitt jobb och sitt fackförbund. Hon leder studiecirklar för medlemmarna, är koordinator för medlemsarbetet i hela delstaten och vice ordförande i styrelsen. När hon inte jobbar som lärare på Lalamatha Primary School i Cuttack. 
   – Så mycket har ändrats sedan jag började som lärare, säger hon. Då tjänade jag 150 rupier i månaden, nu är lönen 9 000 rupier. Och villkoren är mycket bättre. 
   Hon berättar att det blivit lättare för indiska kvinnor att arbeta utanför hemmet. Och att allt fler gör det. Förskola eller barnomsorg finns knappt alls, men andra i familjen tar hand om barnen när kvinnorna arbetar. Själv har Angali Dutta ingen familj och har därför kunnat ägna sig helt åt sitt arbete. 
   Delstaten Orissa är i sig ett exempel på vad som hänt inom den indiska utbildningen. Läskunnigheten har gått upp från 20 till 63 procent de senaste åren. Gratis skoluniformer till flickor, försök med skollunch och byggen av skoltoaletter gör att fler barn stannar kvar i skolan. 
   Men fortfarande slutar varannan elev skolan innan de gått ut sjuan. Och bristen på skolor är stor. Särskilt i sydöstra Orissa, som är mycket otillgängligt. Där bor de flesta av delstatens stamfolk. För dessa barn blir skolstarten på ett nytt språk, oria, tuff. Många har dessutom föräldrar som varken kan läsa eller skriva. 

Svettigt massmöte 
Äntligen sitter vi på podiet. Efter många timmar råder en blandning av förväntan och något som närmast påminner om stämningen utanför skolsysterns mottagning i vaccinationstider. 
   Strålkastarna på scenen bränner. I taket vispar några fläktar lojt. En skugga hoppar runt på bambuställningen över tygtaket. Så hittar elektrikern några lösa sladdar som tvinnas ihop och fläktarna ökar hastigheten något. 
   Ett stort tält i tyg byggt bara för denna dag, för att kunna ta emot tusen lärare från hela Orissa. Och för att vara värdigt delstatens utbildningsminister – och vår svenska delegation. 
   Indiska massmöten lockar många och mötena är långa. Talarna växlar vant från oria till engelska med indisk accent. Ibland är det svårt att höra övergången. 
   Men så träder Gandhi, alias Bibekananda Dash, generalsekreterare för de indiska collegelärarnas fack, upp på scenen. Vit kurta (långskjorta), sandaler, stora glasögon och ett ännu större leende. Han sträcker armarna mot skyn och skriker: 
   – I’m proud of being a teacher! 
   Sedan får han oss att med knuten högerhand skandera ”Long live the indian teachers, long live, long live”. Innan han är klar har både lärarfacket i Orissa, utbildningsministern, AIPTF:s ordförande Ram Pal Singh, Lärarförbundet och Sverige hyllats. 

Indiskt hemma hos 
– Vi behöver ägna mer tid i skolan åt moraliska frågor. 
   Gan Sadhar Mohapalra är bestämd när hennes svenska kollega Eva Elmstedt-Frisk frågar vad som är den viktigaste framtidsfrågan. 
   Gan Sadhar har varit lärare i 18 år. Hon har gul sari, håret i en ordentlig knut och knappt några tänder kvar i munnen. Hon välkomnar oss i sitt hem, ett litet, lågt hus på en dammig gata i Bubhaneshwars utkanter. 
   Hemmet har målade cementgolv och putsade väggar. Färgen är sliten och smutsig. Väggarna i stora rummet är blå och köket är vitmålat med bara en bänk, en gasplatta och ett handfat. En kackerlacka smiter ut genom cementgallret uppe vid taket. Bakom fönstrens galler hänger grannens ungar nyfiket. 
   Gan Sadhar bjuder på ostkaka som smakar Småland. Rätt snart måste vi vidare. För att komma ut med bilen får vi trixa oss förbi en ko som lagt sig framför motorhuven. Svart natt. I nästa lärarhem blir vi bjudna på middag. Kvinnorna i familjen har lagat mat hela dagen, ute på gården. Det är det godaste vi ätit hittills. 
   Där träffar vi Sambhu Nath Pani, sekreterare i Orissas största distrikt. De senaste fem åren har han jobbat hårt för att aktivera sitt distrikt. Stora delar av det ligger bortom farvägen, han får gå långa sträckor till fots för att kunna träffa sina medlemmar, starta studiecirklar och samla in medlemsavgiften. 
   Tidigare fanns det knappast någon organisation alls på gräsrotsnivå, men vid senaste aktiviteten kom 40 medlemmar från ett och samma block, den minsta byggstenen i organisationen (se faktaruta). Och nu arrangeras cirka sex aktiviteter på lokal nivå varje år, även i områden utan kommunikationer. 
   – Men det bästa betyget är ändå när regeringen ska välja lärare till fortbildningen på delstatens resurscentrum. Då lyckas våra aktiva medlemmar mycket väl – sextio procent av studiecirkelledarna har handplockats för att fortbilda andra lärare, säger Sambhu Nath Pani. 

Första skolbesöket 
Fyrtiotvå andraklassare sitter i små cirklar på golvet. Var sin skrivbok vid fötterna och i mitten handgjorda lappar med geometriska figurer. Det är mattelektion i byskolan i Balianta och arbetspasset handlar om bråk. Framme på lärarens bord en kniv och frukter skurna i fyra eller åtta delar. 
   Alla barn har fått olika uppgifter att lösa, och när de är klara räcker de fram svaret till sin lärare, som ger klartecken eller förklarar. 
   Längst ner på väggen, utmed hela golvet, ett halvmeterhögt svartmålat fält. Fältet är indelat i mindre rutor, varje barn har sin egen. Där övar de på de snirkliga indiska bokstäverna, ritar eller räknar. Lärarens tavla har formen av en stor, röd fisk. Klassrummet är målat i klara färger.  
   I ett hörn står en hemsnickrad bokhylla med klassens arbetsmaterial: räknepinnar gjorda av vanliga kvistar – i buntar om femtio – arbetsböcker av ihophäftade lösblad, små figurer i lera, enkla armband som delas ut som uppmuntran. På väggen tecknade tigrar, ormar och påfåglar. Och affischer på frihetskämparna, från Gandhi till Singh. 
   Stämningen i rummet är lugn. Swarnalati Pati går runt bland sina elever, svarar på några frågor, tittar på lappar med inlämnade uppgifter. Hon är klädd i en vit och röd sari, arbetsuniformen för lärarna på skolan. Bara skolans manliga rektor har kakiskjorta. 
   Swarnalata Pati har varit lärare i 22 år och utbildat tusentals barn. Hela tiden här på Nuapatana Primary School i Balianta, Orissa. 
   – Jag älskar att vara lärare och att få tjäna mitt land och mitt folk, säger hon på typiskt indiskt maner. Ögonen ser ut som om hon verkligen menar det. 
   Lite längre bort, mellan risfält och ananasodlingar i Balipatna, ligger Chanahatta Primary School, en byskola. Ett lågt, rosamålat cementhus med ett instruktivt skelett målat direkt på ytterväggen, bredvid en karta över Indien. Rektorns rum är turkost inuti. Vi får sitta på plaststolar och bjuds på kokosnötter med sugrör. 
   Här i byn går nästan alla barn i skolan, säger rektorn. Ett närvaroschema i klassrummet avslöjar dock att inskrivning i skolan inte betyder att alla kommer hit. Fattigdom, behov av barnens hjälp hemma, föräldrar som inte själva kan läsa eller skriva – skälen till de röda frånvarostrecken skiftar. 
   Under skörden är det svårt att få några barn alls till skolan. 

Ruinerna i Puri 
Mötet i Lärarnas hus i Puri börjar inte som vi trott. Välkomsthälsningen går snabbt över i en vädjan om pengar att bygga upp Lärarnas hus igen, riktad till oss svenskar. 
   Vi sitter utanför det lilla kontoret, i resterna av det mödosamt byggda Lärarnas hus som förstördes i den stora cyklonen 1999. På det gamla golvet framför oss sitter ett tiotal lärare som är aktiva i distriktet. 
   Efter den trevande inledningen kan mötet börja handla om det som var avsikten. Berätta om vad ni gör! 
   – Det bästa är att vi har blivit stärkta i vår yrkesroll genom Lärarförbundets och AIPTF:s projekt. Vi är inte längre rädda, säger en lärare och studiecirkelledare. 
   Hon förklarar hur de lyckats häva en avstängning av 22 lärare som skett utan anledning. Och hur hon tillsammans med kolleger gett sig ut i slumområdena för att övertala föräldrarna att skicka barnen till skolan  
  – som en del i sin egen fortbildning. 
   En annan berättar om hur studiecirklar fungerar som utbyte av pedagogisk kunskap lärare emellan. 
   – Det är ett viktigt arbete vi har, men lönen är alldeles för dålig. Vi negligeras i samhället. Det är bara facket som hjälper oss när vi hamnar i svårigheter. 

Goodbye Orissa! 
En sista taxi, en svensk Volvo på väg hem från Arlanda. Kommer hem och tittar till kattungarna. Överst i posthögen ligger en folder som pockar på uppmärksamhet: ”Rädda Långsjöns grodor! En liten skrift om våra grodor och paddor och hur vi kan hjälpa dem över vägen.” Skriften innehåller en karta över mitt närområde med kända vandringsvägar för grodorna och farliga grodkorsningar. Samt en uppmaning att bli grodräddare. 
   Var det någon som sa något om kulturkrockar? 

FAKTA / LANDET 
• Huvudstad: New Dehli. 
• Statsskick: republik, förbundsstat. 
• Antal invånare: 1 095 miljoner. 
• Läs- och skrivkunnighet: 59 procent. 
• Religioner: hinduer (80,5 procent), muslimer (13,4 procent), kristna (2,3 procent), sikher (1,9 procent), övriga (1,8 procent). 
• Andelen indier som lever under fattigdomsstrecket är 26 procent av befolkningen eller cirka 285 miljoner.  
KÄLLOR: UI.SE OCH CIA WORLD FACTBOOK 

FAKTA / BARNEN 
• Sextio miljoner barn i Indien utnyttjas som barnarbetare. De arbetar exempelvis inom mattindustrin, som diamantslipare, stenbrytare eller tjänstefolk. 
• Indien har inte ratificerat ILO:s konventioner 138 och 182 om barnarbete. Officiellt är barnarbete inte tillåtet, men det mesta av arbetet sker i hemmen och är därför svårt att kontrollera. 
• Sedan 1991 har andelen barn som går i skolan ökat från 68 till 82 procent. 

FAKTA / LÄRARNA 
• En indisk lärare tjänar 1 500–2 000 kronor per månad. 
• Utbildade lärare har studerat i två år om de jobbar med de yngre åldrarna, tre år om de arbetar med äldre elever. 
• Lärarna är anställda av delstaten och lönerna sätts enligt ett tariffsystem. Delstaten placerar ut lärarna för tjänstgöring. Ju fler år i yrket, desto lättare att få välja skola/arbetsplats. •Läroplanerna skiljer sig mellan olika delstater. 

FAKTA / LÄRARFACKET AIPTF 
• AIPTF bildades 1954 och har 2,2 miljoner medlemmar. Drygt 25 procent är kvinnor. 
• Det finns flera lärarfack i Indien, men det är bara AIPTF som organiserar lärare i Primary School (år ett till fem). Fyra andra indiska lärarfack förutom AITPF är med i Education International, EI. 
• Nära 28 000 medlemmar i AIPTF deltog i aktiviteter av olika slag inom samarbetsprojektet med Lärarförbundet. 
• Totalt skickade Lärarförbundet 1,4 miljoner kronor till AIPTF i Indien förra året. 

SUSANNA SKARRIE 

ur Lärarförbundets Magasin